- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
380

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. o. slut från föreg. häfte, sid. 351.) - Uttydningar. - Rättelser.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åt litet eller intet och drack ännu mindre
af de många vinsorterna. Hans tankar voro
ofta på besök i främmande land hos en kär
person, och han hindrades på intet sätt i dessa
utfärder, alldenstund ingen talade till honom.

Vid skålen för brudparet bad han inom sig af hela
sin själ till Gud för deras lycka. Vid de andra
skålarne reste han sig mekaniskt, för att visa att
han både hörde och såg, men hans tankar hade då
redan å nyo gifvit sig på flygt. Slutligen anhöll
prosten sjelf om några ögonblicks uppmärksamhet:
han hade några ord, en systerlig helsning att framföra
till brudparet från hans älskade dotter Olivia ...

Nu fick Sven Wandring både lif
och färg, och hans glänsande ögon
tycktes vilja uppfånga hvarje prostens
ord innan de väl hunnit öfver dennes läppar.

"Jag har", började prosten, "nyss haft glädjen
emottaga bref från henne, deri hon säger
er, mina barn, att hela hennes själ, alla
hennes tankar denna dag äro egnade er. Djupt
saknar hon att ej kunna som hon skulle velat
personligen närvara vid eder förening,
hvars betydelse hon så mycket djupare fattar som
hon sjelf i dessa dagar bortgifvit sin hand och
sitt hjerta ... ja mina vänner! det är en glädje,
en öfverraskning ... jag ber er med mig tömma
ett glas för min äldsta dotters nyligen ingångna
trolofning med legationssekreteraren vid
österrikiska ambassaden i Paris, grefve
Herrman v. Steinert!"

Ett allmänt sorl uppstod bland de nu allt mera
lifvade gästerna; glas klingade och utrop
af förvåning och förtjusning aflöste hvarandra,
men ingen märkte att ett glas blef orördt och
att genom den öppna dörren gled ljudlös som en skugga
en af gästerna ur salen och syntes icke mera i
det glada bröllopslaget ...

Men långt sedan ljusen i bröllopssalen slocknat och
gästerna begifvit sig hemåt på skilda vägar, ljödo än
från skogen, än från sjöstranden skärande, brutna
toner; än smärtsamt klagande, än vemodigt ljufva, än
vilda, som ett förtviflans skri, tills de slutligen,
efter att hafva blifvit allt svagare och svagare,
upphörde med det gryende morgonljuset.

Annandagsbröllopet medförde för bruden hennes
första sorg under det nya skedet i hennes lif.
Ett par af tjenstfolket, som varit ute i
något ärende, kommo bestörta hem och berättade,
att de funnit Sven Wandring under hängbjörkarne
på mosskullen – död, men med ett leende på läpparne,
som om han legat och sofvit. De hade också
i början trott detta, ty det var så vanligt,
att han om nätterna lånade hus under träd och
buskar; men då de gått fram för att väcka honom
och skämta med honom för det han ej vaknade, fast
solen stod så högt på himlen, hade de
förstått att intet solsken mera kunde lifva
dessa stelnade drag, intet dagsljus spegla sig i de
brustna ögonen. Sin näfverbit höll han ännu hårdt
i handen och hufvudet lutade tungt mot den ena af de
båda björkarnes stammar.

Djupt upprörd skyndade Gerda med sin make till den
bortgångne vännen, och det var ett sorgligt tåg då
denne af några drängar bars till sin stuga, den han
nu för första gången tog i besittning. De innevarande
"hyresgästerna" drogo sig vördnadsfullt undan, då
ägaren sålunda höll sitt intåg.

"Si", sade den ene af drängarne, "han har nog frusit
ihjel, för det har frostat dugtigt i natt och han hade
väl liksom vi litet hvar tagit sig ett glas mer än
vanligt, fast han annars inte var af den ullen. Men
han tålte ingenting.
Och att då komma från värmen inne och ut i kalla
nattluften och lägga sig på bara marken när man har
en så uslig kropp – det kunde han inte stå ut med."

"Ja", inföll den andre drängen, "litet snurrig var
han allt i hättan, för jag hörde långt ut på natten
hur han blåste på sin näfverbit som om han blåst
för ett helt regemente, än fort och än långsamt,
men inte på någon riktig ton – och det höll han på
med ända tills jag somnade."

"Men nu ligger han der och skrattar åt alltihop",
yttrade den tredje drängen, "lika ljusmild och glad
som i lifstiden. Sökas får i bygden efter hans like
och aldrig kan väl någon sätta det lif i unga och
gamla som han."

"Theodor", sade Gerda under tårar till sin make,
"tag näfverbiten ur hans hand; vi skola gömma den
till Olivia."

Den unge prestmannen gjorde så, och då Gerda mottog
detta språkrör för de skiftande och rika känslorna
hos en varelse, som aldrig riktigt tillhört jorden,
föllo hennes tårar varma deröfver, och hon gick bort
till den afsomnade för att ännu en gång blicka på de
milda dragen.

"Så fick du då dina efterlängtade vingar, du ensliga
stackars sångfågel!" hviskade hon och strök sakta
med sin hand öfver slumrarens bleka panna. "Hvila i
frid! Sent skall du glömmas af alla som kännt dig,
och aldrig, aldrig af Vivan och mig!"

En ljusstråle gled i detta ögonblick in genom det
lilla fönstret och förmälde sig med leendet på Svens
läppar. Det gick som ett skimmer genom stugan och
alla de innevarande kände tydligt, att Guds frid
gästade der inne.

Då man berättade om Sven Wandrings bortgång för
mamsell Ulle-Katrine, syntes hon först bestört,
men utbrast sedan med sin vanliga vresiga ton:

"Nå ja, om jorden har en odåga mindre, är det en
vinning mer, och att han skulle ge upp andan i skog
och mark kunde man veta förut. Det har jag alltid
trott. Jag har då haft mera förtret af salig menniskan
i lifstiden, än han var värd. Det är just lugnt att
han är borta."

Men ett par dagar derefter, då Sven fått sin vackra
kista, fanns under hans hufvud ett nysydt örongott
med vackra, fast gulnade spetsar. Hvem hade lagt dit
det? – Ingen ville erkänna gåfvan. Men Gerda hade
sett de der spetsarne förut – i mamsell Ulle-Katrines
byrålåda.

*



Året derpå firades i Fernebo gamla prestgård åter en
bröllopsfest, så lysande och storartad, att mamsell
Ulle-Katrine var ond i sju veckor före och sju veckor
efter den samma. Det var Olivia, som från främmande
land anländt med sin brudgum och flera förnäma gäster,
för att i helgden af det gamla hemmet knyta sina nya
band.

Sjelfva bröllopsdagens förmiddag öfverraskades hon
af sin brudgum, under det hon stod lutad öfver en
utdragen chiffonierlåda, sorgset betraktande ett litet
föremål, som hon nyss vecklat upp ur ett silkepapper.

"Hvad! tårar i dina ögon, min älskade!" utropade
brudgummen med öm oro i det han kysste en af hennes
ljusa lockar. "Är det ingenting du vill anförtro
mig?"

Tyst sköt Olivia det lilla föremålet till honom.

"En näfverbit, tror jag. Säkert är något minne
förbundet med den samma eller någon historia?"

"Ja, min vän; historien om en sångfågel och ett hjerta
– jag skall berätta dig den en annan gång."

Uttydningar.

Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 352:
Skogsfrun, hvaraf fås: skog, fors, krus, so, ko, kon,
korg, korf, grus, rus, krog, skruf, ro, skur, sko,
sur, ok, kors, snus, rof, korn, gro, os, nog, uf,
sus, sof, fusk, ur, grof, rusk, gno, fog, sug, kur,
uns, oss, fru, ros, nos, for, snok, ung, ugn, nu.


Lösning af Charaderna i föregående häfte, sid. 352:
n:o 1, Prisutdelning; n:o 2, Barnbarn.

Rättelser:

Sid. 48, andra spalten, 5:te rad. uppifrån,
står: aktningsvärda; läs: anmärkningsvärda.

Sid. 137, andra spalten, sista textraden nedifrån,
står: Asauros Laguli; läs: Asauras Lazuli.

Sid. 138, första spalten, tredje raden uppifrån,
står: skönt behag, läs: skärt behag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:01 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1872/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free