Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXVII. Herman Wrangel och Prost Knudsen. (Forts. och slut från föreg. häfte, sid. 323.) - En båtfärd från Neapel til Ischia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sändebud skulle låta andraga inför rådet, ibland annat,
"att vår broder (d. ä. rikskansleren) skällt
hans intercessionsbref för bettlarebref", vidare
åtskilligt annat och sist frågan mellan Herman Wrangel
och Prost Knudsen "med flera sådana fåfängheter".
Rikskansleren svarade från Heilbronn den 26 Mars,
att han icke tviflade, det de danske skulle komma
fram med sina klagomål. Hvad klagomålet rörande honom
sjelf beträffade, så bad han, att rådet allenast
så till vida skulle urskulda honom, att det icke
trott eller tillförene hade hört något ohöfligt tal
från rikskansleren om konungens af Danmark bref;
men resten, såsom en alldeles enskilt sak, bad han
rådet skjuta till hans eget försvar.
Rörande Wrangels och Prost Knudsens sak,
så var den ock enskilt, uppkommen af enskilta
klagomål. "Fältmarskalken kommer här intet i
betraktande som ett riksråd och Prost Knudsen icke som
agent, utan hvar och en bör billigt hålla sig inom
gränserna af sitt embete och sin värdighet. Hafver
Prost Knudsen med skäl något att säga, så begäre han
stämning på fältmarskalken, då han honom skall svara
och hvad rätten medgifver umgälla, med det vilkor
att ock den andre förbinder sig dertill." Denna Axel
Oxenstjernas mening, hvilken öfverensstämde med det
svenska rådets uppfattning af saken från början,
blef ock den gällande.
En skrifvelse från rådet i Danmark af den 20 Juli 1633
ankom till Stockholm, hvari denna fråga ytterligare
beröres med förmodan, att upprättelse skulle lemnas,
på samma gång som underrättelse lemnas, att en ny
resident, Stige Pors till Skovgaard, skulle komma
till Stockholm, hade till följd ett svar från svenska
rådet, hvari ännu en gång den gamla historien genomgås
och Prost Knudsens egen uppfattning af frågan,
att han ansett henne icke angå rikena utan honom och
fältmarskalken enskilt, framhålles samt till sist den
önskan uttalas, "att der något offentligt häröfver
skulle urgeras, sådant uti salig Kongl. Maj:ts lifstid
hade både begyndt och utfördt blifvit".
Härmed synes saken hafva afstannat och så
småningom blifvit öfverlemnad åt glömskan.
St.
En båtfärd från Neapel till Ischia.
Vi hafva slagit oss igenom skaror af lazaroner och
ostronsäljare och för några blanka ducati lyckats
hyra en fiskarbåt med ett par mörkhyade roddare.
Nu glida vi ut ur Neapelviken: en lätt bris krusar dess
vatten, roddarne öfverlemna båten åt de svällande
seglen och sträcka ut sina välformade lemmar i en
maklig halfslummer.
O dolce Napoli! Der ligger Campagnans
smycke bland pinier, palmer och lager! Gator,
kyrkor och palatser skymta fram mellan masterna
från i hamnen ankrade seglare och milsvidt
åt båda sidor sträcka sig förstäderna gärdande viken
som med ett perlband ut hvita hus och tjusande
villor. Vi känna igen dessa stränder som
amfiteatraliskt uppstiga ur hafvet; de hafva ju
transporterats ut till alla verldens ändar i oräkneliga
fotografier, taflor i olja och vatten, dioramor och
panoramor; vi bära dem redan i hufvudet.
Och dock är allt så nytt och friskt! Hafvet är liksom
betäckt med ädelstenar; det glittrar och blänker i
solljuset, och rundt omkring, från Cap Misenum till
Sorrento, höjer sig landet, dränkt i sin egendomliga
varma lokalfärg och med konturer som förlora sig i
den orangefärgade luften. Och i öster står Vesuvius,
hög och allvarlig, med det mörka molnet på sin panna.
Vi segla förbi Cap Misenum; Neapels tornspiror
hafva länge sedan försvunnit bakom Posilippos
udde; höjderna vid Sorrento blifva lägre och
otydligare och lik en sfinx simmande i den blå
etern framskymtar Capri, ön med azurgrottan och med
ruinerna af Tiberii palatser, lemningar efter stian,
hvari den "capreiske vildgalten" vältade sig i
lustar och skändliga grymheter. Från en af de höga
tuffstensklipporna var det som vår landsman den unge
skalden Montgomery-Cederhjelm nedstörtade och fann
en våldsam men plågfri död ...
I morgongryningen lemnade vi Neapel, och nu,
redan innan vi hunnit ut ur golfen, börjar solen att
sjunka mot sin guldbädd i vester. Hafvet väntar
dess kyss, det rodnar och somnar. Seglen hänga
slappa, cigarröken stannar i ljusblå ringar
öfver våra hufvuden. Men årorna läggas ut,
och vi nalkas hastigt vårt mål; vi passera
Procida, holmen med de rika fruktträden och
vinstockarne; strax bortom ligger Ischia. Redan
namnet träffar oss med en välbekant klang;
hit kom mången nordisk sångare med högstämd lyra,
kom från Lögarns björklundar till Virgilii graf
vid Terracinas strand. Det var efter sin färd i
dessa trakter som Bernhard Elis Malmström skref i sina
"Resebilder":
Hur lifvet blomstrar uppå dessa kullar!
Hur våren ler i dessa dalar skön!
Hur kungligt hafvets blåa bölja rullar
Emot en strand, som ack! är evigt grön;
Hur ljufligt vågen mig i drömmar lullar,
Der doft hon susar i den vilda sjön!
Hur skönt att höra hafvets vindar hvina
Emot din klippas brant, o Terracina!
Att ljusa här med tusende förmågor
Naturen ler i aftonsolens brand.
Der dyker Capri upp ur blåa vågor,
Der sammansmälta himmel, sjö och land.
Der strålar Ischias topp i solens lågor,
Der faller skuggan på Sorrentos strand.
Der brusar hafvet mot Chiajans dammar,
Der tändes månen, der Vesuven flammar.
Båten stöter mot land och fiskrarne taga in seglen.
Vi skynda att uppsöka en vägvisare, ty vi vilja från
bergspetsen der borta se hur den nedgående solen
breder sin rosenslöja öfver en den skönaste tafla
som någonsin hänfört en turist.
Innan Vesuvius återtog sin verksamhet var
Ischia hufvudscenen för de vulkaniska utbrotten i
sydliga Italien. Öns vulkaniska omstörtningar äro
nära förenade med dess historia, ty gång på gång
blefvo dess invånare begrafda af lavaströmmar eller
jagade öfver till fastlandet, der de bildade kolonier,
namneligen det gent emot Ischia liggande Cumæ.
Sagorna ställde i de vulkaniska utbrotten i samband
med andemakter, och Ischia eller Arima, som ön då
hette, blef tidigt besjungen både af grekiska och
latinska skalder. Ischia troddes vara
ett tillhåll för jätten Typhoeus, medan Etna gafs
åt Enceladus. Homerus gör (uti Iliaden II, v. 781)
en förträfflig målning af ett vulkaniskt utbrott:
Doft ljöd jorden, liksom när Zeus, som fröjdas af åskan,
Sjuder af galla, då Arima kring Typhoeus han gisslar.
Landet hvarest man tror att Typhoeus äger sitt läger.
Det sista utbrottet ägde rum år 1302, då vulkanen
utsände en ström af lava, som störtade sig i hafvet
strax intill staden Ischia och gjorde gräsliga
förödelser.
Men ofvanpå lagren af lava, aska och pimsten har tiden
sått skogar af lummiga träd och mattor af
skiftande grönska. Ön är ett mikrokosmos för sig,
med kullar och dalar, skrofliga berg och feta
betesängar, allt sammanhopadt i den mest romantiska
förvirring. Kronan på allt är Mons Epomeus,
som uppstiger ur en bädd af grönska och från hvars
kala topp man i ett ögonkast öfverblickar en ofantlig
sträcka af det skönaste kustland i Europa.
En gåfva från de vulkaniska utbrottens tid äro de varma
mineralförande helsokällor, hvarpå Ischia är utomordentligt
rik, rikare än något annat ställe i verlden med så
litet område. Källorna framvälla i sådan mängd,
att obegagnad förrinner en myckenhet vatten, som
skulle göra lycka åt en stad i det kontinentala
Europa. Vattnet är af en mycket hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
