Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 300.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sven Wandring.
Berättelse af Lea.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 300.)
2.
Junisolen strålade klar och skön öfver
Fernebo prestgård, som låg der på
en sluttning vid stranden af Elfviken.
Oaktadt den tidiga morgonstunden – klockan var
knappast fyra – tydde allt i huset på lif och
rörelse. Rödblommiga, linhåriga pigor sprungo fram
och tillbaka mellan uthusbyggnaderna på gården, och
drängen, ännu halfsömnig, drog fram ur vagnsskjulet
den gula kaleschen och seldonen, dem han ännu en gång
lagade sig till att putsa öfver. Prostfar tålde intet
hafs, det visste han af gammalt, och var alltså
angelägen att undgå den muntliga tillrättavisning,
som prosten i omvexling med den handgripliga ingalunda
sparade på, när han, en man af gamla skolan, ansåg
den behöfvas.
Uppe i ett litet gafvelrum i prestgården var det också
lifligt på morgonqvisten. En ung flicka, sprittande
af glädje, trippade fram till fönstret och drog raskt
upp den hemväfda, randiga rullgardinen, hvarvid det
fulla solljuset öfverströmmade en bild så skön, att
dagen måtte haft sin glädje att skåda derpå. Ett rikt,
mörkbrunt hår föll i glänsande vågor öfver den fina,
hvita natt-tröjan, och ifrån hela det rosiga anletet
med dess mörka, blixtrande ögon utgick en strålglans,
som ovilkorligen bländade. Ett litet knappt märkbart
drag af trots missklädde icke detta ansigte, som såg
ut att, likt hafsvågen, ständigt kunna skifta färg
och uttryck.
Hon slog upp det lilla fyrkantiga fönstret på vid
gafvel och insöp med välbehag den rena morgonluften;
derpå höjde sig hennes blick några sekunder mot
himlen. Det var en morgonbön utan ord, hvartill en
lätt suck ur det sextonåriga bröstet sade amen.
I detta ögonblick inträdde i den lilla kammaren
prostens husförestånderska sedan fjorton år tillbaka,
mamsell Ulle-Katrine Borck, den förkroppsligade
prosan, ordningen och gallan. Det var egentligen för
de båda sista egenskaperna prosten så länge behållit
henne: den första af dem kom honom omedelbart till
godo, den sednare medelbart, i det den verkade på
tjenstfolket som ett väl pålagdt betsel, styrdt af
en jernfast hand och omöjligt att undslippa. Om man
fruktade för prosten, darrade man för "Borckan", som
hon i tysthet kallades, och det var icke utan, att
mamsell Ulle-Katrine sjelf gladdes öfver den respekt
hon ingaf och som gjorde henne nästan allsmäktig på
Fernebo, ty sjelfva prosten drog sig för att komma
i delo med henne. Den enda, som stundom fick det
infallet att opponera sig, var den sextonåriga Gerda,
hvars häftiga lynne och af mamsell Ulle-Katrine så
ofta öfverklagade trots hon, mamsellen, sjelf kunde
anse sig hafva skapat genom sin ofördragsamhet och
sitt eviga gnat.
"Kunde jag inte tro det!" utbrast hon förtretad vid
åsynen af Gerda, "att du ännu inte fått på dig! Om
man skulle resa till Rom, vore du inte kropp att
skynda dig ändå."
"God morgon!" svarade Gerda litet ironiskt och drog
sig ifrån fönstret, i det öfver hennes klara ansigte
gick en lätt skugga.
"Åh, du behöfver inte lära gammalt folk att helsa,
och minst god morgon på en som ännu tycks inbilla sig
att det är god natt. Om jag inte tänkte på allting
i detta eländiga ruckle, så undrar jag just hur här
skulle se ut. Milde Melander! fönstret på vid gafvel
och inte stormhaken på! Nej, det är som jag säger,
att ingen ordning funnits i huset sedan jag kom hit
... och gardinen snedt upprullad! Var så god och
gå ifrån fönstret, mamsell, så skall jag göra detta
liksom allt annat här i huset."
"Jag skall göra det sjelf, tant, och lägga på haken
äfven, om tant nu är så snäll och går ned och sedan
är så litet ond som möjligt. Det är inte alltid en
sådan högtidsdag, som i dag."
"Kan tänka det! Men jag skall säga dig, jag, att
ingen högtidsdag får vara så stor och intet kukeliku
så fint, att det förta’r ordningen i ett hus, för
den är det högsta af allt."
"Kukeliku!" eftersade Gerda med ovilja, "tant vågar
gifva ett sådant namn åt Vivans sång!"
"Ja, hvarföre inte! Har jag någonsin varit med om
hennes kringflaxande i alla länder? Hvad är det annat,
än ett latmansgöra. Och att hon förvillar furstar
och andra potentater inverkar inte på mig; jag har en
gång för alla mina idéer och dem låter jag inte prata
bort. Tänker du ta’ den der klädningen på dig?"
"Ja, med tants tillåtelse!"
"Jo, den lär du fråga efter! Det vore då något
splitter nytt. Men min mening tänker jag säga i alla
fall, och den är, att det der strunttyget inte tål en
sådan solhetta, som i dag, lika litet som det tål en
regndroppe; det tål ingenting. Jag sade också genast,
att tyget inte var värdt hvarken pengar eller sömlön,
men att tala förstånd med dig är det samma som att
prata i vädret."
"Ja, hvad är det då värdt att försöka", svarade Gerda,
halft förtretad, halft leende, ty i dag kunde hon
ej komma sig för att blifva riktigt ond på någon
eller något. Hon var ju så lycklig; hon skulle
återse den älskade systern, som hon ej sett på så
många år och som nu genom sin talang kastade öfver
Fernerska namnet en glans, för hvilken Gerda, oaktadt
sin ungdom, ingalunda var känslolös. Och så var hon
temmeligen säker att på konserten träffa äfven någon
annan, som skulle tillsammans med henne glädjas öfver
dagens stora tilldragelse. Det var den unge adjunkten
från grannsocknen, han med den ljusa blicken och det
stilla sinnet, som inverkade så välgörande på hennes
eget lifliga och yra väsende. De hade sprungit sista
paret ut om somrarne och lekt gömma ring om vintrarne,
tills de så oförmärkt gömt hvarandras bild i sina
hjertan och kommit att säga hvarandra ett ord för hela
lifvet. Han hade gjort henne uppmärksam på att han
icke hade mycket att bjuda, kan hända bara en fattig
komministratur, och äfven den upphinnelig först om
ett par år, och Gerda hade försäkrat, att hon vore
nöjd med denna lott; var hon väl sjelf annat än en
enkel prestdotter?
Prosten Ferner tyckte mycket om den unge mannen,
det visste Gerda, men hon ville dock först om ett
år underrätta fadren om sitt val, ty hur det var,
kom hon sig icke för att blifva riktigt förtrolig
med honom, för det han var så sträng. Så stodo nu
sakerna, och en i sammet med guld bunden psalmbok,
som Gerda fått af den unge presten, samt en liten
bukett vildblommor, som han fått af Gerda tillbaka
och som låg pressad i hans bibel, voro de yttre band,
som sammanhöllo dessa båda unga, hvilkas olikhet i
många fall just tycktes närma dem till hvarandra.
Icke heller hade Gerda velat yppa sitt hjertas hemlighet
för mamsell Ulle-Katrine, ehuru denna, mot all vana,
hade ingenting ofördelaktigt att säga om den unge
presten; men mamsell Ulle-Katrine hade en gång för
alla sagt sig hata allt hvad männer hette, och i
allmänhet tycktes hennes hat tilltaga, så snart
någon af dem förlofvade sig. Annonserna i "bladen"
om ingångna giftermål försatte henne alltid i ett
odrägligt humör; hon kastade med förakt bladet åt
sidan, beklagade att verlden blef galnare dag ifrån
dag och tackade Gud att hon åtminstone sjelf tillhörde
de klokas antal, hvarvid stundom hände, att prosten
bakom sitt tidningsblad drog på munnen på ett
sätt, som kunde komma en betraktare att i misstänka,
det prosten sjelf skattade sig lycklig att hafva
förhjelpt henne till denna beprisade klokskap.
Men Gerda saknade dock icke en förtrogen.
Hon hade med hjertats instinkt valt just den,
som alla andra i viss mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
