- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
270

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett Mälare-minne. Af Birger Schöldström.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Enkedrottningen hade befallt att man skulle underrätta
henne om konungens ankomst och ej låta honom inkomma,
förr än hon lemnat tillstånd dertill.

Konungen begaf sig till trädgården, hvarest han blef
mottagen af hertigen af Östergötland, af prinsessan
Sofia Albertina och af enkedrottningens hela hof. Man
anmälde för den senare konungens ankomst, som
svarade, att innan hon ville se honom vid sin säng,
fordrade hon en af konungen skrifven och egenhändigt
undertecknad ratifikation å det testamente hon
upprättat till förmån för sina tvenne yngsta barn.

Konungen begärde papper, bläck och penna och skref
följande rader, som hertig Fredrik bar fram till
modern:

Je suis venu, ma chère Mère, pour avoir le
plaisir de Vous voir et de Vous embrasser encore une
fois. J’espère que Vous ne me refuserez pas cette
satisfaction; mon frère Frédéric est temoin de ma
doleur, et je l’ai chargé de Vous la depeindre.

[1]

Enkedrottningen lät svara honom,
att hon skulle vilja se honom med nöje,
så snart han undertecknat ratifikationen
på hennes testamente. Konungen visade
sig mycket villig dertill och nedskref
samt undertecknade en försäkran att
vilja bokstafligen uppfylla sin moders
testamente. Hertig Fredrik öfverlemnade
denna försäkran till enkedrottningen
samt återkom, för att tillkännagifva konungen,
att H. M. nu hade frihet ingå till sin moder.

Konungen drack ett glas vatten, för att lugna sitt
upprörda sinne, och seende dubbeldörrarne
öppnas, ingick han med riksrådet Ribbing uti
enkedrottningens sängkammare. Grefvinnan De la
Gardie satt vid drottningens hufvudgärd; både den
förra och Ribbing ville draga sig tillbaka, för att
ej vara vittnen till ett möte af denna beskaffenhet;
men enkedrottningen fasthöll grefvinnan i handen och
befalde riksrådet Ribbing att stanna qvar.

Konungen ville höja sin röst; men
drottningen afbröt honom med dessa ord: ’Du
kommer utan tvifvel, min son, för att njuta af ett
för dig angenämt skådespel, och som du väntat med
så mycken otålighet, nämligen att få se mig dö. Du har
gjort allt hvad som på dig berott, för att påskynda
detta slut. Kanske tänker du ännu i denna
stund på att bereda mig någon ny skymf, dylik
med den i Maj månad år 1778 mig tillfogade, då jag
blef tvungen att rättfärdiga mig i Rådets närvaro,
eller den 1 November, då tillträde till ditt hof och
din person blefvo mig skymfligen förvägrade.’

Enkedrottningen upprepade derefter alla
omständigheterna af konungens oregelbundna
uppförande, allt ifrån dennes spädaste ungdom
och i synnerhet ifrån hans uppstigande på
tronen. Uttryck af falskhet, förräderi och förakt
för modern blefvo dervid ej sparade. Konungen
ville afbryta denna obehagliga rekapitulation och
ingå i en explikation, men riksrådet Ribbing
tog konungen omärkligt i armen och hviskade honom i
örat: ’Kom ihåg, Eders Majestät, att det
är en döende moder, och hon måste hafva rätt
att fritt yttra sig, hvad hon vill, utan att
Eders Majestät motsäger henne.’ Konungen höll
sig då stilla.

Den reda, det minne och den vältalighet, som
drottningen utvecklade under detta pinsamma
meddelande, var värdt all beundran, och högst
ovanligt i en yttersta stund, då det menskliga
förståndet brukar beherrskas af den
kroppsliga svagheten.

Sedan enkedrottningen lättat sitt hjerta med
utgjutelsen af sin smärta, tillkännagaf hon sitt
medgifvande till försoning, genom de ömmaste
omfamningar och yttranden.

Drottningen begärde få se kronprinsen. Konungen
hade förekommit hennes önskan, genom ett ilbud,
för att låta hemta sin son från Drottningholm.

Sedan konungen hade dragit sig tillbaka, och då
drottningen befann sig ensam med grefvinnan
De la Gardie, som uttryckte sin glädje öfver denna
försoning, kramade drottningen hennes hand, med
dessa ord: ’Moderera eder glädje; han bedrager
oss, ma chère.’

Hertiginnan af Södermanland begaf sig till
enkedrottningen och betygade henne all hjertlig
ömhet. Enkedrottningen blef mycket rörd deröfver och
gaf henne sin uppriktiga välsignelse.

Kronprinsen infördes till enkedrottningen af konungen
sjelf; man hade lärt detta barn sin lexa, och som
uppfördes vida skickligare än man trott det vara
möjligt. Drottningen lät honom sätta sig upp i hennes
säng; hon omfamnade honom, smekte honom mycket och
syntes vara glad att få se honom. Hon skänkte honom en
vacker diamant-agraff för att dermed pryda sin hatt
och hafva ett minne efter henne. På eftermiddagen
återvände konungen till Drottningholm.

Enkedrottningens afskedsord till prinsessan (Sofia
Albertina) voro mycket ömma, ehuru manliga och
eftertänksamma. Hon gaf prinsessan sin välsignelse
jemte de bästa råd, en moder kan gifva sitt barn.

Mellan anfallen af plågorna var hon särdeles redig och
kände sig nog stark att kunna skämta med riksrådet
Ribbing. Hon nämnde aldrig hertig Carl, som vid
detta tillfälle vistades i Finland. Enkedrottningens
slutliga själtåg blef ej långvarigt. – Hon gjorde sin
sista bön till Gud med hög röst och afled slutligen
den 16 Juli, klockan half 5 på morgonen, i grefvinnan
De la Gardies armar, till hvilken hon sade flera
gånger: priez Dieu pour moi."

*



Med Lovisa Ulrikas bortgång var, som sagdt, Svartsjös
glansdagar förbi. Visserligen besöktes slottet då och
då af kungliga familjen, men med den nya konungaättens
uppstigande på tronen öfvergafs det, möbler och taflor
flyttades derifrån och väggarne lemnades att tomma
hviska om de framfarna, bättre tiderna.

Men vi nalkas målet för vår färd.

illustration placeholder

Fönstermålning i Svartsjö slott.



Det sund, som fordom ledde till Svartsjö, är nu
så igengrodt, att man ej med ångbåt kan gå upp
i det samma. De som vilja besöka Svartsjö måste
derföre gå i land ett stycke från slottet och till
fots begifva sig fram. Till det yttre är byggnaden
ännu temmeligen väl bibehållen, men det inre talar
blott om förgänglighet. Öde stå salarne och gemaken,
ej en prydnad är qvarlemnad, och ekot återger liksom
klagande de besökandes steg. I en af de nedre salarne
är inhyst en mangel, hvars buller aflöst stolta
hofmäns och välbyrdiga fröknars gång på knarrande
skor. Uret i tornet är rostadt och fåglarne hafva
derinom byggt nästen, utan att störas af pendel och
slagverk. Det enda minne från fordom är det porträtt
af en man i kroppsstorlek, hvilket från ett af de öfre
fönstren i vestibulen möter den inträdandcs första
blickar. Porträttet säges föreställa Ehrenstrahl
samt vara måladt af honom sjelf, och sägnen vet att
härom berätta följande. Den store målaren, hvilken
om somrarne vistades med Carl XI:s hof på Svartsjö,
hade fattat en platonisk kärlek till drottning Ulrika
Eleonora och brukade under gudstjensten, som hölls
i vestibulen, taga plats


[1] Min kära moder, jag har kommit för att bereda mig
det nöjet att få se och ännu en gång omfamna eder. Jag
hoppas, att ni ej förvägrar mig denna hugnad; min
broder Fredrik är vittne till min smärta, och jag
har uppdragit åt honom att skildra den för eder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free