Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Träff och bom. - Resenär och skriftställare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knappt har solens första stråle genomträngt den
glesnande dimman, förrän haren är uppstött och på
språng. Som en stormvind rusa hundarne fram med full
hals, så att det sjunger i bergen. Ingen tappt, intet
hackande, utan rent ljud alltigenom. Vid klangen af
en sådan korrekt stormmarsch har jösse intet tillfälle
till snedsprång.
Ett ypperligt håll, en öppen plan, der flera stigar
möttes, påträffade jag innan kort och knappt hade
jag der fattat posto, förrän en makalös hare slog ned
som en bomb midt framför mig, och i nästa sekund en
till. De hade vunnit något försprång och dröjde nu
för att hämta andan och
kanhända öfverlägga om, hvad detta morgonfjesk skulle
betyda. Jag lade bössan till ögat och rörde sakta vid
trycket...
Mitt herrskap, det gifves ögonblick
i det menskliga lifvet, då en berättare måste, med
skyldigt undseende mot sig sjelf, afbryta äfven den
intressantaste historia. Jag befinner mig här i en
sådan dilemma. Jagten började fatalt, och så slöts
den äfven. Drömmen hade ingen verklighet.
Visst var den dagen skön, som få,
Men rent förlorad, den också,
Ty minnet, ack, vann blott en bom,
Och väskan hon – blef tom.
A.-E.
Resenär och skriftställare.
Champagnen skummar. Bordet nedtynges af de
läckra rätternas mängd. Glänsande frukter
glöda i de praktfulla skålarne. Blommor och
grönt återspegla sig i kristallerna. Strålande
vaxljus belysa festen, i hvilken deltaga, jemte dig,
sköna och snillrika qvinnor. Skämtet tråder sin
dans i det muntra laget. Skratt och löje, lek
och ras. Ögat glimmar så fuktigt, du njuter i minuten
jordelifvets fröjd, och du sjunger med Anakreon:
Ljuft mot lena myrtenstänglar
Och mot lotusplantors bäddar
Lutad, vill i dag jag dricka.
Eros i sin skrud, kring skuldran
Med papyrosbindlar fästad,
Räcke mig, som munskänk, vinet! –
Hastigt rullar, liksom vagnens
Hjul, förbi oss lifsminuten.
Snart, när ben från ben sig lossat,
Bli’ vi stoft, i jorden gömde.
Hvi bedofta då min grafsten?
Fåfängt njuta vin på kumlet?
Hellre mig, då än jag lefver,
Öfverdofta: och med rosor
Krön min tinning: kalla flickan,
Innan än jag går ur vägen,
Till de saliggjordas kordans,
Vill jag fjerma lifsbekymren.
Men ej tänker du i minutens fröjd på den torftige
arbetaren, som gräft och godt jorden för vinrankan,
som pressat drufvan och beredt hennes saft för din
njutning. Ej erinrar sig din tanke den lilla hyddan
bakom berget, der vingårdsarbetaren kanske i samma
ögonblick saknar brödet åt sina kära.
Så är det ock ofta i andens verld. Du sveper din
mjuka nattrock väl omkring dig på morgonen, du hör
med välbehag kaffets surr i kokaren, du tager med
belåtenhet några drag på den fina cigarren, under
det att ditt öga genomflyger dagens tidning eller
någon tidskrift med en ny följetong. Du insuper dess
idéer, du gör dig förtrogen med dem – men bryr du
dig väl om eller tänker du länge på de män, hvilka
kanske i samma stund först smaka några timmars hvila,
sedan de tillbragt natten vid arbetslampan för att,
ostörda af allt, få egna sig åt värfvet att nedskrifva
just de uppsatser, skisser eller följetonger, hvilka
sedan blifva så väl din som mängdens egendom, intränga
i dess medvetande och bidraga till att gifva hela
tidsandan dess riktning?
Och likväl, huru många mödor måste icke ofta desse
andens dagakarlar utstå, för att städse kunna draga
sitt strå till kulturarbetets stora stack! Och
huru djupa lidanden hafva ej ofta föregått, innan
en sådan arbetare får ändtligen lof att vara
med derom, innan hans penna vinner burskap inom
skriftställaresocieteten? Omsider vinner han detta
burskap, med fröjd, med lif och lust egnar han sig åt
värfvet, – lycklig han om han icke antingen sockras
in af kotteriets pris och beröm, så att hans själs
vingar klibba fast, tills han slutligen ej kan höja
sig utom dess ring; eller ock blir så tilltygad, att
han förlorar modet och skyndar att dölja sig med sin
otillfredsställda åtrå bland hopen. Ja, lycklig han,
om han äger kraft och mod att besegra alla hinder,
så att han
får verka i sin föresätta riktning. Han glöms, ofta
innan tidningsbladet ännu hunnit torka; men då han
slutligen går bort, kan han med lugn se tillbaka:
hans arbete har ej varit fåfängt, äfven hans utsäde
har burit frukt, och den stora kulturstacken har dock
tillökts med det strå, som han dragit dit.
Dessa tankar tränga sig ofta på oss, då någon ny graf
öppnas för en skriftställares stoft och vi vid dess
rand i minnets blick uppfånga hans tillryggalagda
lefnad, hans verksambets början, utveckling och
slut; de återkommo, då vi erforo den flitige tyske
skriftställaren Friedrich Gerstäckers död, hvars
arbeten äro till så stor del bekanta äfven för
Sveriges allmänhet, att en kort teckning af hans
lefnadsöden torde hafva berättigande att här finna
plats.
Friedrich Gerstäcker, född den 10 Maj 1816
i Hamburg, var son till den på sin tid mycket omtyckte
tenoristen Samuel Friedrich Gerstäcker, hvilken han som
gosse ofta åtföljde på hans konstresor. Då fadern
dog kom han i en i Braunschweig bosatt onkels hus,
hvilket han dock snart lemnade för att ingå, såsom det
i Tyskland kallas, i lära hos en köpman i Kassel,
fastän detta vitæ genus ingalunda öfverensstämde
med hans egen böjelse.
Han stannade ej heller länge der, utan flyttade
till landet, till Döben vid Grimma, der han under
åren 1835–37 lärde sig landthushållning. Men hans
lynne var ej sådant, att det kunde tillåta hans kropp
att stanna, beskedligt hemma vid jordtorfan. Hans
lifliga inbillning och äfventyrsälskande sinne
drefvo honom ut i den vida, vida verlden. Han beslöt
att utvandra till landet vester ut på andra sidan
Oceanen. En utvandring till Amerika var då icke någon
sådan småsak, som det nu är. Inga ångbåtar korsade
Atlanten och förde sina nomadiska folkladdningar på
en vecka till det förlofvade landet; inga jernvägar
voro i ordning för att mottaga emigranten och föra
honom med ofantlig hastighet till hvilken trakt af den
vidsträckta verldsdelen som helst; inga emigrantkontor
voro då öppnade, hvilka menniskovänligt, men äfven
prejande, togo vård om utvandraren och skaffade honom
anställning, om han sådan önskade. Nej, en resa till
Amerika var då ofantligt mycket mera, än nu en resa
kring jorden. Vänner på stranden togo afsked med den
bortfarande, som om det gällde för hela lifvet; och
ville den sednare tränga in i det främmande landet,
hade han de största svårigheter att bekämpa.
Då Gerstäcker, som inskeppade sig i Bremen år 1837,
anländt till Newyork, började han också derifrån sina
vandringar genom Unionens alla stater och måste till
slut såsom jägare föra ett äfventyrarelif i vesterns
urskogar. Slutligen tröttnade han dervid och ville
återvända under sotad ås. Han blef år 1842 hotellvärd
i Point-Coupée i Louisiana, men kunde ej heller
på denna plats hålla sig i stillhet, utan greps af
hemlängtan och återvände på sommaren 1843 till de
sina i Tyskland, der han för öfrigt redan gjort sig
i viss mån bekant genom de skildringar af Amerika,
som han insändt till åtskilliga tidskrifter. Den stora
tyska kulturströmmen började vid den tiden på allvar
söka ett nytt utlopp i vestern, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
