- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
1

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXVIII. Pastor Thodæni räddning ur Magdeburg. St.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Historiska bilder.

LXXXVIII.

Pastor Thodæni räddning ur Magdeburg.

Då Pappenheim så godt som emot Tillys vilja förmådde
honom till beslutet att storma Magdeburg om morgonen
den 10 Maj 1631 och äfven genom framgången visade,
att hans uppfattning af ställningen var den rätta,
inträffade detta förfärliga skådespel af mord
och blod, af de vildaste lustar och de gröfsta
skändligheter, – ett skådespel så förfärande, att
man med afsky vänder blicken derifrån.

Vi vilja icke här upprepa berättelserna om dessa
hemska timmar, men, emedan det ofta skänker ett eget
nöje att kunna se det förflutnas händelser, äfven
sådana, som utgöra menniskolifvets skuggsidor, med
den färgläggning, som de vinna då de framställas af
ett åsyna vittne, så torde icke tidskriftens läsare
hafva något emot att taga kännedom om en sådan
berättelse. Den är sammanskrifven af en pastor
Thodæmus, prest vid den lutherska kyrkan S:ta
Katharina[1].

Strax efter predikan gick jag ur kyrkan (S:ta
Katharina) – säger Thodænus – och mötte flere
personer, som kommo från kyrkan S:t Jakob och hvilka
sade, att fienden var i staden. Jag ville icke tro
annat, än att det var falskt buller, men ack! – det
befanns vara alltför sant. Jag råkade i den största
villrådighet. Jag hade med mig min hustru och min
piga, och vi sprungo alla tre till min embetsbroder,
pastor Malsio, lemnande vårt hus öppet. Hos pastor
Malsio var det fullt af folk, som i sin förskräckelse
tagit sin tillflykt dit. Vi tröstade och uppmuntrade
hvarandra, så mycket som förvirringen och fasan
tilläto det.

Jag kallades derifrån till en illa sårad öfverste och
skickade min piga att söka min drägt, besluten att gå
dit min pligt som prest kallade mig. Innan jag gick,
sade jag åt min hustru och min granne, att allt syntes
mig förloradt och att vi efter all sannolikhet icke
mer skulle återse hvarandra i denna verlden. Min
hustru föll i gråt och sade: "kan du vara så hård
och öfvergifva mig och låta mig förgås allena; du
skall ansvara derför inför Gud!" Jag framhöll vigten
af mina pligter och huru dyrbara ögonblicken voro,
då jag stod i begrepp att skynda till en döende,
som behöfde mitt bistånd.

Knappt hade jag kommit ut på storgatan, så fann jag
mig omgifven af en hop qvinnor, äldre och yngre,
hvilka voro utom sig af ångest och smärta och bådo
mig råda, hvad de skulle göra. Jag svarade dem, att
det bästa rådet jag kunde gifva, vore att anförtro
sig åt Guds barmhertighet och hålla
sig beredda att dö. Slutligen kom jag till den sårade
öfversten, som jag fann utsträckt på golfvet och
mycket svag. Jag tröstade och beredde honom, så mycket
som min själsskakning tillät mig. Han hörde mig
mycket uppmärksamt och befallde, att man skulle gifva
mig några guldstycken, som jag lemnade på bordet.

Under tiden hade fienden inträngt i stor
mängd i staden och sköt på folket som på en
boskapshjord. Plötsligt kom min hustru och pigan till
rummet, der jag befann mig, och besvuro mig i Guds
namn att utgå derifrån, sägande, att man icke skulle
gifva oss qvarter, om man fann oss i ett rum fullt
med vapen. Vi nedstego då skyndsamt utför trapporna,
och på gården gömde vi oss bakom inkörsporten, som
var tillsluten. Men i detta ögonblick slogs porten
upp af fiender med en våldsamhet och häftighet,
som jag har svårt att beskrifva. Det första de
sade mig var: "prest, gif oss dina penningar!" Jag
gaf dem omkring sex thaler i en liten börs, som de
mottogo med tillfredsställd uppsyn. Men då de öppnat
börsen och icke funno mer än de få silfverpenningarne,
började de ändra ton och frågade mig, om jag icke hade
guld? Jag föreställde dem, att vi voro långt borta
från vårt hem och att det var mig omöjligt att för
ögonblicket gifva mera. De voro nog medgörliga att
nöja sig med detta svar och sedan de plundrat huset,
der vi voro, lemnade de oss utan att göra oss något
ondt. Min hustru, som ibland dem märkt en ung man af
ett ädelt yttre, närmade sig honom och bad, att han
ville beskydda oss. "Min kära fru" – svarade han –
"j begären en omöjlighet, vi måste förfölja fienden."

När dessa lemnat oss, kom en annan skara, som
också begärde våra penningar. Vi tillfredsställde
dem med några floriner och två silfverskedar, som
pigan lyckligtvis hade stoppat i sin ficka. Knappt
hade vi sluppit dessa, förrän en soldat kom, som
hade en så afskyvärd uppsyn, att jag aldrig i mitt
lif sett hans like. Han hade en musköt på hvardera
axeln och i munnen tvenne kulor, en under hvardera
kindbenet. Så snart han varseblef oss, ropade han med
tordönsstämma: "prest, gif mig dina penningar, eller
du är död!" Jag hade intet mera och jag ursäktade
mig på det ödmjukaste och mest rörande sätt, men då
nedlade han den ena af sina musköter på marken, och
stödjande den andra mot bröstet, hade han dödat mig,
om icke min hustru lyckligtvis hade afvändt skottet, i


[1] Berättelsen är ursprungligen skrifven på tyska:
"Bericht, wie es ihm und den seinigen bey der
Eroberung ergangen", men denna hafva vi icke varit
i tillfälle att förskaffa oss, utan måste nöja oss
med en öfversättning på franska, som förekommer i en
Gustaf II Adolfs historia, tryckt i Amsterdam 1764.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free