- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
272

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stora rådslaget på Laramie. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mannen fullgöra alla en tjenares skyldigheter. De
sopa husen, rykta hästarne, laga maten samt
vandra på resorna till fots, under det de bära
hyddans alla tillhörigheter, och mannen följer
till häst, icke medtagande något annat, än sin
pil och båge. Mannen betraktar qvinnan som slaf
och han tager så många hustrur han behagar. För en
häst eller några buffelhudar gifva föräldrarne gerna
sitt samtycke. Sedligheten är visst icke sträng; men
likväl hugger indianen ofta af öronen eller näsan på
sin otrogna hustru. Mannen är sjelf sin egen domare
och hvar och en använder lagen på sitt vis.

"Den frie indianen, ständigt till häst i krig eller på
jagt, gör lätta och otvungna rörelser, medan träldomen
gör indianskan till den afskyvärdaste qvinna under
solen. Väl kan man få se ett och annat undantag, och
fastän dessa icke äro vackra, äro de likväl drägliga –
sådana hafva dock alltid blandadt blod.

"Samtalande om dessa förhållanden följde jag min
ledsagare från wigwam till wigwam; några bland dem
voro dock noga tillstängda och bevakade – det var
der man utöfvade läkarekonsten (rättare trolldom),
och der man åt de sjuka beredde drycker som man
hoppades att Manitou – den store Anden – skulle
gynnsamt betrakta.

"Omkring några af bostäderna sutto unga flickor
och trädde på perlband eller gjorde utkast till
ritningar på ett stycke buffelläder. De arbetade
långsamt, beräknande och öfverläggande, och stundom,
troligtvis för att rådfråga deras smak, ropade de
till sig några gamla qvinnor, som voro sysselsatta
att bereda buffelhudar eller att hopsätta mocassiner.

"Qvinnorna förekommo oss blyga och förskrämda,
några bland dem flydde, då vi nalkades, medan andra
bakom sina händer eller sina arbeten gömde de osköna
anletsdragen.

"’Kom hit bort’, sade min följeslagare, ’här ser jag
några bekanta ansigten: det är våra vänner cheferna
Mato-Looza (stora örnen), Mato-O-Ken-Ko (lifliga
björnen) och Ish-Tà-Skâ (hvitögat). De hafva lofvat
att snart komma till Laramie samt vilja lära sig
odla jorden – få se huru det går.’

"Då vi nalkades voro dessa chefer enligt bruket stilla
och orörliga; jag tilltalade dem, men de svarade icke
ett ord. Sammankrupna i sina täcken sade de slutligen:
’Soux, Soux; Cold! Cold!’ Hvarmed de ville säga,
att de voro af Sioux-stammen och att de fröso.

illustration placeholder

Indianhöfdingar.



"En af dem bar en ofullständig officersdrägt, den
andra en mantel af buffelhud, och byxor, på hvilka
bakstycket, enligt indianernas bruk, var bortskuret,
medan den tredje öfver sin nakna kropp blott hade
kastat en yllemantel. Sedan vi skakat händer med
cheferna, reste de sig upp och bjödo oss att röka,
hvilket var ett bevis på deras vänliga och välvilliga
sinnesstämning.

"’Låtom oss nu träda in i denna wigwam’, sade min
följeslagare, ’der finnes äfven en gammal bekant till
mig.’

"Min vän smålog och jag följde honom icke utan
nyfikenhet, emellertid observerade jag i denna
rökuppfyllda hydda ingenting nytt eller ovanligt. Der
fanns blott en gammal, smutsig och gråhårig man,
som halflåg på några buffelhudar och som knappt
bevärdigade oss med en enda blick.

"’Bon jour, monsieur Richard!’ sade min följeslagare
och slog den gamle mannen på axeln.

"På den mest flytande franska svarade oss indianen,
i det han bad oss taga plats, hvarpå han reste sig,
bjudande oss fredspipan.

"Min följeslagare skrattade åt min förvånade min och
frågade: ’nå, längtar ni aldrig tillbaka till Paris,
fader Richard?’

"’Stundom ... en födelsestad blir alltid födelsestad
... jag reser kanske dit en vacker dag för min
familjs skull.’

"Ni är fransman! utropade jag förvånad.

"’Oui, monsieur’, svarade han lugnt, ’min familj kan
räkna anor ända bort till korstågens tid. Men, que
voulez vous
, jag trifs med indianerna ... och jag
är en bland deras chefer ... det är allt.’

"Derpå presenterade han oss för sin hustru och sin
dotter. – De båda qvinnorna räckte oss blygt och
ödmjukt sina händer. Vi rökade nu en stund tillsammans
med Richard, talade om Paris och dess nöjen, och vi
aflägsnade oss slutligen, efter att hafva blifvit de
bästa vänner i verlden.

"Hvad var orsaken till denne mans isolering från
ett civiliseradt lif – ingen visste det; men min
följeslagare utstötte ett ’god-dam’ på att det var
lättjan som drifvit honom till att fly hederligt och
arbetsamt folks sällskap.

"Ännu en stund stannade vi utanför dessa wigwams
och mina blickar följde med intresse barnens lekar:
flickorna byggde hyddor och gossarna sköto med pil och
båge, eller låtsade tämja vilda hästar. Rödskinnens
liksom de civiliserade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free