Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXVII. Herman Wrangel och Prost Knudsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska bilder.
LXXXVII.
Herman Wrangel och Prost Knudsen.
Näst sista året af Gustaf II Adolfs regering tilldrog
sig i Stockholm en händelse, som
väckte mycket uppseende och gaf anledning till en
mängd skrifvelser, både enskilta och offentliga,
mellan Sverige och Danmark. Som de bidraga
att belysa tiden, dess tänkesätt och seder, vilja
vi efter dem framställa sjelfva tilldragelsen.
Konung Christian IV i Danmark hade då hos svenska
regeringen i Stockholm ett sändebud eller agent,
som hette Prost Knudsen. Han synes hafva varit en man
med ett behagligt umgänge, var gerna sedd i de högsta
kretsarne och utmärkte sig genom en sjelfbeherrskning,
som må hända stundom gick för långt och särskilt i
detta fall föranledde hans egna landsmän att beskylla
honom för feghet.
Den 16 April 1631 kom en tjenare från fältmarskalken
Herman Wrangel till denne Prost Knudsen och anhöll
å sin herres vägnar, att agenten ville vänta
honom till klockan 2 samma dag på eftermiddagen,
då fältmarskalken ville komma till honom. Agenten
väntade till följd häraf, men fältmarskalken kom
icke. Ett par dagar derefter återkom samma tjenare
med helsning från sin herre, "at han hafde hört,
det agenten var noget ilde tillpass, og om saa
var, var det hannem ukjært". Dagen derpå, den 19
April, kom ännu en gång samma tjenare, helsade från
fältmarskalken och begärde, "att han ville komma till
honom på slottet, emedan han hade något maktpåliggande
att tala med honom om".
Prost Knudsen, som efter de tre budskickningarne kunde
förstå, att fältmarskalken hade något af synnerlig
vigt att säga honom, skyndade att efterkomma hans
begäran. Vid framkomsten till slottet öfver bron,
som då på vestra sidan ledde öfver vallgrafven,
mötte honom åter fältmarskalkens tjenare och sade,
att hans herre icke var på slottet, utan gått ned i
staden, hvarföre Prost Knudsen gick in i slottet. Det
dröjde dock icke länge, förrän tjenaren kom och sade,
att fältmarskalken kom gående utanför slottet och
lät begära, det agenten ville komma till honom.
Herman Wrangel hade varit på slottet, men gått
ut derifrån till grefve Nils Brahe och Axel Baner,
hvilka han bad vara sig följaktig. De anade ingenting
utan följde. [1]
Fältmarskalken var en krigare, som man säger, till
hvarje tum. Häftig och obändig till lynnet, var han
när som helst färdig att draga blankt. Det är utan
tvifvel för de flesta af våra läsare bekant, huru
han och den lika sinnade Åke Tott en gång utmanade
hvarandra, men möttes på envigesplatsen af ett
kompani soldater, hvilkas befälhafvare förklarade,
"att konungen icke ville hindra striden, utan den
ene kunde gerna vara den andres bödel, men att den
öfverlefvande genast skulle till varnagel för den
öfriga hären efter lagens bokstaf straffas". – För
öfrigt var Herman Wrangel mån om att stiga uppåt
på ärans trappsteg, var också en duglig krigare,
som Gustaf Adolf satte värde på, och fästade vid
sitt namn det lysande minnet af segern vid Gurzno,
hvarmed han afslutade sin verksamhet i det polska
kriget. Han var dertill, såsom så mången annan, för
att icke säga de fleste krigare i detta tidehvarf,
mån om att förvärfva ägodelar. Bland hans faderliga
förmaningar till sonen Carl Gustaf ingick äfven
följande: "mache dass du was aufhebst, gleich wie
die andern thun, – der was nimmt, hat was!"
När Gustaf Adolf drog ut i det trettioåriga kriget,
hade Herman Wrangel fått sig uppdraget att tillse
landets försvar mot den norska sidan och vistades
derföre här hemma. Han var nu enkling efter sin andra
fru, Katharina Carlsdotter Gyllenstjerna, och såg sig
om efter en ny husfru. Hans tycke hade dervid fallit
på en af drottningens hoftärnor, jungfru Margareta
Stenbock, som dock icke synes hafva varit honom
bevågen. Enligt Prost Knudsens berättelse skall
fältmarskalken sjelf hafva på frågan: "om han fått
bestämdt afslag?" svarat: "nej", men att jungfru
Margaretas moder hade tagit ärendet i öfvervägande
och skulle med det första lemna honom svar.
Detta gaf den hetlefrade krigaren mycket att fundera
på, och han trodde sig i den danske agentens person
finna det förnämsta hindret för sitt frieri. Detta var
ärendet, hvarom han ville tala och hvartill han nu i
Axel Baner och grefve Nils skaffat sig vittnen. Den
sistnämde hade gått ut i kriget såsom öfverste för
upplänningarne, men hade af någon anledning för kort
tid kommit hem. Det är nu ganska klart, att hvad
Herman Wrangel hade att säga skulle komma fram på
ett sätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
