Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXVIII. Pastor Thodæni räddning ur Magdeburg. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det hon stötte musköten uppåt, så att kulan gick
öfver mitt hufvud. Då han omsider såg, att vi icke
hade några penningar, bad han om juveler, och då min
hustru gifvit honom ett par silfverhäktor, drog han
sig tillbaka.
Ögonblicket derefter kommo fyra eller fem andra,
som vid åsynen af oss sade: "onde prest, hvad gör
du der?" – hvarpå de försvunno. Vi fattade då det
beslutet att gå upp i husets öfre våning och gömma
oss der, i hopp att der vara mindre blottställde. Vi
gingo då in i en kammare, der det fanns flere sängar,
och vi tillbragte några minuter under den högsta
ängslan. Man hörde ingenting annat än muskötskott på
gatorna och dessemellan ropen af de döende. Man var
ej mer i säkerhet inne i husen. Fienden trängde in
och slog ned dörrar och skåp, så att vi snart blefvo
upptäckta i vår fristad. En hop soldater trängde in i
rummet och en af dem höjde en klubba för att krossa
mitt hufvud, då en annan fattade hans arm och sade:
"kamrat, hvad vill du göra, ser du icke att det är
en prest?"
Sedan dessa gått, kom en ensam soldat, åt hvilken min
hustru gaf sin halsduk, hvarpå han gick utan att
på något sätt förolämpa oss. En annan, som
kom derefter, var icke så medgörlig. Han kom
inrusande med blottad värja i handen och gaf mig
ett hugg i hufvudet, åtföljdt af ropet: "din hund,
gif mig penningar!" – så att jag alldeles
bedöfvades och blodet strömmade ifrån mitt sår,
hvarvid min hustru och pigan af förskräckelse
svimmade. Den förfärlige vände sig sedan mot
min sanslösa hustru och gaf henne flere hugg, men
utan att såra henne, emedan hennes klädning,
som var försedd med pelsfoder, tog emot. Soldaten
förvånades öfver vårt tålamod och vår mildhet –
ty det undslapp oss icke den ringaste klagan –
och betraktade oss några ögonblick. Jag begagnade
mig häraf för att föreställa honom, att jag icke
var hemma hos mig, utan befann mig der, emedan jag
blifvit kallad till en döende, men att jag, om han
ville skona oss och återföra oss i säkerhet
till vårt hem, gerna skulle gifva honom allt hvad
jag hade. "Så gå, prest", ropade han och tillade med
en svordom: "gifver du mig allt hvad du har,
så skall jag säga dig lösen; det är: Jesus Maria,
Du behöfver blott uttala de två orden,
och du skall gå fram öfverallt, utan att någon
gör dig något ondt."
Vi gingo då ned, glada att hafva funnit
en sådan beskyddare. Gatan låg beströdd med
döda och döende, hvilkas klagoskri skulle hafva
rört de vildaste hjertan. Vi måste bana oss väg
genom likhögarne, och när vi nalkades kyrkan
S:ta Katharina, mötte oss en högre officer till häst.
Han betraktade oss och då han såg mig helt blodig,
ropade han till vår ledsagare: "kamrat, kamrat,
tag dig i akt, att du icke gör dessa menniskor
något ondt!" Han vände sig med det samma till
min hustru, spörjande: "är det der edert hus?" –
och då min hustru dertill svarade ja, återtog ban:
"godt, fatta i en af mina stigbyglar och för mig
till edert hus; jag hoppas kunna rädda edra lif!"
Han gjorde med handen ett tecken åt soldaterne,
hvarunder den, som så illa behandlat mig, begagnade
sig af tillfället och smög sig bort.
Vi funno vart hus fullt af plundrare, som öfversten
utdref, hvarpå han förklarade, att han ville
taga sin bostad hos oss. Derefter lemnade han
oss, sedan han satt tvenne soldater som vakt vid
porten. Vi undfägnade dessa så godt vi kunde, och
de lyckönskade oss att hafva fallit i händerna på
deras öfverste, men läto oss på samma gång förstå,
att deras vakthållning beröfvade dem det byte, som de
kunde hafva gjort, och slutade med att bedja om något,
som kunde ersätta dem förlusten. Jag gaf dem fyra
rosenobler, som jag hade omsorgsfullt gömda, och de
syntes mycket belåtna med denna belöning. De erbjödo
sig till och med att uppsöka dem af våra vänner,
som vi önskade hafva i säkerhet hos oss. Jag sade
dem då, att jag hade en vän, som jag antog hafva
dragit sig undan i domkyrkan, och jag lofvade dem
en betydlig belöning, om de kunde rädda honom. Den
ene af dem gick genast, åtföljd af min piga, men när
de ankommo till domkyrkan, ropade de förgäfves flere
gånger hans namn. Ingen svarade. Vi hafva sedan aldrig
hört talas om denne vän.
Strax efter, sedan de kommit tillbaka, kom också
vår ädle beskyddare. Det första, han frågade, var,
om någon gjort oss något illa. Vi svarade nej och att
vi endast hade beröm att säga om våra soldater, hvilka
stått på vakt. Lugnad med afseende på oss, lemnade han
oss åter för att se till, om ingenting kunde göras för
släckandet af elden, som redan omfattade en stor del
af staden. Han hade likväl knappt gått hundra steg,
så återvände han med en otrolig hastighet och ropade:
"visa mig en väg ut ur staden, ty vi skola alla
omkomma i lågorna, om vi ännu en qvarts timme dröja
qvar." Vi hoprafsade då i största hast det dyrbaraste
af hvad vi ägde och kastade det i en hvälfd källare,
hvars dörr vi betäckte med jord. Så begåfvo vi oss på
flykten. Min hustru bar blott min prestrock, och pigan
förde vid handen barnet af en af våra grannar. Det
stod och grät vid porten till sin faders hus.
Vi insågo snart omöjligheten af att på denna väg komma
ut ur staden, ty elden rasade vid stadsportarne och
fram utefter gatornas båda husrader med en obegriplig
våldsamhet; hettan var så stor, att vi med möda
kunde andas. Efter några fåfänga försök att komma ut
genom någon af portarne, fattade vi vårt beslut att
vända om till Elbe-sidan för att undvika lågorna af
den förfärliga branden.
På vår väg träffades blicken ännu en gång af dessa
oräkneliga döda, hvilka lågo strödda på gatorna,
och de döendes rop voro outhärdeliga för en hvar,
som ej ägde ett hjerta af brons. Vi öfverföllos
åtskilliga gånger af walloner och kroater, men vår
öfverste försvarade oss. När vi hunnit bastionen vid
Elbestranden, nedstego vi på de stegar, af hvilka
de kejserlige betjenat sig vid stormningen och
hvilka ännu alla stodo uppresta. Slutligen anlände
vi alldeles uppgifne af trötthet och själsskakning
till lägret vid Rothensee.
Öfversten förde oss till sitt tält och lät gifva oss
några förfriskningar. Efter denna inledning tilltalade
han oss sålunda: "nå väl, jag har räddat edra lif,
hvad gifven j mig för en så stor tjenst?" Vi svarade
honom, att vi för ögonblicket voro oförmögne att i
handling visa honom någon erkänsla. Men vi lofvade
honom alla de penningar och det silfver, som vi hade
nedgräft i källaren. I detta ögonblick inträdde
flere kejserlige officerare i tältet och en af dem
sade på latin, att han beklagade mig så mycket mer,
som han sjelf var af den augsburgiska bekännelsen. Jag
var så förvirrad, så slagen, att jag icke hade styrka
att svara på denna artighet af en man, hvilken, efter
hvad han sade, tillhörde den protestantiska läran,
men likväl var behjelplig att förfölja protestanter.
Följande dagen skickade öfversten en af sina tjenare
till staden för att söka upptaga ur källaren den
lilla skatt, som vi hade gömt der, men han måste
återvända med oförrättadt ärende, ty han hade icke
kunnat framkomma till källardörren för elden, som
ännu rasade. Emellertid lät öfversten oss äta vid sitt
bord, och så länge vi voro hos honom, behandlade han
oss icke som sina fångar, utan som sina vänner.
Slutligen tog jag mig dristigheten bedja honom
tillåta oss att få begifva oss bort. Han svarade:
"jag vill det gerna, på vilkor att j betalen mig eder
lösen." Till den ändan skickades vår piga på nytt
till staden med befallning att försöka, om det icke
vore någon möjlighet att nedtränga i källaren. Hon
var lyckligare än de andra, som skickats. Hon återkom
med hela vår lilla skatt, som min hustru med godt
hjerta öfverlemnade åt öfversten.
Efter många tacksägelser gaf vår befriare oss ett pass
samt lemnade mig en riksdaler och två silfvergafflar
på resan, betraktande såsom sitt återstoden,
hvaribland funnos många gamla riksdalrar, som jag
icke på länge hade sett, och flere silfversaker. Vi
tackade slutligen vår ädle beskyddare, togo afsked
af honom och gingo våra färde, inneslutande oss i
Guds beskydd.
För öfrigt var denne värdige man, hvilken räddade
oss i det allmänna blodbadet, till börden spanior och
hette Don José d’Ainsa samt var öfverstelöjtnant vid
regementet Savelli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
