Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdshäcken. - Sven Wandring. Berättelse af Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trädgårdshäcken.
Du vårdas ej af någon – växer vildt,
Tills odlarn fäller dina murkna rester;
Men ej – som mången – du ditt lif förspillt,
Ty sången mildt
Vet vårda minnen, dem vid dig hon fäster.
Gick hon ej här som barn för länge se’n
Och lekte gladt bland dina gömslen alla
Och bröt jasmin, liguster och syrén
Och sörjde se’n,
När hösten omildt lät ditt löfverk falla?
Hon ofta flydde hit från skolans tvång,
Hon dröjde här, af grenars fängsel bunden:
Jag mins, hur till sin första nattvardsgång
Hon dagen lång
Med dina blommor smyckat altarrunden.
Inom din lugna skugga hon förnam
Sin första kärleks lycka (den är renast!);
Och sköt här då en pimpinellros fram
Från enslig stam –
Den rosen bröt hon af åt honom genast.
Han dog. Se’n ägde lifvet blott besvär:
Nu står hon ensam på sin fröjds ruiner,
Men än hon hvarje höst, som Gud beskär,
Till grafven bär
En skörd af dina doftande jasminer.
När hon gått bort, får ej planteras då
Vid hennes graf den sörjande liguster?
Låt häcken huldt sin famn kring kullen slå;
Der kan den stå
Och tyda lifvets fröjder och förluster!
Ebbe.
Sven Wandring.
Berättelse af Lea.
1.
Mången kallade Sven Wandring en dåre, ty så långt man
mindes tillbaka, hade man aldrig sett honom företaga
något stadigvarande arbete. Han dref omkring som
ett stoft för vinden, och ängstufvorna kände honom
bättre än menniskorna. Man kan ej så noga veta,
om han var mantals- och skattskrifven som annat
ordentligt folk. Tvifvelaktigt var det. Han kom
ibland med solstrålarne och flydde med skuggorna, och
ibland tvärtom. Men hvar han kom, var han välkommen;
tak öfver hufvudet fann han alltid; ett hjertligt ord
blef han sällan utan, och bland ungdomen räknade han
sina varmaste vänner.
Också hade han en trollformel, som kunde slå upp
hennes hjertdörrar på vid gafvel och de gamles på
glänt, och den bestod i – en näfverbit, på hvilken
han blåste de lifligaste dansmelodier i verlden. Sven
Wandring var en riktig virtuos, fast han kanske
aldrig sjelf hört det ordet, och tvifvelaktigt är,
huruvida Pans mångbesjungna pipa kunnat sprida
mera förtjusning bland dryaderna, än Sven Wandrings
näfverbit bland blekingsflickorna. Ty Blekinge skulle
väl vara Svens egentliga hemort, fast han för resten
lika litet höll sig stilla der, som annorstädes. Men
säkert är, att der ljödo hans toner klarast, och
blekingsflickorua fann han vackrast, och det sade han
dem rent ut; men det var väl, att inga flickor från
närbelägna bygder hörde det, ty sådant är aldrig bra
för grannsämjan. Sven Wandring hade, som mången annan,
åtskilligt på sitt samvete, men det låg der och tyngde
som daggperlan på spetsen af ett ljusgrönt strå.
Huru ofta hade ej t. ex. en ung flicka försummat
sitt arbete genom att stanna med väfstolens slag,
med det surrande rockhjulet eller med utbredandet
af de oblekta linnehärfvorna på stången framför
stugväggen, då hon på afstånd hört Sven Wandrings
näfverbit ljuda? Och dagsverkaren, der han gick på
de vidsträckta åkrarne och böjde sin trötta rygg,
reste ovilkorligt på sig och tog sig en stunds hvila
vid ljudet af de välkända tonerna, torkade med sin
grofva linneärm svetten från pannan, smålog och sade:
"nu är den token Sven Wandring här igen; man känner
till de der gamla ljuden; ingen blåser ändå som han,
fast han för resten är en fjanter, som inte en gång
kan kupa ett ärligt potatesstånd."
Men ban nickade dock vänligt åt Sven, när denne med
sitt: "Guds fred!" trädde honom nära. Sven hade ändå
alltid med sig någonting som värmde och lyste, fast ej
bygdens enfaldiga barn kunde gifva det namn. Kanske
var det ett barndomsminne, som vid hans toner
lockades fram; en ond tanke,
som gaf sig på flykt; en ungdomsdröm, som drömdes
om igen i en sekund; en förfluten, halft förgäten
sommardag med solsken och hjertefröjd och glada
skratt och till slut natthugg mellan de hvita
björkstammarna och skymten af ett till hälften
bakåtvändt ansigte med rosiga kinder och ögon så
djupblå som natthimlen. Eller var det bilden af en
stuga vid vägkanten med en blommande vildapel utanför,
balsaminer och geranier i fönstren och på tröskeln
en barnunge med hår och ögon som lin och blåklint?
Ja, något af allt detta var det, något renare och
bättre än eljest, och när dertill kommer, att Sven
Wandring blåste upp till mången glad dans, kan man
förstå hur välkommen han var öfverallt, alldeles
som efter arbetsveckan den soliga söndagsmorgonen med
doft från barrskogen och med en frisk flägt som far
öfver den klara viken, likt en konstnärs hand öfver
strängaspelet.
Nu, denna långa, soliga dag, hade han suttit i skogen
från morgon till qväll, och sommarskuggorna började
falla ljusgrå och lätta omkring honom, och en och
annan gren prasslade till vid det att en fågel flög
derin för att finna sitt näste. Ängsskäran hördes
från rågfälten och det aflägsna råmandet af boskapen,
som drefs hem, nådde i afbrutna ljud enslingens
öra. Rullandet af vagnshjul långt borta på den sandiga
landsvägen mot byn till störde för några ögonblick
qvällens tystnad. Kan hända var det posten, som gick
med bud från hjerta till hjerta. Bladen hviskade sakta
sins emellan; de förde väl bud, äfven de, men Sven
Wandring, annars så välbekant med naturens röster,
hörde dem icke.
Utbredt öfver hans knän låg ett annat blad – ett
tidningsblad – och detta upptog alla hans tankar.
Han talade halfhögt för sig sjelf:
"Hon skall sjunga i morgon, och jag skall höra och
se henne, henne, men hon skall icke se mig. Ser väl
den granna boken i skogen det lilla konvaljeståndet,
som växer tyst vid hennes fot? Nej! – och så bör det
vara. Trädet blickar i stället ut i den stora, vida
rymden, dit dess grenar sträcka sig, och solen lyser
guld öfver dem, och ljufva vindar susa igenom dem och
sjunga det både vaket och till sömns. Jo jo men! Och
bär går jag ännu i bygden och lallar och gäller
inte förmer än den lilla plantan der borta vid stenen
... Jaså, din lille tosing (det var en snigel, Sven
titulerade), kröp inte du ändå dit för att låna hus
mot skuggor och kyla! Hm ... det var ändå något:
kanske så mycket som när Sven Wandring blåser upp
till dans och trollar bort sorgen för en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
