- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
354

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXVII. Herman Wrangel och Prost Knudsen. (Forts. och slut från föreg. häfte, sid. 323.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riksråden i Danmark och andra – "Kongl. Maj:ts
Hoff-officiers" heter det i agentens skrifvelse – och
sökte på det högsta att urskulda sig, gifvande hela
skulden in på Prost Knudsen. Han förekom härigenom
denne, och det synes, som om man verkligen i Danmark
till en början sett saken med fältmarskalkens ögon,
så till vida som man der icke rätt visste huru allt
tillgått. Det är genom den svenske residenten Fegræi
bref, som vi erhållit dessa upplysningar.

Han vistades i Helsingör och hade ännu den 7 Maj intet
hört talas om saken, men skulle i de dagarne begifva
sig till Köpenhamn, "der han trodde sig af kansleren
kunna förmärka, huru det upptoges". I sitt bref till
Per Baner af ofvannämda dato yttrar han vidare:
"jag tviflar intet, att här skola falla sällsamma
diskurser. Jag önskade mycket gerna, att det intet
vore skedt". – Ett följande bref till konungen sjelf
omtalar hans resa till Köpenhamn och hvad han der
erfor rörande handeln mellan fältmarskalken och Prost
Knudsen. "Och talte kansleren med mig derom senast
jag var i Köpenhamn" – heter det – "men visste icke
rätteligen, huru det var tillgånget, ej heller ville
jag något säga derom, efter han det tillförene icke
visste, utan märkte så mycket af honom, att der de
hade slagits munslag och bekommit något hvardera,
skulle det föga hafva att betyda, hvar icke agenten
hade någon bastonad vederfarits, hvilket han icke
ville förmoda. Huru de lära den saken upptaga,
när de få veta, att han blifvit slagen med en käpp,
det varder man förnimmandes."

Detta bref till konungen skrefs den 24 Maj, och då
hade ännu icke Prost Knudsen inlemnat sin skrifvelse
till konung Christian. Denna undertecknades den 4
Juni och inlemnades först derefter till konungen. Vid
midsommartiden var Fegræus åter i Köpenhamn, der han
dock icke träffade Prost Knudsen personligen, men fick
höra, "att han skall hafva aflagt sin charge och vill
fordra fältmarskalken till duellum". Man talade olika
om saken i olika kretsar. Riksens råd och de förnämsta
talte föga, men saken tycktes misshaga dem. Nedom den
högsta kretsen var det många, som förundrade sig, att
icke agenten på stället gaf lika mot lika och räknade
honom till feghet, att han det icke gjorde. Några
ansågo konungen och riket dermed hafva blifvit
förolämpade. Men det erkännandet gifver Fegræus Prost
Knudsen, att han sjelf uttydde saken såsom en enskilt
mellan honom och fältmarskalken. Enligt allt hvad
Fegræus hörde, hade ingen fäst sig vid det förefallna,
om icke käppen hade varit. "Hade icke fältmarskalken
slagit honom med den stocken, hvilket de räkna för
en bastonad, kunde allt hafva sin väg."

Den danske rikskansleren var Christian Friis och synes
i allmänhet hafva varit välvilligt stämd mot Sverige
samt bemödade sig att upprätthålla det goda förståndet
mellan båda rikena, något som länder honom till beröm,
enär på den tiden både kejsaren och Sverige sökte
vinna Danmark till bundsförvandt och Christian IV
ingalunda var att lita på, ehuru han till utseendet
lät sig Gustaf Adolfs framgångar väl bekomma. "Här
finnas många" – sade Christian Friis till Fegræus en
gång i början på detta året – "här finnas många, som
Hans Kongl. Maj:ts (Gustaf Adolfs) höga och berömliga
aktioner vilja förringa och gerna, som man säger,
kastade hundhår begge deras majestäter emellan, om de
kunde komma till väga dermed." Kansleren försäkrade
dock, att han ville göra allt, för att icke vänskapen
mellan konungarne skulle rubbas genom illvilliga
menniskors ränker.

Så väl Christian IV som hans män kunde icke annat
än med afund se den svenske konungens framgångar och
höra hans namn genljuda från alla håll såsom sin tids
främste konung. Och med afunden upplefde det gamla
nationalhatet. Det fanns nu vid denna tid flera
frågor mellan de båda rikena, hvilka lätt kunnat
gifva anledning till en brytning. Det var fallet
med afseende på höghetsrätten öfver Östersjön, som
Christian ansåg tillhöra sig, men som Gustaf Adolf
bestred och i sina skrifvelser till främmande makter
tillräknade sig.
"Man måste se till, hvem som skall vara mästare
öfver Östersjön" – yttrade Christian förtrytsamt,
då köpmännen i Köpenhamn klagade öfver Sveriges
rättskränkningar mot dem i Dantzig. En annan sak, som
väckt Christians missnöje, var, att rhengrefven Otto
Ludvig, som varit i hans tjenst och derunder kommit
i en häftig ovänskap med den danske tronföljaren,
nu befann sig i Gustaf Adolfs tjenst. Rhengrefven
hade äfven stått i ett förtroligt förhållande till
Christina Munk, Christians gemål. Han beskyllde danska
kronprinsen att hafva velat med förgift ombringa
honom, och kronprinsen fordrade upprättelse för dessa
beskyllningar, hvarföre i Stockholm en rättegång
måste anhängiggöras mot rhengrefven, som till slut
dömdes till penningeböter.

Under sådana förhållanden var det klart, att det
svenska riksrådet skulle med oro se orsakerna till
missnöje hos konungen af Danmark ökas. Emellertid
var Christian sjelf till en början benägen att se
frågan rörande Herman Wrangel och Prost Knudsen ur
synpunkten af en enskilt sak dem emellan, och så gick
tiden till hösten. Först i September började man tala
ur en annan ton.

"För få dagar sedan" – skrifver Fegræus den
9 Sept. 1631 till Lars Grubbe – "då jag var
hos kansleren, kommo vi till tals om den handeln
mellan fältmarskalken och agenten. Då sade han denne
konungen vara deröfver mäkta förtörnad ... ty det är
en ting af största vigt att emot folkrätten kränka
en offentlig person, under hvilken titel legater,
residenter, agenter etc. inbegripas ... Nu är en
ung adelsman, unge Tage Tott [1], förrest till Sverige
uti rhengrefvens sak ... Jag frågade kansleren, om
han (Tott) skulle blifva der i Prost Knudsens ställe;
han svarade mig nej, och är det ännu intet visst, om
konungen vill förordna någon dit igen eller icke."

Den nämde unge Totten hade tillika i uppdrag att
granneligen utforska saken rörande Herman Wrangel och
Prost Knudsen, om dermed förhöll sig så, som den förre
föregifvit. Tott fullgjorde uppdraget och gjorde vid
sin återkomst en berättelse, som öfverensstämde med
Prost Knudsens, "att Wrangel det mer af en fåfäng
jalousi, än någon rättmätig orsak gjort hafver". Nu
skref konung Christian sjelf till Gustaf Adolf,
och kansleren Christian Friis och ståthållaren
skrefvo till Fegræus i Helsingör och begärde,
att han skulle infinna sig i Köpenhamn, emedan de
hade något med honom att förrätta. Han infann sig,
och de båda herrarne öfverlemnade då först konung
Christians bref till Sveriges konung, hvarefter de
muntligen redogjorde för den förres uppfattning
af saken, sedan han nu genom den återkomne Tott
fått kännedom om sakens rätta förhållande. "Emedan
Wrangel hade handlat mera af en fåfäng jalousie
än af någon rättmätig orsak, derföre hade konung
Christian icke annat kunnat göra, än låta sig sin
tjenares skymf angelägen vara, förmenande den saken
angå konungen af Sverige nästan lika mycket som honom
sjelf, alldenstund Wrangel hade fordrat agenten på
den sistnämdes slott och där bastonerat honom, en
främmande herres agent, och sålunda kränkt folkrätten,
hvilket icke borde ostraffadt blifva."

Fegræus sände danske konungens bref jemte sin egen
skrifvelse om förloppet, daterad den 18 Februari
1632, till konung Gustaf Adolf, som mottog brefven
jemt en månad derefter i Windsheim i Franken. Hvad
han tänkte om saken, eller hvad han svarade derpå,
är oss obekant, men fältmarskalken gick ostörd och
icke heller hördes något af från Prost Knudsen, att
han ville göra allvar af sin utmaning till envig. Så
gick året 1632 till ända, och Axel Oxenstjerna trädde
som ett slags riksföreståndare i spetsen för Sverige.

Men Prost Knudsens sak var derföre icke i Danmark
glömd, ehuru man i Sverige börjat blifva led vid den
och nämner den rent af såsom en fåfänglighet. Rådet
skref till rikskansleren den 7 Februari 1633,
"att konung Christian låtit uppsöka en hop klagomål,
hvilka han genom sina


[1] I ett följande bref till konung Gustaf Adolf
af den 18 Februari 1632 heter det, att det var Henrik
Tott, som sändes i detta ärende till Stockholm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free