- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
378

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. o. slut från föreg. häfte, sid. 351.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett sådant var af nöden, ty hon förstod, att Gösta
denna gång ej skulle resa utan att hafva förklarat
sig. Hon trodde derjemte att hennes far med bifall
skulle se denna förbindelse, ty löjtnanten hade ett
namn och väntade en förmögenhet, och för ingendera
var prosten känslolös.

Så förflöto ytterligare några dagar, under hvilka
löjtnant Göstas ömma känslor synbart voro i stigande,
utan att han dock kunnat få tillfälle att yttra dem,
ty Gerda motverkade med en förslagenhet, som nära på
gjorde honom förtviflad, hvarje tillfälle till något
enskilt meddelande.

Efter en båtfärd på Elfviken under det herrligaste
månsken hade man en afton bjudit hvarandra god
natt och gått upp hvar och en till sig. Men Gerdas
sinne var i allt för stark spänning, att hon
skulle kunnat somna. Hon satt länge vid fönstret
med kinden stödd mot handen, men slutligen blef det
henne för qvaft. Hon måste ut, om också endast för
några ögonblick, och så svepte hon om sig sin schal,
gick sakta nedför trappan, igenom trädgården och in
i den lilla parken, som utgjorde en fortsättning
deraf. Här vandrade hon upp och ned i de ensliga
gångarne, genom hvilkas lätta löfhvalf månen sände
glittrande silfverpilar. Slutligen slog hon sig ned
under en alm, vid hvars fot en mossbänk inbjöd till
hvila. Full af oroliga tankar dolde hon ansigtet i
sina båda händer, öfver hvilka lockarne föllo täta
som en nattlig skugga. Icke många ögonblick hade
hon suttit så, förr än hastiga fotsteg genljödo
mot sandgången, och innan hon ens hunnit resa sig,
fattades hennes båda händer med mildt våld af ett par
andra, och en stämma, som Gerda allt för väl kände,
yttrade med afbrutet, darrande tonfall:

"Förlåt mig, dyra Gerda, att jag uppsöker dig här på
detta ställe och vid denna tid, men jag måste tala,
om ej mitt inre skall sönderspringa af all den glöd
det gömmer!"

"För Guds skull, tyst, säg ingenting!" bad Gerda
med ångest och sökte att slita sig lös från de fasta
händer, som endast släppte hennes egna för att nästan
krampaktigt sluta sig kring hennes lif.

"Begär det icke, Gerda, ty det öfverstiger min
förmåga" – och nu följde om hans känslor en
bekännelse, så glödande, så häftig, att Gerdas
förstånd nästan omtöcknades. Han hade älskat henne
från första ögonblick han såg henne; han skulle älska
henne till sitt sista, och aldrig – det svor han
dyrt – skulle en annan qvinna kunna intaga den plats i
hans hjerta, hvilken Gerda fyllde så helt och hållet.

Det var lif, det var eld, det var passion! Gerdas
inkast blefvo allt mattare; hon kände sig allt mera
hänförd, allt mindre stark i sin förut gifna tro. Och
dock bjöd hennes samvete henne att högt bekänna
denna. Och hon fick ett ögonblicks kraft: hennes
läppar framstammade hennes hjertas hemlighet, hon
tillstod, att hon var bunden vid den unge prestmannen,
som Gösta sett i hennes fars hem året förut och att
hon aldrig skulle kunna känna sig lycklig, om hon
bröte detta frivilligt gifna löfte.

Löjtnant Göstas ordström hejdades för ett ögonblick,
men också endast för detta. I det nästa bevisade han
henne med alla sofismer som stodo honom till buds,
att ett dylikt så godt som i barndomen gifvet löfte på
intet sätt vore bindande och att hon nära på beginge
ett sjelfmord genom att inviga sig åt ett lif, som
genom sin enformighet skulle döda henne, och åt en
person, som i intet fall förstode att uppskatta henne,
ja, som var kall och känslolös, ty det kunde ju alla
se att han var. Och slutligen skulle hon äfven begå
ett annat mord, ty han, Gösta sjelf, skulle, det
kände han, aldrig hafva mod att lefva utan Gerda –
och kunde hon sedan lefva lycklig med vissheten
att hafva krossat hans tillvaro, ja, då ägde hon
intet hjerta, då var hon icke den varma, englagoda
qvinna han tänkt sig, och då – Göstas armar omslöto
henne allt fastare, han kände huru hon af rörelse
skälfde i hans, och hans läppar tystnade för att i
yrande glöd söka hennes, då – hvad var det! Klara
toner ljödo genom qvällen och de första takterna af
"Djupt i hafvet på demantehällen" träffade hennes öra
... Det var Sven Wandring som blåste, hon igenkände
nog hans toner, och i ett nu var det närvarandes
förtrollning bruten och minnet af hennes
barndom, af moder, syster och trolofvad drog som en
ljusstrimma genom hennes själ. Med kraft reste hon
upp sitt hufvud, hennes ögon strålade af en sällsam
glans, sakta men bestämdt sköt hon den öfverraskade
Gösta åt sidan och lätt, som när sommardimman flyr
för solstrålen, skyndade hon öfver stigar och tufvor
till det håll, från hvilket tonerna kommo, lycklig
att ändtligen finna ett trofast sköte, i hvilket hon
kunde nedlägga alla sina bekymmer, sina tvifvel och
sin svaghet.

Då på den tidiga sommarmorgonen första ljusstrimman
bröt fram, föll den på Gerdas och Sven Wandrings af
lycka skimrande ansigten. De båda trofasta vännerna
sutto ännu qvar under hängbjörkarne, der han så ofta
suttit med Olivia, och Gerda räckte honom sin hand
i det hon yttrade:

"Gud vare lof, Sven, att du kom! Nu ser jag klart och
nu är min själ i jemnvigt igen och allt det förflutna
tyckes mig som en tung dröm!"

"En tocken kan också hafva sin nytta med sig", menade
Sven. "En känner sig så full af tack och lof när en
vaknar."

"Ja, du har rätt. Jag kan ej nog tacka Gud och dig,
att jag i tid insett, att allt det smicker, jag hört,
höll på att förgifta min själ och vända min håg från
lifvets sanna lycka till den skenbara. Säkert hade
jag i denna stund djupt ångrat, om jag i går gifvit
vika för den berusning, som då fattade mig."

"Det kan hon lita på. Ett hjerta som bryter sin tro
finner aldrig frid. Och om hon också blefve som ett
falnadt blad, så hölle pastorn henne kär ändå, medan
de höga herrskaperna inte gittade titta på henne
en gång, för sådan är verldens sed: i dag en ros,
i morgon en annan."

"Och du säger, Sven, att Theodor sagt dig nu senast,
innan du träffade mig, att han alltjemt håller mig
lika kär?"

"Jag säjer’et och jag står för’et. Minn sej på hur
han vårdade sin gamla mor när hon gick så i barndom
igen, att ingen annan mäktade ha’ tålamod. Tocket
der ä’ en profbit på hjertat, kan hon väl begripa.
Inte kan jag säja, om hon, Gerda, är fullt värd’en,
men hon kan tacka Gud att hon funnit’en på sin väg,
för han är just som ett staket, som ta’r emot när
hon vill spira öfver."

"Jag önskar han vore här, så jag kunde få afbedja
min orättvisa", sade Gerda sakta.

"Nu talar hon så Vivan skulle höra henne, och den som
’nörnar’ honom en smula, det är Sven. Var lugn hon,
gullögat mitt, i morgon så dags har hon allting på
det klara med den ärans mannen, och nästa år vid
denna tiden blåser Sven Wandring på sin näfverbit en
bröllopsmarsch som skall höras öfver två socknar och
lite på den tredje."

"Du gamle Sven! Hvad du ändå är god och trofast! Om
du hade någon hjertans kär, skulle väl intet i verlden
kunna förmå dig att svika henne!"

"Ne-ej", svarade Sven betydelsefullt, "till och
med om hon aldrig anade att jag bure hennes bild
invärtes. Och är en då så lycklig att vara afhållen
tillbaka – usch nej, då! lika gerna kunde en liten
fågel bli’ förvandlad till en gråsten."

"Har du aldrig älskat, Sven?"

"Hm! yttrade Sven och rodnade så vackert som en ung
flicka, "det kunde allt hitta på att hända."

"Och hon har tyckt om dig igen?"

"Var det reson, det? – ett sådant vindfälle som jag!"

"Stackars, stackars Sven!" Och Gerdas hand lades
vänligt på Svens axel. "Hon har då intet hjerta,
denna flicka!"

"Lika rent som englarne inför Guds tron."

"Och ser ändå inte dina förtjenster."

"Såg hon sjelf nyss vördig pastorns? Mina, om jag
har några, lära väl vara svåra nog att upptäcka,
och om de också skymtades, så ... Vi ska inte tala på
den leden, Gerda, för jag står inte ut me’t. Men det
må jag säja henne, att så gladelig stund som i går,
när min näfverbit nörnade henne i tid, har jag inte
uppleft på öfver år och dag – för jag vet hvad sorg
det skulle gjort Vivan, om hon, Gerda, svikit den,
som är så värd att äras och älskas. Hon skall lofva
mig att skrifva till Vivan om detta!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:01 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1872/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free