Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 360.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de skönaste män på sin tid, bibehöll ännu i
hans mognade ålder hans ansigte ett utomordentligt
behagfullt, ja nästan ungdomligt uttryck, hvartill
väl ock i sin mån bidrog den blonda färgen på hår
och skägg.
Per Brahe, konungens synnerliga favorit, lika
mycket statsman som krigare, var, äfven han, af
en ovanligt reslig växt. Snillrik och tänkande
samt dertill i besittning af en för den tidens
krigare ovanlig bildning, hade han genom dessa sina
egenskaper till den grad vunnit sin konungs vänskap
och förtroende, att Gustaf Adolf sällan tillät den
frejdade vapenbrodren att lemna sin sida.
Konungen hade länge tigande ridit framåt, seende
framför sig på det halft frånvarande sätt, som
antyder djupa tankar och en i följd deraf inåt vänd
själsriktning, då han plötsligt, liksom vaknande
upp ur en dröm, vände sig till sin sidokamrat och
yttrade:
"Hör på, min käre Brahe, hvart har den officer ni
utsände för att kunskapa tagit vägen? – Mig tyckes
att han långt före detta borde aflagt räkenskap för
hvad han sett och förnummit. Månne han verkligen var
pålitlig?"
"Ers majestät", svarade Brahe med bestämd ton, "för
honom ansvarar jag såsom för mig sjelf. Löjtnant
Lillie ..."
"Ah! jag påminner mig", inföll konungen, "ni nämde
att han var son till den major Lillie, som troget
tjenat både min far och mig."
"Alldeles, min konung. Löjtnant Lillie är en af mina
dugligaste och pålitligaste officerare, och hvad man
kan förebrå honom, men icke är det långsamhet eller
bristande nit i tjensten. – Men se, der kommer han
sjelf", fortfor grefven, visande på vår löjtnant,
som, jemte sina tvenne följeslagare, med sönderrifna
kläder efter den svåra nedstigningen från slottet
Felsenburg, utan vapen och till fots, skyndsamt
närmade sig, "ehuru i ett skick, som föga anstår en
kavalleriofficer. Också skall han erhålla en sträng
upptuktelse, om han deraf är förtjent. Halloh,
löjtnant", utropade han, då Erik Lillie hunnit nog
nära för att höra honom. "Är det ert sätt att uträtta
ett förtroendeuppdrag, det här. Hvar har ni de tvenne
öfrige ryttarne?"
"De hafva stupat, herr öfverste", svarade Erik frimodigt,
"i ett försåt, deruti vi i går afton genom
förräderi råkade. Oss trenne har man såsom fångar
fört till slottet Felsenburg, under hvars ägares
kommando den väpnade bondhop, som öfverföll oss,
tycktes lyda. Vi hafva en lycklig slump och en ädel
flickas hjelp att tacka för vår återvunna frihet,
och nu står jag här", fortsatte han, vändande sig
till konungen, från hvars panna en hotande rynka vid
löjtnantens sista ord försvunnit, "för att besvärja
Ers majestät att icke fortsätta sin färd förrän
trakten blifvit genomsökt. Jag vet nämligen att ett
förslåt mot Ers majestäts dyrbara lif är anlagdt;
man ämnar genom en mördande kula beröfva Sverige sin
störste konung, arméen dess hufvud och hjerta och
den protestantiska verlden frukterna af Ers majestäts
segrar."
Konungen, som emellertid fixerat Erik med den
genomträngande blick, som är alla närsynta egen,
yttrade nu med ett välvilligt leende:
"Jag igenkände eder ej i första ögonblicket, löjtnant
Lillie, men nu erinrar jag mig er. Det var ni,
som på aftonen af slaget vid Breitenfeld så tappert
högg in på de wallonska regementen, som fattat stånd
vid skogskanten, och eröfrade en af deras fanor. –
Men säg mig nu, huru ni fått kunskap om det förmenta
försåtet mot mitt lif."
Medan Erik i största korthet omtalade pater Antonii
nattliga besök i tornrummet på Felsenburg och de
ord, hvarmed han derunder förrådt det tillämnade
mordanslaget, såg han det allvarliga uttrycket i
konungens drag gifva rum för ett tviflande småleende
och, skakande på hufvudet, yttrade Gustaf Adolf,
då vår löjtnant slutat sin berättelse:
"Hör på, löjtnant Lillie. Jag fruktar, att ni har
sofvit illa i ert fängelse och derföre plågats af
oroliga drömmar. Emellertid tackar jag er för ert
välmenta nit om min person, men förmodar att den
hotande faran skall försvinna med minnet af er dröm."
Och med en vänlig helsning sporrade konungen sin
häst framåt och ämnade fortsätta sin färd, då Erik,
visande på sina båda följeslagare, sade:
"Om Ers majestät ej värdigas tro mina ord, så kunna
mina tvenne kamrater här vitsorda sanningen af hvad
jag sagt."
"Ja, så tydligt, som jag nu ser och hör
min herre och konung", bedyrade sergeant Spåre, "så
såg och hörde jag också den långa svartrocken, när han
talade om Kurt, som lärer vara en märkvärdig skytt här
på orten, om ’den aldrig felande kulan’ och om den
svenske konungens död. Och om Ers majestät behagar
höra en ringa undersåtes mening om saken, så är det
den att ett förträffligt gevärs mörka öga väntar att
sända Ers majestät en allt annat än vänlig blick."
Konungen, som åter hållit inne sin häst, vände sig
med en frågande blick till grefve Brahe, som inföll:
"Jag tror att Ers majestät bör taga varningen för god.
Löjtnant Lillie och dessa båda raska bussar pläga just
icke se i syne. Dessutom torde Ers majestät erinra sig
att grefve von Felsenburg är känd som en af våra hätskaste
fiender och en herre, som icke skyr några medel för att vinna
sina ändamål. En dags uppehåll här skulle må hända blifva
väl lönadt genom Felsenburgs eröfring och erhållandet af de
rikedomar från det kringliggande landet, som sägas der vara
hopade."
"Nåväl, löjtnant Lillie", yttrade nu konungen,
"sök upp det der bakhållet och hängde skälmar,
ni der kan påträffa, i närmaste träd."
"Om jag blott hade en vägvisare till Hjortklippan",
utropade Erik, vändande sig till sina båda kamrater.
"Det vill jag bli", hördes i det samma en gäll röst
öfver deras hufvuden, och då Erik blickade upp, varseblef
han Röda Hans sittande i ett af de högsta träden,
derifrån han med förvånad min åsett de förbipasserande
truppernas marsch. Vig som en katt klättrade dvergmannen
ned utefter trädstammen och stod snart, med mössan i
handen, bugande framför konungen, som förundrad
betraktade honom.
"De ville mörda Röda Hans också", sade dvergen och
fattade Erik i armen. "Kurt skjuter säkert annars,
men den gången lurade trollen honom på ett besatt
vis, ty hans kula klippte bara af mitt ena öra som ni
ser. Och ändå hade pater Antonius signat hans gevär,
jag såg det nog, jag. Men vänta bara, Röda Hans
vet att hämnas, han.
Ho hej, en så’n lustelig dans."
Och den lille mannen skrattade så att tårarne runno
utför hans mörka kinder.
Sedan Erik och hans båda följeslagare åter försett
sig med vapen, följde de Röda Hans i spetsen för
en liten trupp soldater.
Tagande vägen uppför en temmeligen brant höjd, ilade
dvergmannen med en sådan snabbhet inåt skogen, att
Erik och hans folk endast med svårighet kunde följa
honom. Så hade de väl gått en half timma, eller mera,
utan uppehåll, då Röda Hans plötsligt stannade och med
handen visade på en hög klippa, som på något afstånd
framför dem sköt upp öfver trädens toppar alldeles
invid den här temmeligen oländiga vägen.
"Ho ho", skrattade Röda Hans mellan tänderna. "Ser
ni, der står pater Antonius och ser igenom ett glas
på edra soldater. Han väntar till dess att er kung
skall komma. Och ej långt ifrån honom, bakom den der
stora busken, sitter Kurt med geväret mellan knäna.
Ha, ha, ha! nu har Röda Hans hämnats."
Och i glädjen gjorde den lille token ett luftsprång,
som skulle hedrat en indiansk krigare.
Emellertid hade Erik gifvit sitt folk befallning
att skyndsamt omringa Hjortklippan för att hindra de
båda sammansvurna att undkomma och derefter smög
ban sjelf, åtföljd af sergeanten och ett par män, uppför
den sidan af berget som vette utåt vägen.
Tyst och försigtigt krypande upp med tillhjelp af buskar
och trädrötter, hade de redan hunnit halfvägs då bullret
af en nedrasande sten förrådde dem för den gamle jägaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
