Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVIII. Pär Aron Borg. Af Axel Krook. - Ett Mälare-minne. Af Birger Schöldström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den örn, som seglar i luften öfver haf och länder;
den oformade, kantiga och grofva sten, som ligger
förvarad under jorden och utgör grunden till en
byggnad, är lika nyttig och mera nödvändig, än
den grannaste uthuggna sirat, som pryder ingången,
väggarne eller taket."
I dessa ord har Borg sjelf uttalat sitt eftermäle:
Han uppfyllde Guds vilja i sin verksamhet, och
denna verksamhet var den nödvändiga grundstenen,
som ännu utför sitt vigtiga värf, att uppbära
den närvarande och kommande tidens tillbyggnader.
Axel Krook.
Ett Mälare-minne.
Ljuflig ännu i ditt djupa förfall
är du, o Svartsjö, fast näktergalssången
tystnat i lummiga parken och all
forntida fröjd är förgången.
Gudmund Leonh. Silverstolpe.
Söndagsmorgonen uppgår klar och ren med högblå,
molnfri himmel öfver Stockholms gator och torg,
hvilka snart stå genomglödgade af
Julisolens strålar. I tusendetal ila menniskorna,
kastande bakom sig veckans hvardagsbestyr och
bekymmer, ned till ångbåtsbryggorna, för att derifrån
söka någon plats, der de med lätta och glada hjertan
kunna njuta hvilodagens hastigt flyende timmar bland
blomdoft och susande trän.
Med lika stor sanning som en af våra historieskrifvare
sagt, att svenska folkets historia är dess konungars,
kan man säga, att stockholmarnes älsklingsplats
bland Mälaredrottningens vackra omgifningar är
dess konungs eller konungafamiljs: – med kung Carl
låta de vid Ulriksdals strand blickarne hvila på
Edsvikens solglänsta vatten, med enkedrottning
Josefina lustvandra de i Drottningholms alléer,
och med prins August låta de de höga furorna i
Hagaparken lyssna till skämt och glam. Således –
som äkta, rättrogna stockholmare, måste vi ut till
något kungligt lustslott, men – med läsarens benägna
tilllåtelse – låta vi i dag böljorna ej gunga oss
till Ulriksdal eller Drottningholm, i dag hylla vi
ej det närvarandes prakt och glans, utan begifva
oss till Svartsjö, för att en stund hvila ut bland
flydda dagars minnen. Ej går någon "lusttur" till
det gamla slottet; dit styr nu mera ej mången sin
färd, men med en af de många ångbåtar som landa vid
Mälarens stränder kunna vi blifva i tillfälle att
komma i grannskapet af Svartsjö, för att sedan till
fots begifva oss dit.
Snart gunga vi på Mälarevåg, i våra tankar instämmande
med skalden Gudmund Leonh. Silverstolpe:
Leende, löfviga Lögareland,
bölja, du drottning bland nordlandens sjöar,
hell din förtrollande, skuggrika strand!
Hell dina hundrade öar!
Skön är din anblick, när vårvinden ljum
ordnar på stranden den blommande hären;
skön, då din vredgade bölja med skum
sköljer de susande skären.
Sången om asarnes ledungatåg
brusar ännu ur din håliga dyning.
Dimman står än på din darrande våg
grå som i häfdernas gryning.
Grönskande holmar i blånande fjärd,
sund, med de vassrika bugter, berätten
sagan om jättarnes töckniga verld,
sagan om Ynglingaätten.
Månens midnattliga, magiska ljus
spöklik och villande halfdager sprider
öfver de svartbrända borgarnas grus,
minnen från slocknade strider.
Prydda med hjeltarnes prunkande prakt,
höljda af krigsbyten, kronor och glafvar,
stå kring din heliga bölja på vakt
Vasarnes konungagrafvar.
Höjes på himmelen morgonens drott,
stolt som en segrande hjelte i hågen,
spegla sig tornspiror, städer och slott
gladt i den glittrande vågen. – – –
Medan förbi oss glida grönskande stränder med ljusa
"sommarnöjen", stolta herresäten och trefna byar,
låt’ oss i minnet uppdraga konturerna till Svartsjös
historia!
Svartsjö kungsgård, tillhörig Sånga socken i
Upland, ligger på en ö i Mälaren, som fordom
hette Färingsö eller Kämpaö, men nu mera kallas
Svartsjölandet. Gården var en af Upsala Ödes
tillhörigheter. Den förste märklige man, sägnen
vet att omtala i sammanhang med Svartsjö, var Carl
Knutsson Bonde, hvilken berättas hafva ofta besökt
denna plats och der njutit korta stunder af hvila
under sin oroliga regering. Äfven Sten Sture den
äldre vistades ofta på Svartsjö. Uppgiften, som
man återfinner i åtskilliga beskrifningar öfver
Svartsjö (t. ex. i Svenskt Konversations-Lexikon,
Svenska Minnen, m. fl.), att Sten Sture här anlagt
ett munkkloster, lärer, enligt nyare forskningar,
vara ogrundad. Ett s. k. hospitalshus lärer dock här
hafva funnits, hvilket förmodligen gifvit anledning
till uppgiften om ett klosters anläggande. Gustaf I
gjorde år 1545 Svartsjö till ett kungligt lustslott,
i hvilken egenskap egendomen, oaktadt sitt förfallna
tillstånd, ännu qvarstår, åtminstone i Första
hufvudtitelns konto. Den store Wasakonungen vistades
gerna på Svartsjö. Under Erik XIV:s tid spelades på
Svartsjö en af de tragedier, hvilka utmärka denne
konungs tid: fängslandet af Svante Sture och hans son,
hvilket var ett förspel till de gräsliga morden i
Upsala. Efter dessa mord vistades Erik här en tid,
Hvarunder hans sinnesförvirring uttalade sig i ett
bref till brodern Johan, deri han klagade sig vara
"en fånge på Svartsjö". Johan III, som äfvenledes
ofta vistades på Svartsjö, utvidgade och förskönade
slottet mycket. Emellertid hade han den sorgen att,
år 1587, se sitt kära sommarresidens blifva lågornas
rof. Det slott, som sedermera uppfördes, förlades till
annan plats än det gamla. Svartsjö var fortfarande
konungafamiljens kära tillflyktsort. Gustaf II Adolf
bidrog till Svartsjöminnena genom planterande af den
lind, hvilken ännu i den dag som är höjer sig likt en
konung öfver de öfriga parkens trän och under hvars
löfrika grenar hjeltekonungens och hans förtrogne
vän Axel Oxenstjernas bilder i marmor påminna den
besökande om de fornstora dagar och de personligheter
som på dem tryckte sin prägel. Drottning Christina
skänkte Svartsjö till sin moder, enkedrottning Maria
Eleonora, och lät i parken plantera näktergalar. Carl
XI och hans drottning älskade mycket att göra besök
vid Svartsjö och ännu finnes en och annan tradition
från deras besök der. Svartsjös sista glansdagar
inföllo under Lovisa Ulrikas senaste lefnadsår:
den stolta, snillrika, herrsklystna drottningen hade
nämligen här sitt enkesäte, dit ej blott medlemmar af
Gustaf III:s hof utan äfven stora skaror af Stockholms
befolkning ofta gjorde besök. Här dog, den 16 Juli
1782, denna drottning. Beskrifningen öfver Lovisa
Ulrikas sista stunder är på samma gång det sista
bladet af Svartsjös minnesrika historia, och vi kunna
ej neka oss att ur grefve Fredrik Axel v. Fersens
memoarer meddela hvad han härom har att förtälja.
"Enkedrottningen fick här feber med oppression på
bröstet, och hemorroider. Hennes tillstånd försämrades
och hon trodde, att hon skulle dö. Den 9 Juli använde
H. M. hela dagen med att upprätta sitt testamente.
Hon skref ett långt bref till konungen, sin son,
deri hon framställde hela hans uppförande mot henne,
deraf hon under så lång tid hade lidit. Hennes penna,
doppad i galla, fördes af förtrytelsens hand. Hennes
bref slutades med den förskräckligaste förbannelse
öfver konungen, om han vägrade uppfylla hennes
testamentariska föreskrifter. Slutligen utsågs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
