- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
290

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. IV.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afsöndras derifrån. Vänskapen mellan Margareta och
hertiginnan stördes, bröts och förvandlades i
fiendskap. Kriget utbröt redan under Margaretas
lifstid, och när det efter tjugutvå år ändtligen
slutade, blef förhållandet det samma som förut. Och
icke blott i afseende på Slesvig missräknade sig
Margareta, hon gjorde det äfven med afseende på den
stora tanke som föresväfvade henne – att förena
nordens trenne riken til ett.

När det holsteinska kriget slutade hade redan
förtrycket under hennes efterträdares
utländska fogdar stigit till den höjd, att
den svenska allmogen reste sig och med Engelbrekt
började den frihetskamp, som slutade med den
svenska nationalitetens fullständiga seger,
I denna kamp möter oss det holsteinska
furstebarnet åter, men då såsom fullvuxen
qvinna och abbedissa i Wadstena kloster.

Hennes företrädarinna i detta embete resignerade
1447, då furstinnan Ingeborg synes hafva efterträdt
henne. Derom finnes nämligen icke i dagboken,
sådan den kommit till oss, någon anteckning.
Redan året derefter valde svenskarne en egen
konung i Carl Knutsson, och det är i striden
mellan honom och den af danskarne valde Christian,
som den furstliga abbedissan möter oss. Sedan på
mötena mellan unionsmännen de svenske förrädiskt
dagtingat bort Norge och på visst sätt äfven Gotland,
började Christian anfalla Sverige, och så blef det
öppet krig mellan båda konungarne.

Det är allmänt bekant, huru konung Carl
gjorde ett enligt tidens åskådning och uppfattning
framgångsrikt infall i Skåne i början af år 1452,
under det att förräderiet spelade i hans rygg, och
huru Christian sedan i sin ordning inföll i Sverige.
Carl, med sin sällsamma blandning af
kraft och raskhet å ena sidan, af svaghet och
vankelmod å den andra, var ingalunda okunnig
om de förrädiska ränkerna, kände till och med
de handlande hufvudpersonerna, men ådagalägger en
oförklarlig mjukhet mot dem. Han vill väl straffa,
men gjorde det på ett sådant sätt, att
han liksom blott hötte, aldrig oskadliggjorde
sina inhemska fiender. Vi tala här om honom
såsom konung. I sitt första uppåtsträfvande
visar han visserligen icke någon blödighet, då det
gällde undanrödjandet af politiska motståndare.

Till dessa sednare, eller må hända rättare till
konung Christians anhängare, hörde äfven abbedissan
i Wadstena. Carl synes hafva misstänkt henne att
stå i hemligt förstånd med fienden, men saken är
i allmänhet insvept i dunkel. Enligt klostrets
anteckningar finner man, att han var i Wadstena
den sista Januari 1452, stadd på färd till det
förestående härnadståget mot Skåne, och sex veckor
och några dagar derefter var han åter i Wadstena.

Något senare på året finner man antecknadt, att
konungen den 25 April sändt bref till tre
af bröderna i klostret att afsätta abbedissan
och generalkonfessorn från deras embeten.
Generalkonfessorn var den som stod i spetsen för
munkarne inom orden och såsom sådan vid sidan
af abbedissan styrde klostret, ehuru alltid
underordnad henne. De tre munkarne fullgjorde
icke konungens befallning, "då de" – heter det –
"icke funno någon orsak till afsättningen".
Då anlände den 5 Maj biskopen i Linköping för att
hålla undersökning. Äfven han hade fått bref
i ärendet från konungen. Men vid den anställda
undersökningen först med systrarne och sedan med
bröderna kunde icke heller han finna
något, hvarföre de ifrågavarande förtjenade
afsättas. "Likväl" – heter det vidare – "på
det att klostret icke skulle löpa i någon fara
eller råka ut för konungens ogunst", resignerade
abbedissan Ingeborg den 25 Maj, och den 29 invigde
biskopen hennes efterträderska.

Denna undfallenhet för konungen förefaller,
besynnerlig, då man vet hvilken makt och hvilket
inflytande de andlige i allmänhet på denna tid ägde,
och särskilt huru sjelfva rikets erkebiskop och en
och annan bland lydbiskoparna hörde till konungens
motståndare. Må hända gingo här, vid sidan af de
offentliga, enskilta meddelanden mellan konungen och
biskopen, hvilka voro af den natur, att abbedissan
fann sig böra falla till föga. Hvad konungen skref,
vare sig till de tre munkarne eller till biskopen,
känner man icke. Biskopen hette Nils König och visar
sig för denna tid som en konungen tillgifven man. Hvad
som gör abbedissans benägenhet för den danske konungen
trolig, är den nära slägtskapen dem emellan, enär
Christian var Ingeborgs systerson. Hon var icke heller
den enda qvinna, som stod i hemligt förstånd med
fienden, ehuru icke någon så lycklig tillfällighet
bringade bevisen mot henne i dagen, som fallet var
med fru Brita Olofsdotter (Tott) på Örebro.

Några år derefter var systersonen Sveriges konung,
och samma år tillträder furstinnan åter sitt kall
som Wadstena-klostrets abbedissa, och mellan henne
och konung Christian råder det bästa förhållande,
och Christians svenske vänner, d. v. s. förrädarne mot
konung Carl, finna äfven i henne en vän, åtminstone om
man får döma efter hennes beteende mot Ture Turesson
(Bjelke), förrädaren på Axevall, hvilken röjdes genom
samma tillfällighet, som störtade den nämda fru Brita,
ehuru herr Ture lyckades rädda sig med flykten. Denne
man erhöll broderskapsbref af Ingeborg, och att
vara "broder", naturligtvis "utanför" (ab extra),
betraktades som en stor ära, hvilken eftersöktes af
sjelfva konungarne. Men det var nu klart, att med
den främmande konungen alla hans vänner och anhängare
skulle komma till anseende, de måtte än hafva gjort
sitt fädernesland aldrig så mycket ondt.

Konung Christian, "den tomma pungen", som folket
kallade honom, emedan han aldrig kunde få pengar
nog, kom till Wadstena på hösten 1461, åtföljd af
flere riddare, bland andra äfven af Ture Turesson
och biskop Kettil Carlsson (Wasa), sedan 1458 biskop
i Linköping. Konungen hade hela sommaren vistats i
Stockholm och på alla möjliga sätt sökt skrapa till
sig penningar. Den landsflyktige konung Carls hos
svartbröderna i Stockholm nedsatta skatter af silfver
och guld hade han tagit och skickat till Danmark, och
i ett liknande ärende kom han till Wadstena. Här hade
konung Erik och drottning Filippa nedsatt en betydlig
summa i guld för inrättandet af en evig gudstjenst
för deras själaro. Guldet utgjorde 859 svåra nobler,
hvarje nobel lika med omkring två dukater.

Denna summa utlemnade också abbedissan till sin
systerson, dock med bifall och samtycke af konfessorn
och samtliga systrar och bröder samt mot konungens
qvitto. Han lofvade att anvisa gods i Sverige
till att fullfölja och fullborda sin företrädares
stiftelse. Qvittot finnes i riksarkivet. Det
hafva vi ej haft tillfälle att se, men i klostrets
dagboksanteckning står, att löftet skulle fullbordas
inom de närmast följande fyra åren, och om det icke
skedde, skulle han återställa till klostret en lika
stor summa i guld och silfver. Men pengarne voro för
konungen hufvudsaken, med deras återställande eller
med löftet fick det gå som det kunde. Det blef icke
heller uppfyldt.

Det hade väl dock gått an, om dessa penningar
kommit Sveriges rike till godo, men det var icke
förhållandet. Nu var det särskilt förvärfvandet
af Slesvig och Holstein, som kräfde penningar, och
i sin nöd gick konungen längre än försigtigheten
bjöd. Det är från denna tid, som konung Christian
började betunga landet med gärder, den ena tyngre
och olidligare än den andra, alldeles glömsk af sin
konungaed och sina företrädares missgrepp i detta
afseende. Utan tvifvel hade det varit godt för honom,
om han något närmare besinnat de "råd om ett gudeligt
lefverne," som hans moster, abbedissan Ingeborg i
Wadstena, sammanskref och lemnade honom.
[1]

Men aktade konungen något på dem, så var det
visserligen icke såsom konung. Deremot var han
i sitt enskilta lif, säger Olaus Petri, "en from
och saktmodig herre". Det hjelpte honom emellertid
icke. Abbedissan Ingeborg fick inom


[1] I Upsala akademis bibliotek finnes ett
manuskript, innehållande dessa Ingeborgs "råd till
konung Christian den förste om ett Gudeligt Lefverne".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free