Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 300.) - Allmännyttigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Lagom prof är bäst, tror jag, för tockna
lynnen. Stannade hon qvar här tills hon blefve
pastorns brud, skulle ingen grannlåt sticka henne
i ögonen sedan, men nu – ho kan veta?"
"Löftet är gifvet och kan icke återtagas", sade Olivia
sakta. "Men när hon återkommer, Sven, vaka då öfver
henne som hittills. Ingen har sådan makt öfver
henne, som du. Tala med henne om mig, det skall
styrka och leda henne. Jag skall också skrifva
ofta."
"Gör det", bad Sven allvarligt. "Mig skulle det
mäkta bedröfva, om hon skulle svika pastorn, för
hans kärlek räcker för lifvet, det vet jag, och med
en sådan der spelevink som lyttnanten skulle hon inte
bli’ nöjd i längden; dertill har hon för mycket kärna,
om jag så må säga, för jag känner henne både som
liten och stor."
"Vi skola hoppas det bästa, käre Sven", sade Olivia
i det hon reste sig upp. "Kom nu", fortfor hon,
"och följ mig till trollstenen och kämpaborgen – vi
måste återse alla dessa kära ställen, som spelat en
så stor roll i min barndom och sedermera så ofta varit
i mina tankar, då jag farit verlden vida omkring!"
Öfverallt vandrade de omkring, med vemod och glädje
beskådande de oförgätliga ställena, och Sven tänkte
inom sig sjelf, att han nu var så lycklig, som man
väl blir det endast en gång i sitt lif. Solen började
redan så småningom sänka sig, då de ännu stodo på
den kulle, der kämpaborgen var belägen och hvarifrån
de sågo ett stycke af Elfviken guldglänsande skimra
fram. Då uppstämde Olivia en vacker tysk romans om en
borgfröken och hennes trogne page och tyckte nästan
att den bilden nu hade sin motsvarighet. Sven förstod
icke orden, men med sammanknäppta händer lyssnade
han till dessa toner, som för honom voro inbegreppet
af all mensklig fröjd, och länge, sedan de tystnat,
satt han orörlig med hufvudet nedlutadt i händerna,
liksom fruktade han att genom en blick på den yttre
verlden bryta den ljufva förtrollning, i hvilken han
var bunden.
Han väcktes till medvetande genom ett sakta slag på
axeln af Olivias hand.
"Kom nu, Sven, det blir sent och vi måste gå hem."
"Jag kommer; jag skall följa henne hem, men sedan
går jag ut för mig sjelf ett litet vippande ... en
kan inte godt hålla sig inomhus en tocken qväll
... tusen röster tala från vassen, buskarne och
viken; det är som en midsommarsvaka. En blir så
konstig i själen och längtar bara efter ett par
vingar."
Tysta skredo de båda vännerna vid hvarandras sida fram
mot prestgården, hvars fönster brunno i aftonsolens
glöd.
Utanför huset satt hela det öfriga sällskapet församladt,
men många voro ej orden som vexlades, ty den
stilla, sköna aftonen stämde allas sinnen till inre
betraktelser och ett ljuft vemod. Till och med de
annars så glada löjtnanterna rönte inflytandet
af denna naturens sabbatsstund och ritade helt
stilla kabbalistiska figurer i sandgången med sina
promenadkäppar. Då Olivia nalkades med sin riddare,
blef det emellertid genast lifligare, och Gerda och
löjtnanterna stego upp för att gå dem till mötes. Sven
hade i hast blifvit en helt intressant personlighet
och visades en välvilja och en uppmärksamhet, hvarom
han förut i sin blygsamhet aldrig kunnat drömma.
Den enda, som icke "lät sig bedåra", var mamsell
Ulle-Katrine, hvars ovilja för honom tycktes
tilltaga i proportion som de andra uppmärksammade
honom.
Från köksbordet, der hon just höll på att garnera
spenatkarotterna, hof hon i detta ögonblick upp
sina ögon och fick se det ovärdiga föremålet komma
vandrande vid sidan af Olivia, alldeles som om han
varit en riktig kavaljer.
"Tvi för tockna fasoner", halfmumlade hon för sig
sjelf, "att stryka skog och mark omkring med
en sådan eländig krake! Men min själ jag ger honom
en enda matbit i qväll, om han vore så tunn till,
det skall jag bli’ man för!"
Som om Sven Wandring hört hennes hotelse, stannade
han på gången, lyfte vördnadsfullt på
mössan för hela det förnäma sällskapet och
aflägsnade sig innan ännu Gerda och löjtnanterna
hunnit fram till Olivia.
"Så, att han hade det vettet!" brummade mamsell Ulle-Katrine.
"Jag väntade att få se honom slå sig ned bredvid
presidenten på gungan och skaka hand med löjtnanterna.
Den odågan har ingen försyn nu för tiden. Nå, Kajsa! somnar
du öfver skinkan? Ser du inte att jag har spenaten färdig!
Äta kan di", mumlade hon vidare, "om di också
simmade i hvad di kallar poesi upp till hakan."
Efter ett par timmar låg Fernebo försänkt i sömnens
och drömmarnes sköte. Presidenten rörde sig i en
lysande hofcirkel, löjtnanterna voro med i en stor
revy för kungen, Olivia var åter barn och sprang med
lösta lockar genom skog och mark, prosten gjorde
den nye adjunkten i grannsocknen till jan, Gerda
sysslade i ett litet fridfullt komministerboställe
och mamsell Ulle-Katrine skulle hafva stor middag
för femtio personer, men var ej menniska att få tag i
kycklingarne som skulle slagtas, kunde aldrig blifva
färdig, och trätte förgäfves på pigor och pojkar.
Men högt öfver kullarne vid Elfviken steg månen
upp i stilla glans och belyste ett blekt och
lyckligt ansigte, och ljufliga toner klingade
genom den lätta nattluften. Det var Sven
Wandring, som blåste för furorna och de mossiga
hällarne, blåste jublande variationer till
det stora tema af lycka som fyllo hans själ.
(Forts.)
Allmännyttigt.
Rengöring af sängkläder. Det är alldeles nödvändigt
och af väsendtlig vigt för helsan att rengöra bolstrar
och dynor som blifvit valkiga och feta af mycket
begagnande. Der icke maskiner för rengöring af
fjäder finnas, kan man hjelpa sig sjelf genom att
i ett passande kärl öfvergjuta den med såpvatten.
Sedan man tillräckligt rört omkring, tager man med
handen små fång, utkramar vattnet och lägger så
alltsammans i ett annat kärl och gjuter deri varmt
vatten. Torkad i solen eller i ett varmt rum skall
fjädern snart vara i brukbart skick.
Eller ock lägger man fjädern i en tom tvättkittel
och värmer den samma försigtigt, så att fjädern
icke bränner vid. Eldningen fortfar nu under
flitig omröring till dess fjädern blifvit väl
genomvärmd. Orenligheten aflägsnar sig härunder i
dunstform och fjädern sväller ut och blir såsom ny.
Klister för papper och papparbeten. Man rör rismjöl
tillsammans med kallt vatten och låter det
koka vid lindrig eld, tills det blifvit temmeligen
tjockt. Detta klister har en skön, hvit färg och
blir vid torkningen nästan genomskinligt; det är
förträffligt för alla papparbeten hvilka fordra stor
renlighet; likaså för infattning af kopparstick,
fotografier o. d. Tillsätter man mindre vatten
vid beredningen af detta klister, så erhåller det
tillräcklig fasthet att man deraf kan forma små byster,
bas-reliefer, statyetter och dylika
föremål, hvilka vid torkandet antaga en skön
glans och ganska länge hålla sig vackra, om man
använder någon försigtighet, såsom att betäcka
och bevara dem från fuktighet. Af sådan deg
tillverka japaneserna smycken, som hafva en
förvillande likhet med perlemor.
En väderspåman. Det säkraste medel som kan
användas när det gäller att göra några förutsättningar
om stundande vädervexlingar är naturligtvis
barometern, eller hvilket annat instrument som helst,
hvarigenom vi kunna bestämma luftens större eller
mindre tryck och vexlingarne deri. Men då dylika
instrument icke alltid och öfverallt äro tillgängliga,
så vilja vi här för våra ärade läsare uppgifva en
spåman, hvars tillförlitlighet mycket varmt
rekommenderats.
Denne spåman är blodigeln, och iakttagaren af hans
vanor meddelar om desamma följande:
Jag har alltid en flaska med en blodigel stående
i mitt rum och kan försäkra, att denne städse och
osvikligen förutsäger vädret. Flaskan är till
tre fjerdedelar fylld med vatten, som om sommaren
ombyts hvar åttonde, och om vintern hvar fjortonde
dag. Halsen är öfverbunden med ett stycke grof
gles linneväf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
