- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
358

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g. (Forts. fr. tionde häftet, sid. 318.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


På konungens bud.

Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.

(Forts. fr. tionde häftet, sid. 318.)

4.

Fångarnes fånge.

På en brant stupande, skogbevuxen höjd låg Felsenburgs
gamla riddarborg, under korstågens tider uppbyggd af
ätten Felsenburgs stamfader, den förste grefven af
samma namn.

Den gamla borgen, hvars fasta murar, till en del
uthuggna i sjelfva berget, lika väl trotsat tidens
härjande hand, som tilrika blodiga stormningar, stod
der på sin svindlande höjd som en vaktpost, stolt
skådande ut öfver nejden, och vida omkring kunde
man öfver skogar och klippor skönja slottets höga
torn och den deröfver fladdrande duken med grefvarne
Felsenburgs gamla vapen.

Herrarne till Felsenburg, hvilka på slättlandet ägde
vidsträckta och rika besittningar, hade likväl
alltid föredragit att sjelfva bebo den gamla borgen,
hvilken också under oroliga tider, såsom uppror
eller krig, erbjöd det bästa skydd mot politikens
stormar och dit också ej blott de sjelfva, utan också
slättlandets bebyggare under oroliga tider plägade
föra sina skatter och dyrbarheter.

Beläget, såsom vi nämt, på en brant stupande höjd,
hvaraf trenne sidor bevuxna med dvergträd, voro
nästan lodräta, var slottet tillgängligt endast från
den fjerde, der en icke just synnerligt bred, utefter
bråddjupet sig slingrande väg ledde upp till
slottsporten, dit Erik Lillie och hans båda
återstående kamrater – de tvenne ryttarne
hade som lik stannat på "Kejsarkronan" – anlände ungefär
vid samma tid, som pater Antonius inträdde i
Kurts smedja.

Det syntes att fångarne voro väntade, ty
slottsporten stod öppen och i den samma voro ett
halft dussin krigare, anförde af slottsfogden,
redo att emottaga dem.

Sedan bönderna aflemnat sin fångst i slottsfogdens
händer slöto sig åter slottets portar med ett
tungt gnisslande ljud och våra trenne svenskar voro
afstängda från den yttre verlden med svag, om ens
någon förhoppning att återse den.

Slottsfogden, som Erik Lillie vid en facklas sken såg
vara en reslig krigare med väldiga gråsprängda
mustascher och sträfva bistra drag, tog vägen öfver den
stora, mörka borggården till det nordligaste af de fyra
torn, som reste sig i gårdens hörn.

Ett rassel af nycklar hördes och den tunga jerndörren
vände sig långsamt på sina rostiga hakar, lemnande
tillträde till en trång förstuga, oeh sedan fogden
här öppnat ännu en dörr, befunno sig fångarne i ett
hvälfdt rum i tornets bottenvåning, sparsamt upplyst
af en rökig lampa.

Sedan han tigande visat på ett par krus, som stodo på
ett stort bord i midten af rummet, samt fångarnes
band blifvit lossade, aflägsnade sig åter fogden,
och med föga angenäma känslor hörde de trenne
olyckskamraterna huru nyckeln tvenne hvarf vreds
omkring i det stora låset.

Den förste, som bröt tystnaden i det dystra
fängelserummet, var Hans Spåre, som steg upp, så snart
fångvaktaren aflägsnat sig, och gick fram till bordet,
för att undersöka innehållet i de båda krusen.

"På min ära, jag hade tilltrott dessa ’assyrier’,
som min vän Mårten skulle uttrycka sig, så mycket
lefnadsvett, som att se våra törstiga strupar till
godo. – Skål, kamrater, en skål i detta gamla vin för
den förtrollade prinsessan i detta röfvarnäste." Men
knappt hade den törstige sergeanten fört kruset till
munnen och läppjat på dess innehåll, förrän han med
en ful grimas slängde kruset i väggen med orden:
"Fy f–n – surt som ättika."

Hans Spåres förtviflan och harm öfver sin missräkning
voro så ytterligt komiska, att icke ens Erik Lillie
kunde afhålla sig från att skratta åt sin kamrats
missöde och för ett ögonblick glömma de dystra tankar,
som hvälfde sig i hans hufvud. Den svenska hären tågade
nu framåt, det visste Erik, till nya bragder, nya segrar och
hans kamrater skulle snart skörda nya lagrar, medan han sjelf,
dömd till overksamhet, förtvinade i ett fängelse,
utan utsigt till befrielse. Hans drömmar om ära och
rykte, som några timmar förut hägrat mer lysande än
någonsin, började blekna och öfverstefullmakten,
efter hvilken han nyss tyckt sig blott behöfva
sträcka ut sin hand, tycktes honom åter försvinna
i ett aflägset fjerran.

Det enda, som kunde försona honom med hans öde, var
det, att han befann sig under samma tak som hans
tankars föremål, den sköna Maria von Felsenburg, men
i hvilken ställning! Ej för all verldens skatter, ej
för en fältmarskalksstaf skulle han velat som en
föraktad fånge framträda för borgfrökens vackra ögon.

"Anfäkta dessa eländiga skurkar", utbröt han efter en
stund och började mäta golfvet med oroliga steg. "Att
just nu afbryta min bana till det mål, som jag stod
på god väg att hinna. Vet du, Hans, att om jag hade
en af dessa fega landsvägsriddare här, skulle jag
krossa honom mot väggen der, som du krossade kruset,
och att veta, att det är jag som genom min brist
på vaksamhet dragit er båda i olyckan. Hvad skulle
min far, hvad skulle vår öfverste säga, om de visste
detta!"

Serganten och korporalen, som båda voro från
Erik Lillies fädernegods och i fordna krig följt
hans fader, till dess att major Lillie genom ett
olyckligt skott, som beröfvade honom hans ena
ben, tvingades att lemna krigstjensten, hade
kännt Erik sedan barnaåren och äfven varit
honom följaktiga då han första gången iklädde sig
krigaredrägten oeh gick att pröfva sin klinga i sin
konungs tjenst, och det var till följe häraf som ett
mera förtroligt förhållande rådde mellan de trenne
vapenkamraterna, hvilka tillsammans pröfvat mången
dust och lyckligt genomgått mången fara.

"Åh, prat! Är det ödets vilja att vi skola ruttna
bort i detta gamla näste, så har ingen vaksamhet kunnat
rädda oss derifrån", inföll sergeanten, som i likhet
med mången gammal krigare trodde på ett oundvikligt
öde. "Men var vid godt mod, herr Erik. Hans Spåre kan
ej dö annat än på slagfältet och för en kula eller
ett ärligt hugg det är så säkert som att vi nu sitta
här. Jag har till exempel en räkning att uppgöra med
den der fördömde jesuiten, som med sitt ’pax vobiscum’
gaf oss en judaskyss, under det han ställde om ett
försåt åt oss till tack för det att vi räddade den
sköna fröken. Hon hade, oss emellan sagdt, ett par
ögon som blanka svärdsklingor. Ja, ja, ni såg det
nog ni, herr Erik, efter som ni suckar som stormen
i gluggen der uppe. Men vänta mig bara, du lismande
munksjäl. Du skall ej för intet ha’ spelat oss det
här fula sprattet. Och skulle jag också söka dig till
verldens ända, så skall din syndiga kropp smaka Hans
Spåres klinga."

"Det är mer än tvifvelaktigt, min stackars Hans,
huruvida din hand mera kommer att föra en värja",
svarade Erik och slog sin olyckskamrat på axeln. "Kan
ej ditt förslagna hufvud, hvilket så mången gång
redt oss ur svåra lägen, uppfinna något medel till
räddning?"

"Nej, regera och anfäkta, om jag är karl att
utfundera något möjligt sätt dertill. Att genombryta
de här murarne skulle vi behöfva längre tid till,
än att rida från östersjökusten och hit. Hvad den
der gluggen der uppe beträffar, så är den lagom att
släppa igenom en kanonkula, men inte en kropp med
Hans Spåres aktningsvärda omfång. Och det der låset
ser mig bastant ut, förutom att en flykt åt gårdssidan
till vore ungefär det samma som att tvärt gå i fällan
på nytt."

"Fördömdt!" utbrast löjtnanten, "det finnes således
ingen annan utväg, än att lugnt finna sig i sitt öde."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:13:42 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1872/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free