Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - forts. Thorolf Quällulfsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thorolf Quällulfsson.
(Ett stycke norskt folklif för 1000 år tillbaka.)
2.
Konung Haralds besök.
Det var sommaren efter slaget i Hafrsfjord, som ägde rum
år 872. Konung Harald, som i sin ungdom gjort ett
löfte att icke klippa sitt hår förr än han blifvit
ensam herre öfver hela Norge, hade med den segern
löst sig från sitt löfte, och på ett gästabud kort
derefter utredde en mäktig jarl konungens långa, gula
hår samt klippte och putsade det, hvarpå han började
kallas: "Hårfager" i stället för: "Harald lufva", som
dessförinnan var den vanliga benämningen på honom.
Slaget vid Hafrsfjord bildar en vigtig
punkt ej blott i Norges, utan i hela Nordens
utvecklingshistoria. Ingen man i Norge mäktade
derefter göra honom motstånd. En mängd höfdingar
underkastade sig, men många ville hellre förlora
sina egendomar än blifva konungens trälar och
lemnade derföre Norge samt utflyttade till Island,
till Sverige, der Kettil Jamte röjde ett stort härad
i det land, som efter honom kallades Jämtland, –
ja till Frankrike, der Gånge Rolf vann det land,
som efter hans nordmän fick namnet Norrmandie.
Bland dem, som framför andra utmärkte sig i det nämda
slaget, voro Thorolf Quällulfsson och hans vän Bård
Brynjulfsson, som då var konung Haralds "lenderman",
som det hette, i Hålogaland. De hade begge kämpat på
konungens eget skepp, under det att deras män fört
befälet på deras egna, såsom fallet var med Thorgils
Gjallande på Thorolfs.
Både Thorolf och Bård hade blifvit svårt sårade
i striden och lågo länge derefter sjuke. Thorolf
tillfrisknade dock, men Bårds sår förvärrades,
så att han slutligen märkte, att hans sista stund
var kommen. Han bad då att få tala med konungen,
och då denne kom, bad han att sjelf få bestämma,
huru det efter hans död skulle gå med arfvet efter
honom. Konungen gaf sitt bifall dertill. Då förklarade
Bård, att han öfverlemnade allt hvad han ägde, alla
sina egendomar och allt sitt lösöre, till Thorolf.
"Honom tror jag bäst af alla!" sade han och tillade,
räckande handen mot sin vän, "så är det ock min
önskan, att du, Thorolf, uppföder min son och tager
min hustru Sigrid till äkta, om hon eljest faller
dig i hugen."
Thorolf sade dertill ja, och konungen bekräftade
öfverenskommelsen. Så tryckte Thorolf sista gången
vännens hand till afsked, och när Bård var död och
kungen om hösten återvände till Throndhjem, bad
Thorolf att få resa till Hålogaland och taga sitt
arf i besittning. Konung Harald gaf sitt samtycke
dertill, lemnade honom tillika med sig järtecken,
att det förhöll sig riktigt med Bårds gåfva och
hans egen bekräftelse derpå samt uppdrog dessutom
åt Thorolf alla de förläningar, som Bård hade haft,
äfven rättigheten att uppbära skatten af finnarna
och att handla med dem.
Så kom Thorolf till Torge. Sigrid, Bårds enka,
tog väl emot honom och lofvade honom sin hand
efter sin mans bestämmelse, om hennes fader ej
hade något deremot. Sigrids fader hette Sigurd
och var en rik herre, som bodde på Sandnäs norr
om Torge. Thorolf begaf sig till honom, framförde
sitt ärende och helsade från konungen samt friade
till hans dotter. Sigurd gaf genast sitt samtycke,
och bröllopet firades samma höst med stor prakt på
Torge. Vintern derefter dog Sigurd, då Thorolf fick
hela arfvet efter honom, nämligen Sandnäs med alla
hans öfriga besittningar.
Med all denna rikedom var det lätt för Thorolf att
tillfredsställa sitt tycke för prakt. Hans hushållning
på Torge var kunglig och städse var han omgifven af
en mängd utvaldt folk, som han ännu mera fästade vid
sig genom sin gifmildhet. Också hade han lycka med sig
i sina företag och var dertill rask och driftig. Så
goda år både till sjös och lands, som
det var, medan Thorolf satt på Torge,
mindes man icke.
Aldrig lyckades sillfisket och skälfångsten så väl,
som i Thorolfs dagar. Utom allt det folk, som var
sysselsatt härmed, och utom hela skaran af trälar,
fanns aldrig mindre än hundra män hemma på gården.
Och allas vänskap vann han; allas med
hvilka han kom i
beröring. Dertill bidrog framför allt hans intagande
väsende. Han var hugstor, det framlyste både i tanke
och handling, men derjemte ägde han en för dessa
tider ovanlig godhet och mildhet, som gjorde honom
i ordets egentliga bemärkelse
vänsäll. Detta visade sig på hans finnfärder,
der det visserligen var nödvändigt att injaga skräck, men der
också mycket lät sig vinnas med godhet.
Första vintern – det var vintern 872–873 – drog
Thorolf upp till fjälls med ett följe af nittio
män. Redan detta väckte uppseende. Man var ej van
att se konungens män komma dragande med mer än på sin
höjd trettio man. Thorolf medförde också köpmansvaror,
hvarigenom han lättare lockade finnarne till sig. Han
höll köpstämma med dem, och på det sättet kunde han
lättare få ut skatten. På det hela taget, heter det,
gick också allt för sig i godo och vänskap.
Hela Finnmarken genomströfvades ända till de yttersta
gränserna mot öster. Der fick han höra, att män från
Gårdarike [1] tagit sig före att draga in i
Finnmarken och der drifva köpenskap samt äfven, när
så tillbjöd sig, att råna. Men Thorolf utspejade dem,
anföll och öfvervann dem, nedgjorde väl hundra af
dem och vann ett oerhördt stort byte. Med detta och
finnskatten återvände han till Hålogaland, der han
satt några månader på Sandnäs och sedan på Torge.
Då var det på sommaren, som Hårek besökte Thorolf på
Torge.
De storartade tillrustningar, som då förehades på
gården, gällde äfvenledes ett besök, men ett besök
af konungen sjelf. Konung Harald gjorde nämligen
denna sommar en resa i Hålogaland, och öfverallt,
hvar han drog fram, både på hans egna gårdar och
hos hans tjenstemän, "lendermännen", samt hos de
mäktige bönderna, öfverallt höllos stora och präktiga
gästabud. Äfven till Torge skulle konungen komma,
och Thorolf gjorde sitt bästa att mottaga honom på
ett värdigt och hans egen rikedom passande sätt.
Alla de yppersta män i en vid krets rundt omkring
inbjödos till gästabudet, och de kommo till ett antal
af femhundra. Konungen sjelf medförde trehundra,
så att gästernas antal steg inalles till öfver
åttahundra.
Att rymma så mycket folk var den gamla hallen alldeles
otillräcklig. Derföre lät Thorolf inreda den stora
kornladan, som äfven Hårek tog i betraktande, innan
han lemnade Torge. Rundt om de långa väggarne hängde
dyrbara tapeter; synnerligast uppe vid högsätet
hängde utmärkt sköna i purpur och guld, något byte
från sydligare länder. Ofvanpå tapeterna rundt omkring
på väggarne voro upphängda sköldar och vapen, så att
det hela tog sig i allo präktigt ut. Thorolf var sjelf
nöjd dermed, när han lät sin blick öfverfara det hela,
innan han med sina män skulle gå ned till stranden
att mottaga konungen.
Omgifven af alla sina män stod Thorolf på stranden,
när konung Harald lade till. Man kunde genast se, att
någonting låg konungen på sinnet, men ingen visste
hvad, och all ära visades honom, såsom naturligt
var, då man icke hade haft annat syfte med alla dessa
kostsamma anstalter, än att riktigt hedra konungen och
lemna honom ett godt minne af besöket hos Hålogalands
mäktigaste man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
