Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 265 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVIII. Pär Aron Borg. Af Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett fosterländskt Bildergalleri.

XXVIII.

Pär Aron Borg.

Det är, desto bättre för menskligheten, icke så sällsynt
som mången kanske tror, att personer finnas, hvilka
vilja och kunna lefva för en idé, hvilka låta
sig genomträngas af denna och sjelfva uppgå deri.
Är det en sådan, som hvälfver upp och ned på någon
af det beståendes teorier, så kallas den en "fix
idé", är menniskorna en galenskap och verkar ibland
det, att den deri fångne antingen betraktas som
vansinnig och insattes på dårhus, såsom det berättas
om Salomon de Caus, eller utskrattas och
förbannas, om han har familj, såsom det skedde
med fayencens upptäckare, Bernard Palissy, hvilken
kastade, till sin hustrus förtviflan, sitt torftiga
bohag och till och med golfplankorna i ugnen
för att bränna in glasyren. Är det återigen
en idé, som egentligen icke sårar någon enskilt,
utan möjligen blott en gammal fördom, då är
den idéens bärare i mångas ögon en narr, om
icke ett tjurhufvud, som förföljes af småsintheten,
men beklagas af snusförnuftet, hvilket i allmänhet
spelar en stor roll här i verlden. Är idéen
filantropisk, en sådan som afser afhjelpandet af
en orättvisa och höjandet af olyckliga eller
tillbakasatta, då är den, som undfått idéen,
en god tok, åt hvilken man rycker på axlarne,
för hvilken man lyfter på hatten, derföre
att han är oskadlig, men för hvilken man
likväl helst går ur vägen, för att icke
möjligen blifva pungslagen på en obol till
förverkligande af hans planer. Misslyckas desse
idéens män, då har hela verlden sagt förut, att
så skulle gå, man egnar knappast en blick åt
dessa andens skeppsbrutne, dessa martyrer på
jorden, dessa som ljuta
döden genom idéens solstyng. Lyckas de deremot i sina
förehafvanden – åh, då beundras de, om verket genast
framträder i hela sin glans och bländar massan;
men förbises länge, om idéen endast utvecklar sig
långsamt, om senapskornet blott sakta och organiskt
blir ett träd. I det sednare fallet prisas idéen i
allmänhet först rättvist, då dess bärare myllats ned
i jorden, då han skattat åt förgängelsen, medan den
tanke, för hvilken han lefvat, verkat och brunnit,
visar hvarje dag mera sin oförgänglighet och blir en
ny ädelsten i det S:t Eriks gemak, der menskligheten
hopar de skatter af sitt arbete, sin äflan, genom
hvilka hon köper sig sin utveckling, sin rätt till
förandling, till evigt lif.

Pär Aron Borg.

Till den sista kategorien af sådane män hörde Pär Aron Borg
[1].
Han föddes den 4 Juli 1776 i Avestad, der fadern
då var rektor, och ingick efter slutade studier
i konungens kansli. Här stängdes likväl snart hans
bana, emedan han hade det missödet att ådraga sig sin
högste förmans ovilja. Han måste i stället förtjena
sitt knappa bröd genom att meddela undervisning på
harpa och i sång, för hvilken konst han hade mycken
naturlig fallenhet. En afton besökte han teatern,
hvarest då gafs ett särdeles omtyckt skådespel
af fransmannen Bouilly, kalladt: Abbé de l’Epée
eller Den döfve och dumbe. Abbé de l’Epée var den
förste, som i Frankrike egnade sig åt de döfstumma,
för hvilka han gjorde skrift och pantomim till det
främsta bildningsmedlet, under det att hans samtida
Heinicke i Dresden, hvilken äfven egnade sig åt
samma mission, framför allt ville lära sina elever
att tala. En dag träffade abbéen på gatan i Peronne
(1773) en döfstum yngling, som var höljd i trasor. Han
trodde sig i denne öfvergifne upptäcka den utstötte
arfvingen till en rik greflig familj Solar, hvars
rätt han återfordrade. Ynglingen blef omsider af
domstolen förklarad för grefve Solar och insatt i
sina rättigheter, men efter abbéens död kullkastades
domen, och den unge mannen, som förklarades förlustig
sina anspråk, råkade i det djupaste elände. Detta
ämne begagnade Bouilly som uppränning till sitt
nämda skådespel, hvilket skulle blifva af så stort
inflytande på Borgs hela lif.

Skådespelet väckte nämligen hos Borg första tanken att
följa abbé de l’Epées ädla exempel och att i Sverige
stifta en inrättning för döfstumma. Fastän han var
alldeles obekant med l’Epées metod, tänkte han sig
likväl snart in i saken
och "vigde sig vid idéen". Han studerade de skrifter,
som utkommit i ämnet, och lyckades sjelf uttänka
metoder, hvilka till och med öfverträffade dem,
som tillämpades i utlandet.

Borg hade den sällsamma lyckan att blifva bekant med
ett något romaneskt, blindt fruntimmer, en mamsell
Seyerling, som ägde rik musikalisk begåfning,
djup känsla och ett godt förstånd. Hon var liksom
danad till det verktyg, hvarigenom Borg skulle
kunna praktiskt göra de första vägbrytningarne,
och hon blef med tacksamhet och hängifvenhet hans
första lärjunge, i det hon med svärmisk entusiasm
bemäktigades af tanken att genom sitt föredöme få
blifva sina olyckliga likars välgörarinna. Hon gjorde
stora framsteg, och då år 1807 examen hölls med henne
inför åtskillige ansedde män,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>