Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- forts. Thorolf Quällulfsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svara och såg vred ut. Jag vände mig derföre till
din frände Ölve och bad honom förmildra konungens
sinne. Det lyckades också Ölve att öfvertala
konungen att gå ned till skeppet och taga skatten
i betraktande. Jag lät uppbära alla varorna, och
konungen öfvertygade sig om, att den var både bättre
och större, än som den brukade vara."
Thorolf gjorde en rörelse, som om han ämnat säga
något, men hejdade sig och förblef tyst.
"Då blef konungen blidare", fortsatte Thorgils,
"så att jag kunde tala till honom, och jag förärade
honom då i ditt namn bäfverskinnen och de andra
dyrbarheterna, som du fick i Finmarken. Då blef han
glad och lät mig göra noga besked för alla dina färder
i Finmarken samt sade derefter: ’Det är skada, att
Thorolf ej skall vara mig trogen, utan sträfva mig
efter lifvet.’ Alla de närvarande sade med en mun,
att sådant tal var baktal af onda menniskor. Konungen
sade, att han då ville låta sina misstankar fara,
Han visade sig sedan blid och var vänlig, när jag
skildes från honom. Dock är det långt ifrån", tillade
Thorgils efter något uppehåll, "att hans misstankar
hafva farit."
Thorolf hörde knappt de sista orden. Han reste sig
upp i högsätet och sade med rynkad panna:
"Märkeligt har hugen ändrats hos konung Harald,
sedan jag var i hans hird!"
Någon tid derefter drog Thorolf norr ut på sin andra
färd till Finmarken. Den gick lyckligt, och han
återkom med ett oerhördt byte. Det var på våren 874,
som han åter befann sig på Torge.
Här berättades mycket om Hilderides söner, huru de
varit hos konungen under vintern och huru de fortfore
att förtala Thorolf.
"Dock är jag viss om", sade Thorolf, "att konung
Harald ej skall fästa lit till slikt tal!"
Thorgils skakade på hufvudet och såg ut, som om han
varit öfvertygad om motsatsen.
Emellertid gick någon tid, och när sommaren kom,
lät Thorolf rusta ut skeppet, som skulle afgå till
konungen med skatten.
"Jag menar", sade Leif till Thorgils om qvällen,
när den rika laddningen var instufvad och allt var
redo till afresan, "jag menar, att knappast dubbelt
så stor finnskatt skall mäkta tala konung Harald hans
misstankar ur hufvudet."
Thorgils svarade intet, men han hade sitt mörka,
misstänksamma utseende och drog till knuten, som han
höll på att slå, med sådan hast, att tågändan brast.
"Gamle Quällulfs ord lära väl sannas till sist!" sade
han och kastade bort den onyttiga tågstumpen.
När de kommo in i hallen till Thorolf, satt denne
i samtal med Sigrid. Han vände sig mot Thorgils,
och sedan denne underrättat honom om, att allt var
i ordning till affärden, sade han:
"Det är godt, Thorgils, men denna gången skall jag
sjelf föra finnskatten till konung Harald."
*
4.
Hos konung Harald.
Stödd på sitt svärd, stod Thorolf Quällulfsson i
förstammen af sitt stora skepp, då detta med skarp
bog skärande vågen stack in i den stora fjärden,
der Trondhjem låg. Utan tvifvel lekte månget minne
för honom från fordom, då han första gången kom i
konungens hof och hänfördes af glansen der lika mycket
som af det kraftfulla och storartade. Ty något af
båda delarne omgaf dock konungen, och ett storverk
hade han likvisst utfört, då han betvang de många
sjelfrådige och trotsige stormännen och småkonungarna
i Norge att erkänna sitt välde eller ock draga bort
från landet för att aldrig mera återse det.
Det var det stormanliga i konung Haralds skaplynne,
som dragit den unge Thorolf till honom, det var också
detta, som ännu höll honom fästad vid konungen och
kom honom
att söka till konungens urskuldande förklara mången
egenmäktig och snart sagdt godtycklig handling. Att
Harald skulle vara afundsjuk och rädd om sin makt,
det fann han helt naturligt, likaså att mången skulle
finnas, som sträfvade att vinna den mäktige konungen
med smicker och ljufligt tal, men att ett villigt
öra skulle lemnas åt sådana, som ville stiga uppåt
på ärliga mäns bekostnad, det var något som häftigt
upprörde Thorolf, och han ville i det längsta icke
sätta tro till något sådant. En konung som Harald
kunde väl misstänka, men han kunde ock erkänna
sanningen, när han funnit henne.
Haralds beteende på Torge var dock sådant, att
Thorolf hade svårt att i sitt sinne försona sig
dermed. Hans ädla och högsinta natur vägrade likväl
länge att antaga hvarje tolkningssätt, som kastade
en skugga öfver konungen. Det måste och kunde icke
vara något annat än en tillfällig misstanke, som
skulle försvinna, när konungen finge se och erfara,
huru fullkomligt grundlös den var. De underrättelser,
som sedan besöket på Torge kommo till Thorolf,
kunde emellertid icke skingra skuggan omkring
konungen. Tvärtom blef hon allt tätare och svartare.
Men ännu, när Thorolf från däcket af sitt skepp
såg den väldiga rökpelaren uppstiga från härden i
konungens gård, hoppades han i sitt sinne, att allt
skulle ändras och förhållandet mellan honom och
konungen åter blifva det samma som fordom.
Nittio män i utsökt klädebonad och dyrbara vapen
följde honom, då han från stranden begaf sig upp till
konungsgården. En man i konungens hird såg honom på
afstånd och skyndade emot honom. Det var Ölve, hans
frände. Han blef både glad och förvånad öfver att se
Thorolf. På dennes fråga om konungen svarade Ölve
undvikande, och de gingo länge tysta vid hvarandras
sida.
"Jag ser väl", sade slutligen Thorolf "att det är
sant, hvad som säges, att konung Harald ej längre
sätter tro till mig."
"Du har fiender, som med hvarje nytt besök stiga i
konungens gunst", genmälte Ölve.
"Hilderides söner?" sporde Thorolf.
"Du säger det, Hilderides söner!"
"Hvad hafva de så nu haft att säga om mig?"
"De säga, att fastän finnskatten, som du sände
konungen, var stor, så skulle den dock varit större,
om du icke bedragit honom!"
"Konungen erkände dock sjelf", inföll Thorolf, "att
den var långt större än förut! Och konungen sätter
tro till dem?"
"Konungen sätter tro till dem! De säga ock, att om
de finge Finnfärden i förläning, skulle de skaffa
helt annat och mera dyrbart, än som du, Thorolf."
Blodet strömmade till Thorolfs kinder, och hans ögon
blixtrade. Men han förblef tyst.
Sedan de inkommit i gästestugan på konungsgården,
der de fingo sitt herberge och blefvo i alla afseenden
väl emottagna, sade Thorolf till Ölve:
"Bäst synes mig, frände, om du vill tala min sak för
konungen. Jag är rädd, att sinnet rinner till på mig,
om det visar sig, att konungen satt lit till onda
örontasslares ord!"
Ölve tryckte sin frändes hand och lofvade att
göra som han bad, och sedan syntes han icke till
mera den dagen. Icke heller lemnade Thorolf sitt
herberge. Men när man om qvällen hörde skaldernas sång
från konungssalen, lutade han hufvudet mot handen,
och Thorgils, som satt vid hans sida, tyckte sig
aldrig hafva sett sorgen stå den ädle mannen så under
ögonen.
Följande dagen kom Ölve in i gästestugan och
omtalade, huru hans samtal med konungen aflupit.
"Jag kan ej rätt blifva klok på konungen!" sade han
till sist, och det kunde icke heller Thorolf.
"Så får jag gå sjelf!" sade Thorolf och reste sig
upp med ett uttryck af manlig beslutsamhet i sitt
ädla anlete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0288.html
