Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hernösand. Några reseminnen från Norrland af E. v. Qvanten. - Höstbild. - Nydala kloster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lika många röster ur menskliga hjertan, älven om en
stor del af dessa hjertan i sin ordning redan skulle
hafva upphört att klappa? Liknar icke en kyrkogård
dessa dyrbara manuskript (palimpsester), som hafva
dubbel text, en som vi läsa med ögonen och en annan
undandold, afskrapad? Vi se, och vi se dock icke,
vi höra, och ändock är det hemlighetsfullt tyst!
Låtom oss, på en stund, stiga in genom porten, öfver hvilken
man läser: "Tänk på att du skall dö." En kyrkogård
lemnar, lika väl som mycket annat, bidrag till en orts
karakteristik. Vi befinna oss inom en regelbunden,
icke allt för stor rektangel, hvars yttersta linier
utgöras af en häck täta, mörka granar. Innanför
denna lefvande mur fortlöpa, kring hela kyrkogården,
i oafbruten följd små fyrkantiga löfsalar (för det
mesta af unga björkar) med ingångarne vettande åt
rektangelns inre och nederst skilda från hvarandra
genom låga jordvallar eller häckar af spirea och
syrén. Hvar och en af dessa salar är en grafkammare,
hvilken innesluter färre eller flera gröna bäddar,
kors eller stenvårdar. De äro familjehvilostäder. I
de flesta finnas stolar eller bänkar och marken är
fint sandad. Mellan ytterhäcken och grafkamrarnes
fondväggar löper ett smalare mellanrum, som bildar
en skuggrik gångväg, hvilken har åt andra sidan
sin motsvarighet i en något bredare allé, bildad
af kamrarnes ingångsväggar och med dem parallelt
planterade rader af björk. Innanför sistnämda linie
utbreder sig, på ett öppet plan, den stora
namnlösa hopen af kors och grafhögar. Den egendomliga
anordningen påminner i viss mån om de sköna,
berömda korsgångarne i de katolska klostren, med den
skilnaden, att stenmurarne och pelarne äro här utbytta
mot grönskande träd, munkarne och nunnorna mot de
dödas ändå stillare skaror. De många rumafdelningarne
och gångarne, som dock kedjas omedelbart i hvarandra,
komina ljuset att brytas i de mest omvexlande och
milda schatteringar. Enheten och harmonien i det hela,
enkelt och dock så täckt kombineradt, verka i högsta
grad intagande. Jag sökte få veta hvem som uppgjort
planen till anordningen, men förgäfves. Hvem han ock
må vara, så har han heder deraf, liksom den stad,
hvilken så omsorgsfullt vårdat sig om den samma. Många
verldsberömda kyrkogårdar, antecknade i en mängd
resehandböcker, stå i anläggningens artistiska renhet
och konseqventa stil långt tillbaka för den lilla
kyrkogården i Hernösand.
Under våra vandringar kommo vi slutligen till en
grafkammare – vi hade sökt den från första inträdet –
i hvilken läses på en huggen granitsten namnet Franz
Michael Franzén. Det aflägsna Hernösand berömmer
sig af att äga i sin vård ett af Nordens största
sångarminnen, hvars hundraårsfest Sverige och
Finland helt nyligen firade i gemensam vördnad och
tacksamhet. Samma bölja, som slår mot Hernöns stränder,
klingar ock vid Auras skär och bär budskap från samma
rena, oskuldsfromma bild.
Höstbild.
Försvunnen re’n är sommarns prakt
Och blomman har i graf sig lagt
Och björkens krona faller.
Af rimfrost marken silfrad är
Och frusna äro rönnens bär;
I furans topp kristaller.
Ej siskor små i sång och lek
Mer jubla uti al och ek,
Ej trasten slår i lunden.
Ej mäktar forsens vilda brus
Att öfverrösta skogens sus
I friska morgonstunden.
Ej vestan fläktar sommarmild,
Men nordan jagar sval och vild
Att skogssjöns spegel vattra.
I gulnad vass på kylig våg,
Beredd att börja snart sitt tåg,
Hörs höstklädd gräsand snattra.
I brokig prakt sig lunden ter,
Sin strålglans morgonsolen ger,
Att berg och skog förgylla.
I skogens djup hörs stöfvarns skall
Bebåda jagadt elgdjurs fall
Och genljud rymden fylla.
På stigen der med väpnad arm,
Med kinden frisk, med pulsen varm,
Med hanen spänd står jägarn.
En blixt! – nu flög hans lod – "alls todt!"
En rask fanfar – häråt! häråt!
Och drufvosaft i bägarn!
Onni.
Nydala kloster.
Samma dag konung Sverker I på förmiddagen lade grunden
till Alvastra kloster i Östergötland, lade då varande
biskopen i Linköping, Gislo, på eftermiddagen grund
till Nydala kloster i Småland, genom att dertill anslå
några gårdar med alla räntor och tionden i Nylinge och
Fineda. Detta skedde år 1144. Enligt andra uppgifter
skulle dock detta kloster vara yngre än Alvastra,
som haft namn om sig att vara det äldsta i Sverige.
Det uppgifves ock att konung Carl Sverkerson
skulle hafva till detta kloster, år 1257,
flyttat cistersienser- eller bernhardinerbröder.
Är detta riktigt, så hade Nydala kloster förut
innehafts af en annan munkorden, eller ock blef
det då först färdigt. Detta sednare synes väl
sannolikast och vinner ett visst stöd i deraf, att
bernhardinerbröder, en orden som åtnjöt ett högt
anseende, redan långt förut voro bosatta i norden,
såsom vid Herrevads kloster i Skåne. Man borde
sålunda i afseende på valet af den munkorden,
hvilken skulle disponera ett nyinrättadt kloster,
icke hafva behöft stanna i någon villrådighet.
Det anseende bernhardinerna åtnjöto tillförsäkrade
dem utan tvifvel många företräden; detta anseende
härledde sig från
deras ordensstiftare, den "helige Bernhard i
Clairvaux", om hvilken sjelfva den mycket fordrande
Luther fällde följande hedrande omdöme: "Har någonsin
en gudfruktig och from munk funnits på jorden, så
var det han, hvilken jag värderar ensam mer än alla
munkar i verlden."
Nydala kloster, som snart blef ett af Sveriges
största och mycket förmöget, så att det ensamt i
Östbo härad ägde 67 1/2 hemman, hade en förtjusande
belägenhet på en liten höjd vid norra ändan af sjön
Roseken. De lärda och fromma bröderna visste alltid
att med god smak välja sina boningsorter. Hvilka
skilda ordensreglor de än omfattade, i detta afseende
stämde de alla temmeligen väl öfverens.
För kännedomen om vår medeltids histora stå vi uti
ej ringa skuld till just Nydala kloster, från hvars
arkiv ännu finnas i behåll, bland annat, nära ett
halft tusen klosterbref. Det inflytande, det utöfvade
på sin tid och i sin ort, var ganska betydligt, och
det sega och blodiga motstånd, som reformationsarbetet
just rönte i Småland, hvars fanatiserade allmoge, med
Dacke i spetsen, begick de afskyvärdaste våldsamheter
för att hindra den nya lärans utbredande, hade nog
sina hjertrötter inom Nydala klostermurar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
