- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
10

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolin till sjös. Med teckningar af C. S. Hallbeck. Birger Schöldström. - Vinterblommor. Anna A. - En vandring bland skeletter. C. H. Rydberg.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under storm, hafva sedan berättat, att fånglinan,
hvarmed man bundit båten, af osynliga händer lösts
upp.

Nekas kan ej, att det verkligen vore mera i sin
ordning, mera öfverensstämmande med den "poetiska
rättvisan", om den förvägne fribytaren fått sin sista
lägerstad på ett öde skär, omgifvet af stormvindar
och skummande böljor, än i ett lugnt, hvitmenadt och
putsadt grafkor.

I Onsala, denna socken, som ännu fostrar hundradetals
hafvets söner, lika djerfva, men mera fredliga än Lasse i
Gatan, lefver ännu friskt och lifligt hans nu
öfver 150-åra minne, och då novemberstormarne
rasa fram öfver den högländta, öde slätten, hvarpå
Onsala kyrka med Gathenhielmska koret är belägen,
och en gles månstrimma delar nattmolnen, som jaga
öfver det gamla templet, tycker, äfven i vår,
"upplysningens", tid, sig sjömansfantasien varsna
på kyrkotaket två gestalter i väldig strid med
hvarandra – det är Gathenhielms och Tordenskiolds
vålnader, som ännu kämpa om marmorkistorna.

Birger Schöldström.

Vinterblommor.

När klädd i pansar nordanskogen står,
Och öfver nejder, blomsterlösa, kala,
Naturen bredt sin svepeduk, den svala,
Att så bevara jordens nya vår,

Hur ljuft att äga då en liten vrå
I hoppet, minnet – eller invid härden,
Dit, hur det stormar i den yttre verlden,
Förhärjande ej tidens vindar nå!

Så har ock jag en liten sommarö,
Dit blicken flyr från kulna vinterlanden:
Så flyr i tron till fridens öar anden,
När ödets stormar här hans fröjd förströ.

Från skilda länder af den vida jord
Lär, så jag hört, min öbefolkning vara:
En nordisk ros, en "vilde" från Sahara
Ha blifvit grannar – på mitt blomsterbord.

Dernäst står fjällets son, med färg så varm,
Och drömmer om en norrskensnatt vid polen.
En saga skön han mins om sommarsolen,
Hur hon fullsofver sig på qvällens arm.

Han täljer sagan för en lackviol,
Som ej förmår af hennes skönhet njuta:
Hon aldrig varit utanför den ruta,
Der hon slog ögat upp mot vinterns sol.

Dernäst: en primula. Hur blyg, hur skär!
Hon föddes lågt, hon skyms af mången annan,
Men englatycket bär hon dock på pannan,
Och ren som alpens snö dess krona är.

Hon ler mot en arab, med taggig stam –
Kom ej den törnets höga slägting nära!
Trots hvassa ytan, ingen växt sågs bära
En blomma mera skön och undersam.

Hvem mest mig fängslar, ej jag säga kan:
En doft och skärhet fick, en endast flamma.
Men ljuset, som de bryta, är det samma:
Sin enfald det i deras mångfald fann.

De spira samfäldt upp ur samma grus,
Och strålar, luft och vatten tarfva alla;
Men en trifs bäst, der djupa skuggor falla,
En annan dör, får han för litet ljus.

Det der är individualitet,
Den gäller icke jordens blommor bara:
Nej, först och främst den torde gifven vara
Åt dina eterneller, mensklighet!

Utur naturens stora bok dig lär,
Att ej förgät-mig-ej’n en ros kan blifva,
Men ’efter sin art’ kan hon återgifva
Det himlaljus, hvars blida barn hon är.

Anna A.

En vandring bland skeletter.

Till behaglig omvexling med den hvardagliga
promenaden ute i det lifliga menniskohvimlet
inbjuda vi härmed våra läsare till en
vandring bland de dödas ben, dock icke i mörka
grifthvalf eller katakomber, utan inom en
af vetenskapens ljusa boningar, nämligen det
under Kongl. Vetenskapsakademiens vård stående
naturhistoriska riksmuséet.

Det är icke en dags göra att genomvandra de många rum
och salar, som åt detta museum blifvit anslagna och i
hvilka de tre naturrikenas herrligheter utbreda sig för
den häpnande och beundrande betraktarens blickar. Vi
stanna för denna gång i "stora galleriet".

Detta galleri innehåller, bland mycket annat
vackert och märkvärdigt i zoologisk väg, hela den
osteologiska samlingen. Det är af denna samlings mest
framstående partier vår illustration upptager en
pittoreskt sammanfattad och med en liten tillsats
af humor i darwinistisk smak späckad bild, i fall man
eljest kan tala om späck, då det är fråga om torra
benen. Intrycket af de figurer denna tafla framställer
är i sanning öfverväldigande, slående! De skepnader
som der möta oss förefalla så främmande och – när man
närmare ser efter – på samma gång så bekanta. Man
häpnar vid åsynen af skelettet af denna kolossala
afrikanska elefant, som bär sitt hufvud en våning
högre än hela sin omgifning, och man känner sig helt
förtrolig med skelettet af den lilla apan, som
synes demonstrera någonting för hyene-skelettet
vid kolossens fot. Elefantskelettet är hemfördt af
den väldige elefantjägaren Wahlberg. Vid närmare
skärskådande af besten upptäcker man i hans skrof
flere hål: det är märken efter kulor, som djuret fått
i kroppen, gamla blessyrer, som hunnit läkas innan
jätten erhöll det dödande wahlbergska skottet. Mellan
elefantens ben står skelettet af en noshörning,
närmast till höger om honom skelettet af en flodhäst
och närmast till venster skelettet af en kafferbuffel,
alla tre från Sydafrika hemförda af Wahlberg,
denne lille ingeniör, hos hvilken vetenskapen står
i så stora förbindelser. Framför kafferbuffeln ser
man skelettet af en björn. Skeletterna af giraffen
och strutsen äro lätt igenkänliga på sina långa
halsar. Förgrunden af taflan upptages af några
hjortkranier samt ett par kolossala horn och en
tand, tillhörande, den sednare ett mammuthdjur,
de förstnämda en uroxe. Taflan till venster på
illustrationen är tecknad efter en på muséet befintlig
afbildning af Mastodon giganteus, och skelettet,
hvars ryggrad sticker fram bakom taflan, tillhör en
hvalross. Samma ryggradsbildning – så mensklig som
möjligt – möter oss för öfrigt öfverallt. Framför
elefantens ben presentera sig, som sagdt, skeletterna
af en apa och en hyena grimaserande mot hvarandra,
och till inskärpande af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free