Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. o. slut från föreg. häfte, sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De sutto vid hvarandras sida, hon och den unge
presten, vid stranden af Elfviken. Hans ögon sökte
hennes, som dock voro fästade på de vexlande vågorna.
"Gerda, min goda, kära flicka", började han slutligen
med låg, något upprörd stämma, "mig synes att allt
mellan oss icke är som fordom och att vi måste säga
hvarandra ett allvarligt ord."
"Du säger aldrig andra", svarade hon litet häftigt.
"Du hörde dem dock gerna förr, men du har under din
bortovaro hört andra och gladare. Jag anklagar dig
icke, men – jag önskar du aldrig varit från hemmet!"
"Också du! Det är som om jag gjort något riktigt
illa. Ni ville väl alla att jag i evighet skulle
suttit här på Fernebo och förvittrat som ett snäckskal
på stranden, sköljdt af de entoniga vågorna."
"Det kunde må hända varit lika bra som att likt
en spån drifva omkring på ett oroligt haf, för att
slutligen försvinna deri."
"Olycksprofeter äro ledsamma."
"Vi skola ej säga hvarandra bittra ord, Gerda. Du vet
att jag sjelf mången gång tvekat vid att erbjuda dig
att dela min obemärkta framtid. Du har varit modig
förut, men – du är det icke mera, och just emedan
jag älskar dig så högt, afsäger jag mig i detta
nu den lycka, hvarom jag en gång drömde. Du är för
lysande, för rikt begåfvad för att bli’ hustru åt en
fattig landtprest; det är i salongerna du skall göra
lycka. Jag borde funnit det förut och anklagar också
ingen annan än mig sjelf."
Gerda teg.
"Jag har", började han åter, "sett föga eller intet
af stora verlden, men jag kan begripa, att jag bland
dess lejon skulle göra en slät figur. Om nu ditt
unga hjerta blifvit intaget af något bland dem –
rår du väl så mycket derför, du lifliga, oerfarna
barn! Men jag vore mer än straffvärd, om jag ej
återgåfve dig din frihet, ditt lugn, om jag bunde
dig vid min obetydliga person."
"Du tyckes sjelf vara särdeles angelägen om din
frihet", svarade Gerda med någon bitterhet.
"Gerda!" utbrast mildt den unge mannen, "hur kan du
ha’ hjerta att säga så?"
Nu var hans ton så varm, så innerlig, att Gerda måste
se upp i hans ansigte. Och vid det hon så gjorde,
smälte isen kring hennes hjerta och fyllde med
tårar hennes ögon. Honom, som hon på sätt och vis
varit otrogen, som hon plågade och marterade genom
sin nyckfullhet, som hon nästan tvingat att afsäga
sig hoppet om lycka, satt han icke der med af kärlek
strålande ögon, färdig dock att offra sig för hennes
sällhet, ty hon visste allt för väl att det var ett
offer, då han återgaf henne hennes löfte – och för
hvem ville hon å sin sida offra honom? För en ung man,
som hon kännt några månader, om hvilken hon blott
visste, att han dansade väl, hade ett elegant sätt
och en förmåga att säga qvickheter, som framkallade
bifallsleenden i salongerna!
Det var som om en blixt slagit ned i Gerdas själ och
upplyst allt der inne: tomheten i det lif hon fört,
fullheten i det hon höll på att afsäga sig. Liflig
som alltid, räckte hon båda sina händer åt den unge
mannen och hennes ton var ödmjuk då hon hviskade:
"förlåt, o förlåt och glöm! Mitt hjerta har aldrig
upphört att älska dig, men mina sinnen ha’ bländats
af glansen – kan du, vill du älska mig som förr?"
En glädjestråle sprang upp i hans öga, men slocknade
snart. Han teg en stund stilla, men hans röst var
lugn som vanligt, då han derefter svarade:
"Älskar dig gör jag alltid, men jag vill ej begagna
mig af din godhet i detta ögonblick; du skulle kanske
ångra den i det nästa, ty du är nu upprörd, och då bör
man aldrig besluta något. Jag beger mig nu hem och
återkommer ej hit förr än om fjorton dagar. Ransaka
under denna tid ditt hjerta, och frukta framför allt
ej att säga mig sanningen. I mig skall du alltid
finna en vän, aldrig en domare."
"Jag tackar dig!" svarade Gerda med lågande kinder
och rösten darrande af förtrytelse, "men jag kan vara
min egen både vän och domare."
Och i ilande fart vände hon sina steg mot hemmet, utan
att mera bevärdiga med en enda blick den otacksamme,
som "försmått henne".
Den unge presten satt tankfull qvar och såg
huru vågorna stego och föllo. Sådant var också
hennes sinne. Men han visste derjemte, att då
dettas vågor lade sig, kunde ingen i sitt djup
så återspegla himlen som hon. Det var
bara fråga om huruvida dessa vågor mera skulle
jemna sig för honom.
Med en suck steg han upp och
vandrade långsamt genom den lilla skogsstigen
mot hemmet till, under det qvällens skuggor
allt mera tätnade omkring honom.
Det var morgonen derpå som Gerda, just då hon stod
framför den lilla fyrkantiga spegelbiten uppe
på sitt rum och rullade upp sina lockar, hörde en
vagn köra upp i alléen. Hon tog ett steg fram till
fönstret, just som vagnen höll framför trappan, och
vid det hon såg hvem den främmande var, öfvergöts
hennes ansigte af en purpurglöd, som täflade med
morgonrodnadens, och hon måste draga ett djupt
andedrag för att skaffa sig luft. Det var han,
löjtnant Gösta, som kom – för hennes skull och för
ingen annans, det kunde hon begripa. Gerda kände sig
på samma gång glad och beklämd; hon jublade öfver
detta angenäma afbrott i den hvardagliga tråkigheten
och hon önskade honom hundra mil bort. Hennes
ögonblickliga omsorg var emellertid den att kunna
i sin välkomsthelsning nedlägga en god värdinnas
artighet, hvarken mer eller mindre, och just som hon
beredde sig att åt sitt ansigte förläna ett höfviskt
lugn, rycktes dörren upp och – mamsell Ulle-Katrine
inträdde, gnistrande, blossande och med en teint som
gick i gröngult.
"Hvad sa’ jag i fjol, då den der dumma Stockholmsresan
företogs?" började hon. "Jo, precist hvad som
inträffat, nämligen att Fernebo, förut ett hederligt
hus, skulle bli’ en röfvarkula, och det slog in. Der
är en bandit der nere, som söker sitt rof. Gå ned och
tag emot honom du, det är ingen närmare till det.
Fy för en sådan ungdom! Jag skulle skämmas, om jag
vore som du!"
"Jag skäms också – men för ålderdomen", svarade Gerda
lugnt och gick förbi gumman och ned att taga emot
löjtnant Gösta, som strålade af återseendets fröjd.
Prosten var också idel solsken; äfven han fägnades
åt ett sådant afbrott i sin enslighet, och nu
förflöto några glada dagar på Fernebo, trots mamsell
Ulle-Katrines misshumör, som dessutom alltid var
värst i början. Det störde för öfrigt alldrig husets
ordning, och ingen kunde säga, om mamsell Ulle-Katrine
sjelf var aldrig så het, att hon någonsin svedt en
maträtt.
Löjtnant Göstas ögon talade allt mera ett språk
som ingen, minst Gerda, kunde missförstå. Men hon
fruktade att han skulle kläda det i ord, ty hennes
inre var alltjemt tveksamt och den unge prestens
sorgsna, milda blick framstod oupphörligt för
hennes minne. Hon visste hvad och hvem han var;
alla talade om hans stora värde, hans jemna, vänliga
sinne, hans varma deltagande för andra, synnerligast
de lidande. Hon mindes huru ofta de talat om att lefva
här nere så, att deras förening kunde fortfara i ett
högre lif. Skulle hon väl kunnat tala så med Gösta,
i fall han varit hennes trolofvade? Aldrig, det kände
hon. Han var glödande, liflig, öm och uppmärksam,
men hvad han tänkte om högre ting eller om han ens
tänkte på dem, – det visste hon icke, det trodde hon
knappast. Hans närhet ingaf henne liksom ett slags
yrsel, under det den unge prestens alltid verkade
lugnande och ledande. Och dock! med Gösta skulle
hon få lefva ett brusande lif, ett lif af nöjen
och njutning, ty om någon var ett verldens barn,
så var det han, under det hon å andra sidan skulle
få lefva ett slags klosterlif, aldrig uppmärksammad
af andra, alltid omgifven af hederligt, men – tråkigt
och intresselöst landtfolk! Förenad med Gösta, skulle
hon aldrig kunna glömma att hon svikit sitt första
löfte; förenad med den unge prestmannen, aldrig att
hon för evigt sagt farväl åt verldens fröjder – ja, i
sanning! hon kämpade en strid, som icke var lätt; och
hon kämpade den ensam, ty på sina stundom brinnande
böner tyckte hon sällan att någon hugsvalelse följde,
ännu mindre kraft till något beslut, och hon kände att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
