Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En flykt från Siberien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äktenskap visade sig likgiltig och kall, o, s, v.,
hvarpå, man plötsligen undrade, hvarföre lilla fru
Juel nu på senare tiden såg så ointresserad ut, och
man funderade så länge härpå, tills den bleka, unga
varelsen invecklade sig i en förklaring, som icke alls
blef en förklaring, utan blott gaf ännu mera näring
åt de förmodanden, hvilka småningom från granne till
granne framkastats och nu antogo ett sken af visshet.
På denna punkt stodo sakerna då herr Juel en vacker
julidag med en lukullisk middag firade sin unga
hustrus födelsedag. Det var klart, att alla närmare
och fjermare grannar skyndat hörsamma den festliga
kallelsen, och der satt nu den bleka fru Juel, synbart
bemödande sig att småle och besvara alla gästernas
artigheter. Efter middagens slut kom postbudet från
staden och medförde en mängd tidningar som en angenäm
desert. Men icke nog med de offentliga nyheterna
för dagen, äfven några bref medföljde, hvaribland
ett med utländsk poststämpel öfverräcktes till den
unga värdinnan. Hon satt just i en kabinettssoffa,
och med ett svagt rop af: "Stanislaus!" sjönk hennes
hufvud nästan vanmäktigt mot det mjuka ryggstödet,
medan hon mellan de skälfvande händerna höll det
ännu obrutna brefvet. Det var dock icke allenast en
del af gästerna, som hört detta utrop, äfven den äkta
mannen hade observerat sin hustrus sinnesrörelse, och
skyndande fram slog han sin arm om hennes lif, och på
detta sätt tätt slutna intill hvarandra lemnade nu
de båda makarne det lilla kabinettet och de vänner,
som der trängdes omkring dem.
Ett namn, och dertill ett karlnamn, hade undsluppit
den unga fruns läppar – denna nyhet for som en
blixt mellan de efter middagen särdeles animerade
gästerna. När som helst kunde man nu vänta
uppträdandet af en tredje person, den oundviklige
älskaren i ett drama. En och annan bland de närvarande
gjorde väl några invändningar mot en dylik förmodan,
men dessa nedtystades, hvarpå sällskapet spred
sig i små kotterier för och mot den unga fruns
brottslighet. Man läste tidningar, läppjade på
mokka-likör samt förde för skens skull en sorts
intetsägande konversation, medan man lät blickarne
allt oftare och otåligare sväfva bort till den del
af våningen, der de nygifta troligtvis som bäst
afhandlade frågan om sitt "vara eller icke vara".
Efter den timade händelsen med brefvet, detta
blottande af sina känslor, skulle väl den unga
frun hafva nog oblyghet att åter träda ut till sina
gäster? Huru skulle då dessa behandla henne? – Litet
hvar erkände, att man råkat i en högst obehaglig
situation – skulle man kanske resa sina färde och
låta de båda makarne på tumanna hand utagera det stora
sorgespelet? Men upplösningen skulle kan hända hafva
särdeles pikanta partier, och dessutom – i fall man
kunde tjena med råd och dåd, så ...
Dock – nu öppnades den så länge af blickar belägrade
dörren, och med en viss förvåning såg man de
båda makarne åter träda ut, ungefärligen på samma
förtroliga sätt, som de nyss lemnat sällskapet; men
likväl huru olika! Herr Juels ansigte – kort förut
så bekymradt – strålade nu af belåtenhet, och på den
unga Marias kinder glödde rosor, eld låg i hennes
blickar, och med sprittande skalkaktighet närmade
hon sig sina gäster och frågade, om de voro mycket
onda på henne, för det hon låtit ett bref förleda
sig till att så länge glömma sina dyra och angenäma
pligter som värdinna.
"Ack", fortfor hon, "jag är så lycklig ... detta
är den gladaste dagen i hela mitt lif! Glädjen tror
jag måtte göra menniskan meddelsam ... nå ja, jag
har länge nog gått och hängt hufvudet, och orsaken
dertill var ... nej, jag har lust att göra en riktigt
omständlig bikt ... har derföre någon af er lust
att höra på en liten berättelse om en flykt från
Siberien?"
Denna fråga behöfde den unga frun ej upprepa –
man hade slagit sig ned i en stor krets omkring
henne. Huru förvandlad, huru strålande, huru älsklig
syntes hon icke! Hvad skulle man väl få höra? –
Alla syntes charmerade, ehuru en och annan kanske
väntat sig en långt mera spännande och intressant
upplösning, än blott och bart ett föredrag om
Siberien.
"Kalla hellre din historia: Orsaken till de bleka
kinderna", – sade herr Juel, som med strålande
ögon lutade i sig öfver ryggstödet på den stol,
der hans unga fru tagit plats.
"Nej, jag vidblir
min första titel såsom mera egentlig. Och nu,
mitt herrskap, att jag är född i Polen, veten j
allesammans, samt att jag föräldralös kom till
Göteborg, för att der uppfostras af min faster, –
så var min döende fars vilja; och han bestämde också,
att min fem år äldre bror skulle qvarstanna i
Warschau, för att der fortsätta sina studier. Allt
intill den stund min bror och jag skildes åt hade
vi delat lekar och fröjder tillsammans, derföre,
när min faster kom för att hämta mig, hängde jag mig
om hans hals och ropade i min barnsliga förtviflan,
att jag hellre ville dö, än skiljas från honom. Med
föreställningar, namnam och leksaker bragte man mig
dock småningom att inse det nödvändiga i att lyda
min fars vilja. Min bror lofvade att ofta skrifva
mig till, och jag lofvade att lära mig skrifva,
på det jag skulle kunna besvara hans bref. Sedan
den stunden hafva vi icke återsett hvarandra; men
brefvexlingen har fortgått, och jag känner alla hans
tankar och känslor lika så väl nu, som då, och håller
honom lika kär som i den stund vi skildes.
"Åren gingo emellertid, och min bror var några och tjugu
år, då han kom till Petersburg,der han fick en plats vid
kejsarens bibliotek. Han gjorde många nya och
intressanta bekantskaper, och en ung furst Ladewsky blef hans
synnerliga vän och beskyddare. På detta sätt kom han som
daglig gäst i Ladewskys palats, och det dröjde ej länge, innan
han helt och hållet som furstens sekreterare flyttade dit.
"’Jag lefver som en prins’, skref han då till mig, ’men
icke nog härmed, jag är äfven i tillfälle att kunna göra mina
medmenniskor en och annan tjenst. Så till exempel räddade
jag i går Iwan, en af tjenarne här, från ett dussin knutslag
eller kanske ännu värre straff – du skulle hafva sett den
stackars gossens tacksamhetsbetygelser. Man hade nämligen
orättvist anklagat honom för en stöld. Detta var emellertid
mera, än hvad han lugnt kunde bära, ty han har rymt sin
väg eller gjort något ännu värre.’
"På detta sätt innehöllo min brors bref alltid någon liten
episod ur hans dagliga lif samt andades en glad stämning, och
när dertill kom en och annan förhoppning om, att den stund
nog snart skulle komma, då vi skulle återse hvarandra, så
smittades också jag af hans glädje och förhoppningar.
"Döm då om min bestörtning när jag en dag, efter
en outhärdligt lång väntan på underrättelser från
honom, erhöll ett bref, undertecknadt Casimir
Ladewsky, hvaruti denne berättar, att han en afton
förgäfves väntat min bror, att dagar följt efter
detta försvinnande och att på de efterforskningar,
han gjort, det blifvit upplyst, att man i en polsk
sammansvärjning, som då gjorde stort uppseende
i Petersburg, invecklat min bror samt som bevis
på hans brottslighet anförde, att man i hans ägo
funnit ett försegladt bref, adresseradt till
en af konspiratörerna. Oaktadt alla bedyranden om
omedvetenheten af skrifvelsens innehåll hade min
bror blifvit stämplad såsom förrädare. Detta bref
slutade med den häntydning, att min bror troligtvis
skulle drabbas af det för politiska förbrytelser
vanliga straffet – en förvisning till Siberien.
"Af en eller annan orsak var furstens bref af en särdeles
gammal datum – och jag hade derföre knappast
öfverlemnat mig åt min första häftiga sorg och
förtviflan, då jag genom min faster i Göteborg
mottog ännu en skrifvelse, med poststämpel från
Tobolsk. I detta kuvert låg blott en helt liten
papperslapp, som innehöll dessa med blyertspenna
tecknade ord: ’På ett underbart sätt har
jag återfått friheten – om mitt lif är dig kärt, så
hvarken skrif om, eller tala med någon om mig.’
Intet namn var undertecknadt, men jag
igenkände min egen älskade Stanislai handstil.
"Detta var visserligen en tröst, en hoppets ljusglimt midt
i min mörka förtviflan. Ack, det var blott fjerde
dagen efter min bröllopsdag ... min egen lycka
föreföll mig nästan syndig ... men som i lust och
nöd man och hustru alltid äro i ett, så förtrodde jag
naturligtvis mina bekymmer åt Anton" – härvid vände
den unga frun sitt uttrycksfulla ansigte mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
