Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stora rådslaget på Laramie. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskornas barn härma efter hvad de se. Här fängslas
man af hästar, jagter och wigwams, medan hos oss
flickan spelar verldsdam med sina dockor och gossen
käckt kastar på sig uniformsmössan, skramlar med
sin sabel, kanske tänkande på tolfte Carl och ryska
arméen.
"Vi vände emellertid nu åter om mot Laramie, och
liksom hundarne mottagit oss vid ankomsten, följde
de nu, – dock icke skällande, utan blott vädrande i
våra fotspår.
"Indianerna hafva vanligtvis hela bataljoner af
hundar, som tjena dem på en gång till försvarare,
skildtvakter och föda. Ja, min käre systerson, du
rynkar på näsan, men endast det läckraste fårkött
lär kunna jemföras med det af en ung fet hund.
"Då vi vandrat omkring en mil sågo vi åter en skara
indianer, som just voro sysselsatta att sätta upp
sina wigwams.
"’Nå, der ha’ vi åtminstone ’Korparne’, sade min
följeslagare, ’jag känner igen en af deras chefer. Det
var bra att de ha’ kommit ... vi ha’ väntat hit
dem i och för det stora rådslag, som snart skall
hållas. Kom, så skola vi gå fram och helsa på dem.
De äro präriernas stoltaste indianer.’
"Indiantypen med sin mörka rödaktiga hud, sitt
svarta, raka och grofva hår, krokiga näsor, lysande
ögonstenar, fina läppar och smidiga lemmar såg man
äfven här; men dessa rödskinns former voro atletiska,
nästan gigantiska, och deras skarpt markerade,
majestätiska anletsdrag påminde om romarnes Cæsarer,
så som de synas på gamla medaljer.
"Vi sågo här samlade omkring tjugu chefer, som kommit
med sina hustrur, barn och öfriga svit, och hvilka,
oaktadt köld och afstånd, hade infunnit sig för att
rådpläga med beskickningen från Washington.
"Vi togo dem i hand och gingo in i deras wigwams,
der de helsade oss med sitt gutturalljud: ’A’hou!’
Derpå bjödo de oss fredspipan och hvar och en drog
några drag. På detta sätt lemnades pipan från man
till man. Ingen talade.
"De voro klädda i buffelhudar och yllemantlar, deras
ansigten voro tatuerade och kinderna cinoberfärgade,
de flesta buro halskedjor och örhängen af snäckor
och djurtänder, en af dem bar kring halsen en
silfvermedalj, en annan en groft arbetad silfverhäst,
hvarföre han bar namnet: ’hvita hästen’.
"Min vän frågade om icke Sioux-stammen också skulle
komma till Laramie; men indianerna skakade blott på
hufvudet och vi visste icke om de förstått frågan.
"På hemvägen sade min följeslagare: ’Dessa fördömda
Sioux-indianer skola ej komma; man har från Washington
sändt bud på bud efter dem, men än svara de att de
äro borta på långt aflägsna jagtmarker, än att det
är för kallt, än att vi ständigt bedragit dem ... de
äro dumskallar, som icke vilja förstå sitt eget bästa,
eller lära sig sättet hvarigenom de möjligtvis en gång
skulle kunna bli’ ett civiliseradt samhälle. Och lika
obenägna för detta möte äro Cheyennes-indianerna;
men några Arrapahoes (betyder: ’nordens tatuerade’)
hafva dock kommit.’
"Redan samma qväll anlände presidenten Taylor med
sitt följe till Laramie, der allt på bästa vis var
arrangeradt för deras mottagande.
"Solen sken, himlen var utan moln och på marken
låg hvitskimrande snö den dag, då den allvarliga
konferensen skulle hållas mellan Förenta Staternas
sändebud och indianernas chefer. Klockan tio på
morgonen skulle konseljen öppnas. Indianerna läto
vänta något på sig; slutligen kommo de till häst och
brokigt utstyrda. Deras annalkande var icke utan en
viss anstrykning af imponerande storhet och för min
del kunde jag ej låta bli att tänka huru påkostande
det måtte vara för landets fordna herrar att komma
till detta möte med främlingar, som tum för tum
trängde dem tillbaka från områden, hvilka de älskade
och ansågo för sin uteslutande rättighet att besitta.
"Utanför fästningen stego de af sina hästar och
nalkades nu en och en i sender, allt efter rang och
värdighet, den stora sal der sammanträdet skulle
hållas. Under det de så långsamt gingo framåt började
de sjunga en af deras allvarliga, dystra, oharmoniska
sånger, blandad med skrik. Det var något vildt i denna
sång, som väl öfverensstämde med deras allvarliga,
i gult, rödt och blått tatuerade ansigten, och
de majestätiska ’Korparne’ skredo framåt utan att det
ringaste synas akta på den folkmassa, som trängdes
omkring dem.
"Cheferna satte sig nu tillsammans på en lång bänk
och nästan midt emot dem intog beskickningen från
Washington sin plats, lemnande rum i midten för
talarne. På denna plats ställde sig nu tolken jemte
Förenta Staternas agent hos Korparne, doktor Matthews,
som sade på engelska: ’Jag har den äran att för
fredsombudsmännen presentera cheferna för Korparnes
nation’, – och vänd till ’Korparne’ sade han: ’Se här
äro de ombudsmän, som regeringen i Washington sändt,
för att sluta fred med eder. Hören noga på hvad de
hafva att säga, och ni skolen finna att jag icke
ljugit för eder.’
"Tolken öfversatte denna presentation, indianerna
utstötte sitt: ’A’hou!’ och ’Björn-tanden’ svarade,
att han och hans män voro färdiga att höra.
"En djup tystnad följde. Presidenten Taylor reste
sig, vecklade upp ett papper och började derur läsa
sitt tal, hvilket, fras efter fras, öfversattes för
indianerna. Detta tal innehöll att han blifvit sänd
ifrån Washington, för att höra hvad de hade att klaga
öfver? De hvita hade väl inträngt i deras land, men
det var för att odla det samma, för att gräfva minor,
bana vägar och bygga ordentliga boningshus. Att de
fritt kunde betinga sig hvilken landsträcka som helst,
men resten måste de dela med sig. Förenta Staterna
begärde detta ej som en gåfva, utan var villig att
gifva full ersättning derför. Att på det af indianerna
betingade området skulle byggas ett boningshus för
deras ombud, en smedja, en afvelsgård, en qvarn,
en brädgård med sågmaskiner och ett skolhus – att de
skulle få åkerredskap för att bruka jorden, så att
de kunde förtjena sitt lifsuppehälle – att de skulle
betänka det bisonoxen allt mera och mera försvinner,
att den en dag kanske för evigt skulle vara borta
och att indianen den dagen borde kunna arbeta, för
att icke svälta ihjel. Och slutligen att de också nu
hade gåfvor från regeringen till att utdela bland
dem samt att han var beredd att lyssna på hvad de
hade att svara på hans förslag.
"De första fraserna i detta hans tal helsades af
indianerna med bifallsyttringar; men ju längre
presidenten talade ju mera afstannade alla dessa
tecken af bifall och slutligen lyssnade man på hans
ord under iskall tystnad. Pipan räcktes emellertid
från man till man och de tycktes rådslå några
minuter. Derpå steg chefen ’Björn-tand’ upp och
efter att gång efter annan hafva tryckt händerna på
presidenten och de åtföljande herrarne, började han
tala om huru lång väg de färdats, huru de derunder
frusit, svultit och icke funnit vatten och detta allt
blott för att komma till Laramie – att egna obehag
dock voro ett intet, då det nu gällde att bevaka deras
nations rättigheter. Derpå klagade han öfver huru de
’hvite’ jagat och ödelagt deras vildbråd, och att det
snart fanns hvarken hjortar eller bison-oxar – och
de göra detta ej för att äta dem; de låta dem ruttna
der de falla. ’Fader’, sade han slutligen, ’om vi
gingo till ert land och dödade edra boskapshjordar –
hvad skulle ni då säga? Sioux-nationen har bjudit oss
mulåsnor, om vi vilja sluta fred med dem och blott
kriga emot er – men vi hafva ej lyssnat derpå; ty ni
hafva en gång slutit fred med korparnes nation. Vid
detta fördrag togo ni med er en af våra chefer och
förde honom till edra stater, för att han skulle lära
sig edra seder och lagar och han skulle sedan blifva
vår läromästare, så vida han fann att allt var godt
hos er och att ni hade rätten på er sida. – Ni förstår
väl hvad jag säger eder? – Men den bortfarne chefen
har aldrig återvändt. Hvar är han? Vi äro trötta af
väntan. Hvad har han låtit säga till oss? Vi, hans
vänner och slägtingar, längta att höra hans vilja. Ni
hafva sändt bud till ’Sioux’ liksom till ’Korparna’,
ni hafva sändt tobak åt båda nationerna, men ’Sioux’
hafva ej kommit, ty ni hafva en gång bedragit dem och
de hafva sagt oss, att ni förstå att tala vackert och
att smeka våra öron med löften, som ni aldrig hålla
och att ni dermed blott göra narr af dem och oss. Vi
hafva ej lyssnat till ’Sioux’ och på hemvägen härifrån
öfverfalla de oss troligtvis och vi komma att mista
hälften af våra hästar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
