Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelf, redan syntes hafva förgätit att han ej
var ensam. För att anslå ett samtalsämne, som
öfverensstämde med den talandes egen tankegång och
derigenom lättare rycka honom ur den själsfrånvaro,
hvaruti han fallit, frågade vår löjtnant: "Hvem var
grefve Max?"
Röda Hans lyfte långsamt upp hufvudet och såg på
honom en stund med ett ytterligt förvånadt utseende,
hvarefter han brast ut i ett kort och tyst skratt.
"Vet inte hans nåd hvem gref’ Max var. Åh kors, det
var lustigt", svarade han, sedan hans munterhet
lagt sig. "Gref’ Max var svarta grefvens son och
älsklingsbarn vet jag. Visst säger man att fröken
Maria ligger grefven ömt om hjertat, men se det är ett
intet mot hvad unga herrn gjorde. Han var ju den gamle
borgherrens framtidshopp vet jag och skulle en gång
blifva borgherre han också. Men nu dör slägten ut och
det är det som gamla grefven sörjer öfver. Synd var
det på en så präktig ung herre. Det var den stoltaste
kavaljer, som stridt i kejsarens härar, och den
skickligaste ryttaren bland de vackra kyrassiererna,
som man nu säger vara nedhuggna till sista man."
"Det var skada på den unge grefven", instämde
löjtnanten. "Men nu är tid, min gubbe", fortfor
han och slog dvergen ett kraftigt slag på axeln,
"att säga mig hvar jag skall få ett godt mål och en
flaska drickbart vin."
"Jo, om hans nåd följer vägen rakt fram till det
lilla ljuset ni ser der borta, så råkar ni på fader
Werners värdshus "Kejsarkronan" och der kan ni få mat
och vin i öfverflöd. Men akta er väl för trollen. De
pläga rufva der om natten och jag vill inte att något
ondt skall hända den som räddat min goda fröken."
Med dessa ord gick Röda Hans in i sitt låga hus och
stängde dörren efter sig, medan Erik Lillie med sina
ryttare raskt trafvade bort i den anvisade riktningen
utan att bekymra sig om den dunkla antydning om
en hotande fara, som den lille mannens sista ord
inneburit.
2.
Räddarens lön.
Erik Lillie visste väl att bönderna talrikt gripit
till vapen för att göra de anryckande svenskarne
motstånd och sjelf hade han vid inträngandet i
Thüringerwalde deltagit i ett par skärmytslingar mot
dem, men den lätthet, hvarmed dessa oordnade hopar
skingrats af ett ringa antal väl disciplinerade och
krigsvana soldater, hade ingifvit honom liksom hans
ryttare ett till sorglöshet gränsande förakt för
dylika fiender. Det var derföre som han ej heller
fästade någon uppmärksamhet vid dvergmannens gåtfulla
varning, och med tankarne ännu upptagna af den sköna
Maria von Felsenburg anlände han inom kort till
"Kejsarkronans" port, i hvilken mäster Werner i egen
person mottog dem.
Sedan Erik, såsom en omtänksam ryttare anstår,
först dragit försorg derom att hästarne förts under
tak och blifvit försedda med rikligt foder, följde
han och ryttarne den bugande värdshusvärden in i
"Kejsarkronans" icke just synnerligen ståtliga
gästrum.
Ett temmeligen stort, men lågt och nedrökt rum
med svartnade väggar och ett tak, som ej på länge
förnyat bekantskapen med färgpytsen, utgjorde den
föga inbjudande gästsalen i det med ett så prunkande
namn utrustade värdshuset.
I det ögonblick löjtnanten trädde in i rummet,
tillslöts hastigt en dörr på den motsatta sidan, och
om Erik vändt sig om, skulle han ej kunnat undgå att
iakttaga den synbara oro, soin afspeglade sig i de
blickar, hvilka värden på "Kejsarkronan" just fäste
på den så hastigt tillslutna dörren.
Men Erik var icke misstänksam af naturen och ett
treårigt fältlif hade ingalunda bidragit att minska
den tillitsfulla sorglöshet, som var det mest
utmärkande draget i den unge löjtnantens karakter.
Knappt hade mäster Werner förvissat sig om att salen
var tom, förrän hans trinda ansigte genast återtog
sitt ständigt leende uttryck och han med en bugning, så
ödmjuk som hans respektabla mage tillät, frågade
"hvad hans nåd befallde?"
"Det bästa huset förmår",
svarade Erik. "Ett par rådjursstekar, som kunna
mätta fem hungriga soldater."
"Rätt så, gubbe", inföll löjtnantens närmaste man, den
muntre sergeant Spåre, och slog den bugande värdshusvärden
på axeln med en kraft, som nödgade mäster Werner till ett
ofrivilligt knäfall under ryttarnes skallande skratt.
Med en föga vänlig blick på sergeanten reste sig värden
och skyndade ut i köket. Ej långt derefter sutto
Erik Lillie och sergeanten vid ett bord och
de trenne ryttarne vid ett annat.
Hans Spåre höjde just sin bägare för att med ett för
tillfallet lämpligt tal gifva sin förman
del af de angenäma
känslor, som vid åsynen af den rykande steken och de tvenne
glindrande vinflaskorna intogo honom, då en psalm, uppstämd
af en sträf och entonig röst, band orden på hans tunga och
kom honom att helt tyst tömma sin bräddade bägare.
Det var en af ryttarne, en karl af ovanlig längd,
mager, men senfull och med lemmar som vittnade om
ovanliga kroppskrafter, hvilken så oförmodadt afklippt
sergeantens tillämnade festtal.
Korporal Mårten var en religiös svärmare och skulle
otvifvelaktigt varit mera på sin plats i en Cromwells
puritanska armé, än bland Per Brahes muntra
ryttare, men i öfrigt var han en rask soldat och,
ehuru af ett något lugnare temperament, än mången
hetsig officer kunde lida, var korporalen, om ock
sen att draga sin värja, oförliknelig i tapperhet
och uthållighet, när han en gång hade sin goda klinga
i handen.
En religiositet af det slag som korporalens var just ingen
alldaglig företeelse under dessa krigiska tider, der sjelfva lifvet,
genom att dagligen och stundligen sättas på spel, hade fallit
i värde, men Mårtens religiösa nit var allvarligt menadt och
så fritt från hyckleri, att hans kamrater, vana dervid, hade
lagt bort att förvåna sig och till och med att skämta deröfver.
Sedan den för en värdshussal ej just vanliga sången
blifvit slutad, satte sig sångaren allvarligt och värdigt ned och
började att, som en hungrig soldat anstår, göra heder åt den
rykande anrättningen.
"Har löjtnanten hört huru Mårten härom dagen blef
omkullriden af en fiendtlig ryttare?" frågade
sergeant Spåre, när korporalen efter förrättad
andaktsöfning började göra skäl för sig vid
bordet. "En ganska kostlig historia! – Vår
hederlige psalmist var en vacker dag ute på förpost och i
bra nära grannskap med dessa ’otrons barn’, dessa
’Belials söner’, dessa amalekiter och kananéer,
såsom Mårten lika vackert som kraftigt benämner
kejsarens soldater. Nå, den som fått sångens
gåfva i så rikt mått sig beskärd, som Mårten, bör ej
hushålla med den, utan låta den lända andra menniskor
till nytta och uppbyggelse, och trogen sin vana lät
Mårten sin häst fot för fot vandra vägen framåt,
medan han sjelf med boken i hand stämde upp en
lämplig psalm. Men hvad hände, jo just som han
slutat tredje versen och skulle börja den fjerde,
spränger en omusikalisk amalekit rätt emot honom,
och som vår hederlige korporal ej ansåg sig kunna
draga sin värja eller styra sin häst förrän han
slutat sin psalm, så hade ett, tu, tre han och hans
häst bytt om platser, så att hästen var öfver och
ryttaren under ..."
"Nu kan din lögnaktiga tunga hafva lupit nog, sergeant",
afbröt honom här korporalen med bister
min och vände sig derefter till Erik Lillie, som
småleende lyssnat till sergeantens något starkt
färglagda berättelse. "Ser ni, herr löjtnant,
förhållandet var ej sådant, som denne
vrångvise och lättfärdige syndaträl berättat det.
Den otrogne kom öfver mig från ett bakhåll ..."
"Rätta sättet att undvika bakhåll är just icke att
hafva ögonen fästade i en bok", inföll sergeanten
skrattande, men, utan att fasta sig vid
detta afbrott eller bevärdiga talaren med en blick,
fortfor emellertid korporalen:
"Från ett bakhåll föll assyriern öfver mig och innan
jag hunnit draga mitt svärd eller vända min häst,
hade vi båda fått en så häftig stöt, att vi tumlade
omkull på vägen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
