Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorolf Quällulfsson. (Ett stycke norskt folklif för 1000 år tillbaka.) Af St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thorolf Quällulfsson.
(Ett stycke norskt folklif för 1000 år tillbaka.)
1. En fiende.
En sommareftermiddag för tusen eller, om vi vilja
vara mycket noga, niohundranittionio år sedan,
stodo tvenne
män nere vid stranden nedanför gården Torge. Der
timrades ett präktigt drakskepp, som var nästan
färdigt med sitt mästerligt utskurna förgylda hufvud
och sin krumma svans i akterstäfven. Man hörde de
skickliga arbetarnes hammarslag och yxhugg, medan en
mild landvind flägtade genom skogen ned mot stranden
och hafvet, hvars yta knappt krusades deraf.
En mängd folk var sysselsatt, ej blott vid det nya
långskeppet, utan äfven med de andra, hvilka lågo der
stam vid stam, små och stora, och talade om sin ägares
rikedom och makt. Längre inåt land från en annan sida
hördes och syntes mellan en glänta i skogen en annan
skara folk, sysselsatt med jordarbete.
Framför den stora kullen, hvars långsida syntes snedt
ifrån den plats, der de båda männen stodo, såg man
en skara storväxta män, af hvilka några sutto i olika
ställningar, andra stodo i större och mindre kretsar
eller gingo fram och åter, samtalande med hvarandra.
Att döma af drägten hörde de tvenne vid stranden till
samma flock af gårdens innevånare. De voro huskarlar
hos Thorolf Quällulfsson och buro präktiga kläder
samt utsökta vapen. De stodo med ögonen riktade på en
främmande båt, som lagt till icke långt från det nya
drakskeppet. Några karlar sutto i båten och kastade
spejande blickar omkring sig på all den ståt, som
utvecklades öfver allt, icke minst vid utstyrandet
af det praktfulla långskeppet. Litet emellan utbytte
de blickar med hvarandra, men intet ord slapp öfver
deras läppar.
"Bäst hade det varit", sade den ene af Thorolfs män,
i det han med en långsam blick såg på den andre,
"bäst hade det varit, Thorgils, om dessa män aldrig
kommit till Torge."
"Det skulle så ske, Leif", svarade Thorgils, "Hårek
har varit här en gång förr, och nu var det klart
han skulle komma, sedan Thorolf tagit Sandnäs i arf
efter sin rika svärfader Sigurd. Torde hända, att
just i detta ögonblick lotterna skiftas för Thorolf,
så att ..."
Han fullbordade icke meningen utan vände sig om och
såg uppåt gårdsplatsen, der mycket folk gick ut och
in ur en stor kornlada, hvarifrån man äfvenledes
hörde ett hamrande och huggande, som om något stort
och vigtigt arbete försiggått der inne.
"Så att ..." upprepade Leif för att få höra
fortsättningen, och Thorgils lät honom icke vänta.
"Så att", sade han, "gamle Quällulfs ord skola gå i
fullbordan."
Leif var nykommen i Thorolfs hird, så att han kände
föga af dennes föregående öden, hvarföre han bad
Thorgils berätta. Denne, som varit med allt sedan
Thorolf drog ut på sitt första vikingståg med
det långskepp han då erhöll af sin fader Quällulf,
villfor Leifs begäran och omtalade, huru män kommit
från konung Harald Hårfager till Quällulf med begäran,
att denne skulle infinna sig hos honom, emedan han
var en ansedd man och dertill storättad. Quällulf
svarade som så, att han var en gammal man, så att han
var icke härför att ligga på härskepp. Sändemännen
bådo honom då skicka sin son.
Thorolf var då ute i viking och endast den andre
sonen hemma. Han hette Grim, en svartmuskig och ful,
men kämpastor och stark man, dertill skicklig
i alla slags trä- och jernarbeten. Han älskade
mest att sköta gårdens skötsel, låg om vintrarne
i sillfiske med huskarlarne, under det att brodern
sedan sitt tolfte år låg i viking om somrarna och
satt hemma vintern öfver. När nu Grim hörde, hvad
konungens sändebud ville, sade han: "icke vill jag
gå i konungens tjenst, medan min fader lefver, ty
han skall vara min öfverman, så länge han lefver."
Konung Harald tyckte icke om hvad hans sändemän
berättade, men en Quällulfs svåger, som hette Ölver,
var då hos konungen, och han erbjöd sig att fara till
Quällulf. Ölver lade ock sina ord det bästa han kunde,
men Quällulf sade, "att det föll honom före, det hans
ätt icke månde få någon glädje af denna konung". När
Thorolf komme hem, skulle han säkert vilja draga till
kungen. "Men säg du kungen", så föllo sig orden,
"att jag må vara hans vän och alla de män, hvilka
lyda till mina ord. Jag må också hafva samma styre
som förut af denne kungens hand, om han vill, så få
vi då se, huruledes vi sämjas, jag och kungen."
"Så kommo då på hösten Thorolf och Eivind Lambe,
en broder till Ölver, hem från vikingen, och
Thorolf kom hem till sin fader samt fick der veta
om kungens sändebud. "Huru svarade du?" sporde han
då Quällulf. "Jag sade min mening", genmälte denne,
"att jag ville aldrig gå konung Harald till hända, och
det skall ingen af eder heller, om jag må råda; jag
menar det vill taga sådan ända, att denna kungen gör
våra dagar korta!" Men det var, så som fadren anade,
icke Thorolfs mening. "Min fågel sjunger en annan
sång", sade han, "jag har det fasta beslut att möta
kungen och gå i hans tjenst. Ty det har jag sport, att
i hela hans hird finnes icke annat än bålde kämpar,
och hederligt synes det mig att komma i deras skara,
om de vilja taga vid mig. Om kungen har jag ock hört,
att han är mycket gifmild på gods mot sina män och
icke mindre rundhändt att gifva dessa framgång och
herradömen. Deremot har jag sport om dem, som icke
vilja blifva hans vänner, att de alla komma illa
ifrån det."
"Om kungen går det talet vida", inföll Leif, som med
största uppmärksamhet åhört berättelsen.
Men Quällulf lät icke inverka på sig hvarken af
kungens smek eller vrede. Thorolf fortsatte sitt
tal. "Det tyckes mig underligt, fader", sade han,
"att så klok en man som du är och så ärekär, icke med
tack ville emottaga den heder, kungen bjöd dig. Men
när du tror dig kunna spå, att vi skola lida ofärd
af denna kungen och att han vill vara vår ovän, hvi
drog du då icke till strid mot honom med din konung,
som du allt var handgången[1].
Nu tyckes mig rent af
omöjligt att vara hvarken hans vän eller hans ovän."
"Och den konungen?" sporde Leif.
"Det var konung Andbjörn i Firdafylke", inföll
Thorgils. "Han ville hafva Quällulf med, då han drog
till Möre att hjelpa konung Arnvid mot Harald. Den
kloke Quällulf svarade, att han var redo, när det
gällde att försvara Firdafylke, men icke, när det
gällde Mörekungens land. ’Dessutom’ – tillade han –
’tror jag, att Harald har lycka med sig lasstals,
medan Andbjörn knappt har en näfve full.’"
"Det månde han ock haft rätt uti", menade Leif, "ty
hvem kunde väl tro det, att Harald skulle blifva ensam
rådande öfver hela Norge, men den saken tänker jag,
att hans svärd lärde verlden veta, då blodet flöt i
Hafrsfjord."
Thorgils nickade jakande dertill, men så förde Leif
talet tillbaka på Thorolf och Quällulf och sporde,
hvad den sednare kunde hafva att säga till hans ord,
att man icke kunde vara ens vän och ovän på samma
gång, och Thorgils mälte:
"Den gamle sade, att det gick som han förutsagt
med kungarnes strid nord på Möre, ’men lika fullt’,
tillade han, ’tör det vara sant, att Harald månde
vara till stor skada för mina fränder!’ Han gaf sonen
många goda råd, och när dagen kom, att Thorolf skulle
fara, ledde Quällulf honom sjelf till skeppet, slog
armarne om hans lif och bad honom: ’fara väl’. ’Måtte
vi en gång samlas oskadde!’ voro hans sista ord på
stranden."
Medan de talade, hade de så småningom gått framåt
uppåt strandbacken. Nu förflöto några ögonblick under
tystnad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
