- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
11

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vandring bland skeletter. C. H. Rydberg. - Bland minnen. Edward Bäckström. - Ur husdjurens lif.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en moralisk lärdom på samma gång han konstaterar
ett fysiologiskt faktum, har artisten roat sig med
att ett stycke ifrån apan och hyenan uppställa ett
menniskoskelett, som, med ena handen på det ställe
der hjertat suttit och den andra pekande på de begge
muntergökarne i grannskapet, tyckes vilja säga:
Detta är dock ben af minom benom!

För att göra en så förödmjukande bekännelse måste
det menskliga högmodet verkligen vara, såsom här, afklädt
intill benen. Detta är emellertid det resultat,
hvartill den moderna läran om arternas uppkomst leder,
och man kan vid
sådant förhållande icke undra på, att denna lära der
och hvar mottagits med "dystert stillatigande". Om
vi för vår del icke yttra oss derom, så anhålla
vi att denna tystnad dock icke måtte tydas som
ett samtycke. Att uppgöra systemer öfver naturens
företeelser må vara de lärdes sak; vi andra nöja oss
med att, tillbedjande skapelseundrens upphof, njuta
af deras betraktande, och med detta intryck taga vi
farväl af den intressanta vetenskapliga samlingen,
som i dubbel bemärkelse kan sägas vara en af de
största prydnaderna för den plats den intager.

C. H. Rydberg.

Bland minnen.

Mins du än när du var
I den fagraste lund,
Som i Sverige har spirat ur jord,
Der hvart träd i förvar
Tog ett hjerteförbund,
Der hvar gren har hört lågande ord?
Ej af kärlek, hvars glöd
Flammar upp en minut
Och den nästa kan slockna igen,
Men af lust eller nöd,
Som till lefnadens slut
Vill åt vännen försäkra en vän!

Det var vår, det var Maj –
Se, och arm uti arm
Drog en skara med stormande mod
Under fanornas svaj
Och med jublande larm
Hän till lunden, som vinkande stod.
Den var ungdomen kär,
Och vår längtan, som brann,
Först i den lyfte vingarne fri.
Och den klokaste der
Var väl än knappt en man,
Men en hjelte – det tänkte han bli.

När en doftande ängd
Så oss slutit i famn,
När vi samlats kring bålarnes våg,
När vi vexlat i mängd
Våra handslag och namn
Och sett solsken i blickar och håg,
När vår yra var stor
Blef det tyst på en gång,
Som en andakt i dal och på höjd,
Och mot himmelen for
Vår odödliga sång,
Som ett härskri af brusande fröjd.

Den gaf flygt åt vår dag,
Den gaf timmarne fart
Denna vårsång af vårlige män!
Sjelfva stjernornas lag
Tycktes samlas för snart
För att också få lyssna på den.
Och när ändtligen gladt
Vi mot hemmet till sist
Skulle följas i skymningen åt,
Gaf den ljufva godnatt
Åt hvar vinkande qvist,
Åt hvar blomma, som log på vår stråt!

Hvarför skildes vi då
Från det jublande lag,
Hvarför dröjde allena vi qvar?
Ack – vi hade, vi två,
Ju en fråga i dag
Och vi längtade båda till svar:
Vill du bli mig en vän,
Vill du ge mig en hamn,
Vill du glädjas med mig och fördra? –
Och det svar, som vi se’n
Gåfvo famn uti famn,
Var två själar, två lif i ett ja.

Är jag här? – Är det jag,
Som så ensam nu står
Här och famlar på minnenas dörr,
Och hör trastarnes slag,
Som i hänsvunna år,
Och ser lunden så grönklädd, som förr?
Nå välan: jag är arm,
I din vårliga krets
Står allena jag sorgsen och blek –
Men min tro är dock varm
Och mitt minne tillfreds:
Jag kan vittna, att ingen mig svek!

De ha gått härifrån
Och från jorden ej få
Re’n ha vinkats af dödsengelns bud,
Ty de voro blott lån –
Men jag vet nog ändå
Att de minnas mig ännu hos Gud!
Ty ett lif är för kort
För ett sådant förbund,
För de löften af tillit och tro,
Som en vår vi ge bort
Och ta mot "i den lund
Der de herrliga lagrarne gro"!

Edward Bäckström.

Ur husdjurens lif.

Under tidernas lopp hafva inga djurarter så mycket
aflägsnat sig från sin urtyp som de hvilka lefvat
i menniskornas tjenst eller umgänge. Jemföra
vi t. ex. vår gamla huskatt med vildkattorna i
tropikernas urskogar, så kunna vi väl ej förneka
slägtskapen dem emellan, men öfverraskas af den
omisskänneliga skiljaktigheten i deras gestalt, färg
och vanor, organernas skärpa och förhållandet till
omgifningen. Hvad ett djur kan blifva genom menniskans
andliga kufvande kraft i förening med vanans makt,
se vi redan hos tamda vilddjur, men ännu mer hos de
djur, som sedan urminnes tider varit menniskan till
sällskap och nytta. Bland husdjur, i ordets trängre
bemärkelse, framträda hunden och hästen såsom de
ostridligt högst begåfvade, både med afseende på
kroppens skönhet som på instinktlig klokhet eller
tankeförmåga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free