Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXVII. Herman Wrangel och Prost Knudsen. - Träff och bom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i församlingar [1] och med henne som med de andra
samtalat, men alltid som förnäma damer respekterat
och icke dermed hos henne någon sådan vänskap eller
gunst sökt. Om jag ock såsom en främling inbillat mig
något sådant, så hade hennes diskretion icke tillåtit,
att, i händelse hon eller hennes förnäma föräldrar
och vänner honom (fältmarskalken) något lofvat hade,
det genom min mellankomst skulle blifva förhindradt
eller afvändt, men möjligen genom hans bekanta lynne
(gemuet). Och har det sedan af förnämt
folk, som jag väl
förmodar det icke vilja förneka, blifvit samtalsvis berättadt, att
han sig hos dem hafver låtit märka, det han misstänkte mig
för det han icke af bemälda dam erhöll önskeligt svar ...
Heraff klarligen nochsom erkendiss Jalousie mehre end min
omgiengelsse med förbe:te Dame eller hindis och hindis
moders svar hannom till denne brusque
action at have impellerit."
(Forts.)
Träff och bom.
"Klockan två i morgon bittida således?"
"Ja, ej senare. Innan vi hinna upp på
Frösvidalsmarkerna är dagern tillräckligt klar i
synen att vi se reda oss på hållet."
"Och hundarne ä’ säkert bundna?"
"Var lugn och sof godt. God natt!"
"God natt."
Vi sträckte ut oss på den mjuka och
doftande höbädden. Men Morpheus, som ofta inställer
sig, der han inte behöfs och mången gång låter vänta
på sig, der han är ifrigt efterlängtad, tycktes ej
hafva sina vägar åt vårt undangömda hviloställe. Den
stundande jagten, som fyllde sinnet med hopp och
glada aningar, den främmande omgifningen, den ovana
bädden, der tusende lif rörde sig och prasslade, der
syrsorna stämt möte till oharmoniska sångöfningar
och dit åkerknarrens skärande läten, blandade med
en kärlekssjuk dufvas kutter, trängde in genom
väggsåtens talrika springor – allt bidrog att skrämma
bort sömnen.
"Men tänk, om vi skulle försofva oss!"
Vallmobringaren, som flydde mig, hade stannat hos
min kamrat. Han svarade med en snarkning.
Lik en torndyfvel borrade jag mig ned i höbingen för
att undfly en svärm myggor, som läste en blodtörstig
bordsbön omkring mina öron och, förrän jag visste
ordet af, måtte äfven jag omsider hafva somnat.
Men det gick mig nu som alltid, då jag befunnit mig i
främmande förhållanden: dagens tankearbete fortsattes
i drömmen. Än mer – hvad jag aldrig skulle kunnat
tänka och hvad verkligheten aldrig skänker en arm
dödlig till lön för äfven de mest ihärdiga försök
att beveka dess gifmildhet, det fick jag af drömmen
gratis.
Jag stod i skogskanten af en liten förtjusande dalgång –
Ock skymningen bredt sin slöja i frid
Kring vatten och land – det är midnattstid.
En skuggrik natt och en månbelyst,
En natt utan mörker, en natt så blid,
Då, liksom af döden till hvila kysst,
Allt slumrar så lugnt, allt sofver så tyst;
En sommarnatt af det ljufva slag,
Som endast följer på nordens dag –
Hvem målar dess många älskliga drag! –
En natt på minnen och aningar rik,
Då skymning och ljus vid sferers musik
Om väldet kämpa en timma blott.
Tills segrande höjer sig dagens drott;
En natt, då lifvets intressen fly
Som himlens fjerran seglande sky,
Som hvirflande flarn på tidens ström,
Och tusende röster tillhviska dig: "Glöm
Hvad lyckan nekat, hvad lyckan skänkt,
Om butter hon varit, om vänlig och öm,
Det bästa i lifvet, så nämdt som tänkt,
Är endast en dröm, ja, endast en dröm!"
En sådan obeskriflig natt har ni kanske någon gång
sett en hare med jägarens blickar, ej sant? Ert
hjerta har jublat och svällt af glädje och lefnadslust
vid drefvets muntra musik i granskogarne eller
björkdungarne? – Då skall ni förstå huru drömmen denna
natt stämde mina känslors strängaspel, när han visade
mig icke en, utan tusen sinom tusen, ja, hela arméer
af harar, som passerade revy för mina tjusta blickar.
Det ena hundratalet efter det andra kom framhoppande
i lugn bekymmerslöshet – det var ej fråga om
att springa i kapp
med vinden nu för att undkomma hundarne: småskogens
snabbfotade åbor skötte sitt sorgfria väsen. De grå
bestarne klippte med öronen, öfvade sig i bugtande
och snedsprång, mumsade af det daggvåta gräset,
tumlade öfver ända och spelade hvarandra spratt på
spratt. Det var en störtflod af harar, som vältrade
fram. Egyptens gräshoppssvärmar äro ej talrikare,
Bössan låg laddad på min arm.
Jag måste skjuta, det var uppenbart –
Situationen var dock allt för egen:
Om jorden rundt jag gick den långa vägen,
Jag såg ej sådan syn, det är ju klart!
Ett gunstigt öde, ack, åt mig bespart
En saga ju, en gammal jägarsägen,
Som verklighet! ... Hvart skall jag sigta, hvart?
Hvar fånga lyckan, öfverallt benägen?
Hvar välja pricken för mitt skarpa skott?
En liflig jösse ta’? Kanske en trög en?
Hvem uti skaran gifva dödens lott? ...
Till lugn besinning rent af oförmögen,
Jag spänner hanen, skjuter blindt i högen:
Der stupar visst ett tjog: Alls todt! Alls todt! –
"Hvad, i alla sömnpratares namn, står på? Du skriker
ju som en gast" – hörde jag min kamrat utropa i det
jag vaknade. Jag omtalade drömmens lyckliga träff
och lät min klocka repetera. Hon slog två slag.
"Ett godt omen kanske, den der drömmen!" utropade
min vän muntert; "men nu är ej tid att söla en minut
längre. Mörkret lättar, och haren har redan tryckt."
Sedan vi räfsat höet ur håret, mottagit jagtflaskans
varma morgonkyss och löst kopplet, bar det af upp till
Kihlsbergen för att efterse hvad der kunde finnas.
Efter en halftimma» vandring hade vi nått spetsen
af Ullviklinten, ett brant utsprång af Kihlsbergen,
derifrån man i klart väder har en mycket vidsträckt
utsigt öfver norra delen af Nerikes slättland. Nu låg
dock nattdimman tjock och tung öfver bygden. Ingen
vindfläkt rörde sig; intet ljud hördes. Endast ett
allt lifligare färgspel i öster antydde den gryende
dagen.
Snart blir det emellertid lif i skogen, och naturen
har sin skönaste stund: det är, hvad poeterna kalla
morgonstämning.
Vingade skaran re’n
Vaknar med sång på gren,
Sjunger i blånad höjd,
Sjunger i dal;
Prisar sin lefnads lott,
Fast hon så ringa fått,
Sjunger sitt hjertas fröjd,
Glömmer sin lefnads qval ...
Gör det ej själen from?
Här är Guds helgedom,
Hvart än din blick far hän ...
Står den väl stum?
Tolkar ej blommans tår
Mer än du sjelf förstår?
Säga ej skogens trän:
Här är ett heligt rum?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
