Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXVIII. Pastor Thodæni räddning ur Magdeburg. St. - En moders inflytande. R-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sådan är pastor Thodæni berättelse enligt den franska
öfversättningen. Vi hafva blott varit i tillfälle
att se ett utdrag ur den på hans modersmål
skrifna berättelsen, hvilket är i någon mån olika den
franska öfversättningen. Så heter det här, att
när de vandrade ut ur den brinnande staden
"krabaterne[1] och annat pack" höggo, sköto
och stucko efter presten. Öfversten bär
titeln "Oberste-Wachtmeister", och när de gingo
genom lägret, var presten föremål för soldaternas
spott och åtlöje. När de slutligen uppnådde
öfverstens tält, bjöd han dem vin ur en silfverbägare.
De som skickades in i staden för att hämta penningarne
i prestens källare, kommo tillbaka, emedan källaren
var full af eld, så att de icke kunnat komma dit
ned. Att pigan slutligen lyckades komma in i källaren
och finna den lilla skatten
omnämnes alldeles icke. Deremot säges det, att
lösepenningen måste anskaffas på annat håll. Deruti
öfverensstämma båda, att prestfrun var den, som
framlemnade myntet. Det tyska originalet låter vid
detta tillfälle öfversten klinga med silfvermyntet på
bordet. Det var äfven enligt detta till prestfrun, som
han lemnade en thaler till tärepenning och "ihre neue
silberne Hacken". Thodænus tillägger: "emedan han
(öfversten) handlat mot oss som en hederlig kavaljer,
är det honom väl unnadt framför andra."
Hvad slutligen pastor Thodænus sjelf
beträffar, så var han från Schlackenwerda i
Böhmen, men hade i fjorton år varit pastor
vid S:ta Katharinakyrkan i Magdeburg. Han blef
följande året diaconus i Rendsburg i Holstein,
der han sammanskref ett arbete, som han kallade
"Threni Magdeburgici" (Magdeburgska klagosånger).
St.
En moders inflytande.
Det är otvifvelaktigt att man skulle kunna dela
menniskorna i tvenne grupper: de sjelfständiga,
och de osjelfständiga. Vi hafva sett dem båda. A
ena sidan dessa kraftiga andar, hvilka, såsom det
synes för våra ögon, gå sin väg fram i lifvet utan
att afvika från det mål, hvilket de föresatt sig,
hvilka leda andra efter sin vilja, men för egen del
synas lika oberörda af som obekymrade om den dem
omgifvande menniskomassans omdömen. Detta slags
menniskor kunna blifva redskap för något stort i
denna verld, och mången af dem har lemnat sitt namn i
historien: Luther och Gustaf Adolf voro sådana män. På
den andra sidan se vi de svaga varelser, hvilka vackla
hit och dit, icke sjelfva kunna besluta något, taga
mot råd här och der och ändra sitt uppförande efter
den minsta påtryckning utifrån.
Da man kallar det förstnämda slaget af menniskor
sjelfständiga, månne man då skall fatta
detta så, som vore de oemottagliga för hvarje
personligt inflytande? Tvärtom! Just på dessa
fasta karakterer är det möjligt att utöfva ett
varaktigt inflytande. Då de vanligen äga ett
skarpt förstånd, inse de mer än väl sin
egen otillräcklighet vid lösandet af mången vigtig
fråga och stöda sig derföre gerna på dem,
hvilka de hafva lärt känna såsom värdiga och
lämpliga till ett dylikt förtroende. Så är
Luthers namn oupplösligt förenadt med
Melanchtons och Gustaf Adolfs med Oxenstjernas.
Vi måste derföre erkänna, att ingen karakter, vare sig
den fastaste eller den svagaste, är oemottaglig för
intryck. Men gäller nu detta som en sanning om den
fullvuxna menniskan, i huru mycket högre grad skall
det då icke gälla om barnet, hos hvilket icke ännu
någon motståndskraft finnes! Man talar visserligen om
frånstötande och otillgängliga barn, men du kan vara
viss om, min vän, att hvarhelst du träffar ett sådant,
har på något sätt en försummelse blifvit begången
mot det samma: Antingen har en orättvis förebråelse,
ett hånlöje eller dylikt lemnat en tagg i dess unga
hjerta, eller ock är det brist på den uppfriskande
kärlekens dagg, som kommer hjertat att hårdna. Och
skulle du någonsin hos egna barn förmärka ett dystert
och kallt väsende, kära moder, gå då in i ditt eget
samvete och ransaka – der, eller hos någon annan af
barnets omgifning, skall du finna grunden.
Men vi återgå till vårt egentliga ämne. Då barnet är
ytterst känsligt för intryck, då det är öppet för
inflytande, ligger ock en oändlig vigt uppå, hvem
som utöfvar detta inflytande, samt huru beskaffadt
det är.
Det torde ej vara svårt att förstå, hvem som af
Skaparen ämnades att utöfva det första inflytandet
på barnet – det är modren, och djupt får hon en gång
ångra, om hon lemnar detta dyrbara privilegium uti
en annans hand.
Men huru och hvarigenom utöfvas då detta
inflytande? Endast genom moderskärleken, ty kärleken
är af alla makter
den starkaste och segrar alltid. Äger således modren
inflytande på barnet, så äger hon ock makt öfver det
samma. Hon kan framkalla en i hjertats innersta rotad
lydnad, tusen gånger verkligare och sannare än den,
hvilken för ögonblicket framtvingas af vreden och
våldet; hon kan dana barnets karakter, med varsam hand
borttaga de vattenskott, hvilka utskjuta på den späda
telningen, dämpa mången ond böjelse, föra till rätta
den villade omdömesförmågan och väcka barnets känsla
för det goda och ädla. Man må visserligen icke här vid
lag göra sig den illusionen att allt kan åstadkommas;
men deremot väl minnas, att man kan göra mycket – huru
mycket, beror af den egna karakterens beskaffenhet.
Slutligen något om de medel, hvarigenom vi utöfva
inflytande. Det sker i främsta rummet genom våra
ord. Dessa inverka alltid på barnet, ofta kunna de
tränga till själens innersta och der verka förödelse
eller uppmuntran till det rätta och goda. Huru ofta
har ej ett tanklöst uttaladt ord varit den gnista,
från hvilken de onda lidelsernas eld sedan spridt
sig! Huru ofta har ej derigenom den skära slöja,
som för barnet ännu döljer lifvets myckna elände
och uselhet, blifvit sönderrifven! Hvem känner ej
deremot värdet af det stilla, vänliga, välbetänkta
ordet? Säger icke redan Salomo, att "ett ord i sinom
tid taladt är såsom gyldene äpplen uti silfverskålar"?
Sannerligen, kunde man räkna alla dem, för hvilka
"ett ord i sinom tid" blef ledstjernan för hela lifvet
eller vändpunkten uti det samma, en moder skulle då
med ännu större uppmärksamhet vaka öfver sitt tal!
Men icke endast genom våra ord, äfven genom våra
gerningar inverka vi på barnet. En menniska må handla
planlöst eller med största beräkning, hon må företaga
vigtiga ting eller sysselsätta sig med obetydligheter,
i hvarje hennes handling ligger dock något, som man
kunde kalla dess moraliska innehåll. Den ihärdigaste
och skickligaste spejaren efter detta innehåll är
barnet. Det äger visserligen icke den mogna menniskans
af tanken understödda observationsförmåga, men det
äger hvad som tränger djupare: den ännu oförvillade
rättskänslan. Ett barn kan visserligen handla orätt,
men det uppfattar aldrig sina eller sin omgifnings fel
såsom dygder; det vet, hvad som är rätt eller orätt,
äfven om det ej handlar derefter. Må vi derföre i
våra handlingar mot och inför ett barn, under ett
aldrig tröttnande aktgivande på oss sjelfva, ,söka
att i främsta rummet vara sanna!
Jag vill ej vidare i detalj uppräkna allt det,
hvarigenom en moder kan inverka på sitt barn, vi
kunna sammanfatta allt genom att säga: hela hennes lif
utöfvar inflytande på hennes barn. Vill hon derföre
inviga sitt lif till det heligas och godas tjenst,
så har hon funnit det rätta medlet att utöfva ett
för tid och evighet fruktbringande inflytande.
R-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
