Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hernösand. Några reseminnen från Norrland af E. v. Qvanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hernösand.
Några reseminnen från Norrland af E. v. Qvanten.
Den lilla, vackra dottern till värden på gästgifvaregården
i Sollefteå räckte vänligt handen till afsked, då vi,
tidigt en Augustimorgon, begåfvo oss af till
ångbåtsbryggan, för att fortsätta återfärden utför
floden. En glimt af solen genombröt dimmassorna,
som vältrade sig öfver nejden, och liksom genom
ett trolleri framstod den präktiga Sollefteå-dalen
i bela sin rika skönhet: Ångermanelfvens skimrande
svall, de stupande gröna "niporna", de höga
barrskogskrönta strandkammarne, Rödbergets väldiga
konturer, de odlade sluttningarne, björklundarne,
kyrkan på sin kulle, de hvitglänsande, om välmåga
och prydlighetssinne vittnande boningarne, spridda
kring den vida dalen! På afstånd hördes brnkshamrarne
dunka sina kraftiga taktslag till elfvens melodiska
brusning.
Det var en tafla, till hvilken man får leta efter
maken vid sjelfva Rhens och Donaus besjungna stränder.
Emellertid hade vi knappast lagt ut från land med vår
ångdrake, som bar det poetiska namnet Fänrik Stål,
innan dimmassorna åter slöto sig samman och nedfällde
rundt omkring oss en ridå af fint duggregn. Vi hade
alldeles samma otur, som vi haft på uppfärden till
Sollefteå: regn hela dagen, hvilket dock icke uteslöt
mellanskof af uppehåll, under hvilka det storartade
flodsceneriet lät sig beses.
Navigeringen var icke alltid den
lättaste. Ångermanelfven vrider nyckfullt sin
kungsådra än åt ena, än åt andra stranden. Spridda
flott-timmer, som rundt omkring simma längs flodens
yta, ställa sig i vägen för fartyget och förorsaka,
der de icke kunna med båtshakar undanskjutas, väldiga
dunsar i dess skrof.
Vi helsade på öfverallt vid bruken, lastageplatserna
och sågverken, som försågo fartyget än med fraktgods,
än med passagerare, de sednare till nittionio delar
bestående af bruks- eller sågverks-inspektorer,
bokhållare, flottningschefer, stockintummare,
flottningskarlar, skeppare, handlande o. s. v. Man
hörde talas endast om skog, timmer, flottar,
bolagsstämmor, in- och utlastningar.
Nedanför färgleden Veda-Hornön antager elfven mer
och mer karakteren af en bred hafsvik. Vi fingo
Hemsön till venster, passerade ett öppet hafssund och
nalkades Hernön. Dimman lättade under tiden, och i ett
klart eftermiddagssolsken anlände vi till Hernösand.
Innan jag öfvergifver "Fänrik Stål" bör jag icke
underlåta nämna, att den har sitt eget bibliotek,
bestående af Runebergs samlade skrifter, prydligt
inbundna, samt en väggmålning i salongens fond,
framställande, öm jag icke misstager mig, den unge
tappre Schwerin vid sin kanon.
[1]
Enär vi måste dröja i Hernösand ett par dygn, för
att invänta ångbåtslägenhet till Stockholm, hade vi
godt tillfälle att bese staden, – detta så mycket
mer, som vädret förblef temmeligen gynnsamt och
någon annan sysselsättning just icke heller erbjöd
sig. Visserligen skulle i dagarne försiggå val af
riksdagsman till andra kammaren, men dermed kunde
vi anständigtvis icke hafva någonting att beställa,
och ändå mindre lockades vi af "Jean Gautier d. y.,
som nu äfven är gammal" – såsom det stod i affischen
– oaktadt han gaf beneficeföreställningar (för egen
räkning), hvarvid djuren skulle "uppträda i sina
nationaldrägter".
Första anblicken af Hernösand, från sjösidan, är
ingalunda prydlig, och den omreglering af staden,
som är bestämd att äga rum inom tio år, företages
visserligen icke för tidigt eller i ogjordt
väder. "Stolpbodarne" vid hamnen och de sammangyttrade
träbyggnaderna vid de krokiga strandgatorna
påminna ännu i dag lifligt om fordomtima, då
Hernösand förenade egenskaperna att vara fiskläge,
skärgårdsby och valplats för de primitiva varubytena
mellan Norrlands bebyggare. Sjelfva Rådhustorget med
residenset och landskansliet gifver en föga vacker
arkitektonisk anblick. Längre uppåt presenterar
sig dock staden något bättre i detta
afseende. Trakten kring den moderna domkyrkan, med
gymnasiihuset, borgmästarens boning och S:t Petri
ordens lokal å ena sidan, samt navigationsskolan,
folkskolan m. fl. vackra stenhus å den andra, ser med
sina öppna planer och planteringar ganska stadsmessig ut.
S:t Petri medlemmar utgöra, en sällskapsorden,
Hernösandsboarnes Utile dulci, Innocence och
Amaranth under de långa vinteraftnarne, på samma
gång ordenslokalens restauration – god, men
just icke billig, såsom Bædecker skulle uttrycka
sig – står öppen för hela allmänheten.
Vi styra nu våra steg till venster förbi domkyrkan och
den der bakom liggande stadsträdgården, stiga uppför
en backe och stanna, slutligen, tätt ofvanför staden,
på en liten grön kulle med nyanlagda gångar och ett
lusthus, som, i fall jag icke missminner mig, kallas
"Borgen". Den tafla, som härifrån utbreder sig för
ögat, är ganska intagande och rättfärdigar det rykte,
Hernösand har om sig, att vara en vackert belägen
stad. Bortom hamnen, som egentligen är ett, genom
en liten ö, Mellanholmen kallad, itudeladt sund,
som åtskiljer Hernön från fasta landet, reser sig det
sednare skogbevuxet och böjer sig, som en mörk ram,
kring hamnens båda bassiner, hvilka glittra fram på
hvar sin sida om staden, den södra omgifven nederst
af grönskande fält.
Det är icke en storartad tafla, icke heller just en
vänlig, dertill är den förherrskande barrvegetationen
allt för tung, de skarpa landskapslinierna allt för
snäfva; men den är pikant och täck i hög grad.
Den vy af staden, som illustrationen å föregående
sida framställer, är tagen från motsatt håll,
d. v. s. från fasta landet. Den är tecknad
efter en af den berömde landskapsmålaren Palm,
på beställning af Hernösandsboarne utförd tafla,
hvilken är placerad i rådhusets stora sal, der den
sålunda utgör en monumental prydnad. Till venster
om det framskjutande badhuset, ungefär i midten af
taflan, ses landshöfdingeresidenset, ofvanför detta,
åt höger, rådhuset med sitt lilla torn, högre upp,
i samma riktning, det långsträckta gymnasiihuset samt
högst upp domkyrkan. De båda sistnämda byggnaderna
symbolisera Hernösands egendomliga betydelse;
i dem har under århundradens lopp koncentrerats
den andliga odlingens krafter i de norrländska
provinserna, och, ehuru nu mera äfven åtskilliga af
Hernösands syskonstäder erhållit högre lärdomsskolor,
bibehåller det ännu sitt "principat" i kyrkligt
hänseende. Norrlands ende biskop och domkapitel äga
här sitt säte, och kännedomen om djefvulen och hans
vägar har här alltid varit noggrann och säker. Så lät
sig gymnasiilektorn Eurenius, natten mellan den 15
och 16 Oktober 1674, föras af den onde till ett samqväm
på "Blåkulla" och beskref sedermera färden,
hade dit och dädan, i en till "trolldomskommissionen"
ingifven berättelse. I våra dagar, då en filosof,
i en af honom utgifven populär broschyr, bestred
djefvulens personliga tillvaro, togs denna, såsom
bekant är, i lifligt försvar af hans högvördighet
nu varande biskopen i Hernösand. Att äfven filosofen
var norrlänning torde vara bekant.
Efter en kort promenad vid "Borgen" får man till
venster kyrkogården och till höger, midt emot
kyrkogårdsporten, ett enstaka beläget utvärdshus,
en sammanställning som nog starkt påminner om "en
sorg i rosenrödt", i fall man icke föredrager att
tänka, sig – en glädje i kolsvart. Värdshuset var
emellertid nu stängdt, ty värden hade nyss flyttat –
midt öfver, blifvit sjelf en kund i det stilla hus,
om hvilket Atterbom sjunger, att, ehuru dess tak är
hvälfdt som ett bröst, höjs der dock icke ett hjertas
röst! Och likväl, äro icke sjelfva de små gröna
kullarne, de enkla, svarta träkorsen, monumenten och
inskriptionerna, de på grafvarne planterade blommorna,
liksom de vissnade kransarna, – äro de icke alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
