- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
299

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stund. Jaja, var Herre räknar, han, när dagsverket
är slut. Det är inte så godt för en ann’ att veta
hvilken som gjort mest eller minst. Det skall
kännas något till rart när Sven får hvila ut på
allvar! Men ännu dröjer det väl en stund. Ville så
gerna hafva uträttat något, bara något, innan vår
Herre blåser till uppbrott i sin stora näfverlur
... Hm! kuriöst ändå att jag aldrig kommit mig för
att växa fast vid en viss fläck af jorden, som annat
hederligt folk! Jag har försökt, men det går inte,
går inte alls. Jag har aldrig kunnat komma under fund
med hvad som varit passligt för mig ... utarbete?
(här såg Sven på sina magra händer och tänkte på sin
klena, oansenliga kropp) nej, det hade ej gått. Jag
hade aldrig kunnat köra plogen, jag som ej kan låta
bli’ att titta i molnen. Och dessutom, när jag ibland
står och ser huru plogen dra’r med sig hela remsor af
den vackra grönskande jorden med små vildblommor på,
känner jag det som om de körde ned plogbillen rätt
i mitt eget hjerta och vände upp och ned på allting
der inne, och så kommer andan öfver mig igen, att jag
bara vill skynda ifrån alltsammans och ut i skog och
mark. Ibland har jag stått och sett på handtverkarne
huru de arbetat, och så har jag tänkt: ’en sådan
kunde du blifvit!’ Men när jag riktigt tänker den
tanken till slut, när jag inbillar mig att jag sitter
med korslagda ben på skräddarbordet, att jag från
skomakarens trefot dra’r långa becktrådar eller ta’r
i hand sadelmakarens långa nål, går det som ett styng
igenom hjertat och jag springer för brinnande lifvet
undan för pressjern, syl och nål och känner inte lugn
igen, förr än jag är midt inne i villande skogen, der
furorna susa och de mossiga hällarna grönska. Och då
ta’r jag till min näfverbit och blåser ... men icke
de der glada dansarne, som fröjda bygdens ungdom. Jag
blåser då för furorna och hällarna och små blommorna
och mig sjelf, blåser hvad som sjunger inom mig,
och då lättar det så underbart i bröstet. Ja, inte
vet jag hur del är fall, men – sådan är jag ..."

Sven Wandring vek ihop sin tidning med den ömmaste
omsorg och stoppade den i tröjfickan, sträckte derpå
ut sig i hela sin längd (hvilken var ingenting att
tala om), sammanknäppte händerna under nacken och
tillade upp mellan trädens grenar på himlen, hvilken
redan började tända en och annan stjerna. Ljufva
vällukter doftade emot honom ur blommornas kalkar;
det blef allt tystare och tystare, tills slutligen en
näktergal från en aflägsen hagtornsbuske slog några
vemodiga drillar. Hela naturen suckade och drömde,
Sven gjorde så äfven, fast han drömde vaken. Han
gjorde nu som så ofta förut: genomgick än en gång i
tankarne sitt förflutna lif. Han mindes när han var en
liten vallpojke hos prestens, der hvar och en hade så
många bestyr för egen räkning, att ingen just tänkte
på honom, ingen mer än hon ... Han såg henne, huru
hon kom med de ljusa lockarne flygande kring nacken
och med ögon, glittrande som skogsbäcken, och tog
den fattige vallgossen i hand samt sprang med honom
öfver tufvor och höjder, tills de trötta men lyckliga
kastade sig ned under ett par hängbjörkar. Han kom
ihåg ord för ord de sagor om elfvor, kristallslott
och bergtagna prinsessor, som hon, "lilla Vivan",
berättat. Och ännu klingade i hans öra som ljufva
harpotoner de sånger hon så ofta sjungit och dem han
genast och felfritt härmat på sitt naturinstrument,
den lilla näfverbiten. Han mindes till och med under
ett leende hvad dessa fröjder kostat honom af svält
och stryk, ty båda delarne hade försökts på den
oförbätterlige vallgossen, när denne om qvällen
ej kunde få rätt på alla sina får. Hungern gick
emellertid öfver och slagen "dunstade bort", men lilla
Vivans melodier sutto orubbligt qvar i gossens öron
och hjerta, och nästa dag blåste han dem om igen för
henne på sin näfverbit. Då hade hon klappat i händerna
af fröjd och satt en grön qvist i vallgossens trasiga
mössa och han hade känt sig stoltare än en kung och
drömt om natten att han var en stor konstnär, som drog
från land till land och skördade guld och ära ...

För hans minne upprann nu äfven den sorgedagen, då en
förnäm slägtinge till prestens kommit från Stockholm
på besök, fått höra Olivias – "lilla Vivans" – underbara
röst och öfvertalat hennes far att följa naturens
anvisning oeh låta henne bli’ sångerska ... Det var
för de båda barnen en ledsam dag, som kostade dem
mer än en tår ...

Lilla Vivan hade då först skolat "läsa fram sig",
hon för första och Sven för tredje gången, ty två
gånger förut hade han blifvit tillbakavisad. Katekesen
hade nämligen lika svårt att fastna i Svens hufvud
som tonerna der voro hemmastadda, och vid detta
märkvärdiga skifte i hans lif var hans näfverbit
honom snarare till skada än till gagn. Den uträttade
ingenting i kyrkans tjenst. Basunblåsande cheruber
med utspända kindben funnos nog af i det landtliga
templet, Sven förutan, som för resten var ovanligt
klen i sina kunskaper, det hade presten sagt, och
att han var lika klen i sin utstyrsel, det hade hans
kusin, länsmans Petter, som lånat honom sina byxor
till högtidsdagen, sagt och tillagt: "stackare du,
om du släpar dem efter dig!" Tröjan, som tillhörde
en annan bekant, passade icke bättre till hans
spensliga figur. Ärmarne på detta underbara plagg
hängde långt nedom händerna och det ville talang
till att under sådana förhållanden kunna stryka ur
ögonen den tvärklippta luggen och de klara varma
tårarne, som nästan hindrade den fattige, försagde
gossen, der han stod allra nederst på kyrkgolfvet
atl kasta en blick upp i koret, der solen sken så
vackert in genom de klara fönsterna, utanför hvilka
höga lindar grönskade och skickade sina grenars
lätta skuggbilder att fladdra af och an i de hvita
fönsferfördjupningarne. Altare och bänkar voro klädda
med nybrutet björklöf, och kring altarrunden låg en
slinga af röda och hvita rosor. Men längst fram i
koret, och rödare och hvitare än de alla, stod hon,
lilla Vivan, och solstrålarne lekte i de långa ljusa
lockarne. De togo dem för syskon, menade Sven, och
det fann han icke underligt.

Och så mindes han huru, när allt var slut i kyrkan och
prosten talade några ord på kyrkbacken med bekanta,
lilla Vivan sökte upp Sven, der han stod ensam på
kyrkogården vid sin moders graf. Han såg ännu huru
klara tårar perlade ned för hennes kind vid det
hon räckte honom handen och hviskade hastigt och
sorgset: "Nu, Sven du, är det slut med lekar och
sagor. Nu skall jag ut i verlden och bli’ en stor
sångerska, säger farbror, presidenten från Stockholm,
och kanske kommer jag aldrig mer igen. Men du
skall lofva mig, Sven, att inte rifva ned den der
stensättningen vid furubacken, ’kämpaborgen’, du
vet. Och hvar lördagsafton skall du väl rödja undan
alla björnbärsrankorna vid trollstenen, så att de små
trollen inte få för mycket besvär när de skola in"
(här kom Sven grant ihåg huru ett leende likt ett
ljusskimmer bröt fram mellan tårarna: han förstod
nog, att hon inte längre trodde på trollen, men att
hon gerna mindes, att hon en gång, och det för icke
länge sedan, trott på dem och kännt mycken ’ljuflig
fasa’ dervid) "och så" – hade Vivan fortsatt –
"skall du framför allt lofva mig att när jag är
borta bli’ lika snäll mot lilla syster Gerda som du
varit mot mig. Hon är bara sex år, skall du veta,
och kan knappast minnas någon mamma, och ’Borckan’
är inte snäll, som du vet, och kan alls inte med små
barn. Stackars lilla Gerda! För hennes skull ville jag
gerna lemna både sång och alltihop och stanna hemma,
men jag får inte för pappa och farbror. Men du,
Sven, skall bli’ riktigt som en mamma för henne,
plocka blommor åt henne och tala om sagor och
blåsa på din näfverbit vår allra vackraste visa:
’Djupt i hafvet på demantehällen’, och den skall
vara henne liksom en helsning från hennes riktiga
mamma, som hvilar i grafven, och från mig. Vill du
lofva mig det, Sven? Tack skall du ha’! Då skall jag
lofva dig igen att tänka på dig i den stora staden
och långt borta i främmande länder, för dit skall
jag också, säger farbror presidenten. Och när de då
klappa i händerna åt mig och kasta blommor på mig,
skall jag tänka på när du och jag sprungo hand i
hand i skogen eller längs stranden af Elfviken,
der vågorna sprungo i kapp med oss. Och så skall du
få helsningar när jag skrifver hem. Hör bara efter
när de få bref! Men du får inte flytta bort, Sven,
för då har lilla Gerda ingen i verlden att hålla sig
till, hör du det! Du kan nog bli’ dräng

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free