- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
14

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blott en ruin. Svante. - Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen. Saga af W. Med illustrationer af Gustave Doré.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Liksom en fransman – Desprez – åt Gustaf III
uppgjorde planen för det tillämnade slottet på Haga,
så var det äfven en sådan – Nicolas Henry Jardin –
som åt den danske konungen författade desseinen till
Marmorkyrkan[1].

Och marmor – idel marmor! – bruten ur Norges hällar
(dock sjelfva bildverken af "skatter från Carrara")
skulle komma att utgöra materielet för Norgesgatans
yppersta prydnad.

Men af hela den ståtliga planen kom blott en ringa del
till verkställighet, och det påbörjade byggnadsverket
afstannade kort efter Fredriks död, 1770, sedan det
kraft en kostnad – räknadt i vårt mynt – af kanske
bortåt två à tre millioner.

Ehuru man flera gånger sedan försökt upptaga planen
med byggnadens fullförande å nyo, har – af brist
på de nödiga millionerna? – dock alltid resultatet
blifvit det, att den palatsglänsande Norgesgatans
och Fredriksplatsens förnämsta smycke kommit att
förblifva – blott en ruin.

Hela denna idé – Marmorkyrkans byggande – jemte
åtskilligt annat under Fredrik V:s regeringstid, som
kostade staten oerhörda summor, hafva ofta blifvit
skarpt klandrade, och i visst afseende med rätta,
ty landets finanstillstånd kom genom dem hardt nära
en ruin: räntan på statsskulden, som vid Fredrik
V:s tronbestigning visade en siffra af hundratusen,
hade vid hans död stigit till ej mindre än nio gånger
detta tal.

Men huru domen än må falla, så synes oss dock Fredriks
marmortempel visa sig såsom en gryning för den sol
som på konstens himmel skulle gifva åt Danmark en
oförgänglig strålglans, ja, vi älska förstå konung
Fredriks "dröm" såsom härrörande från flägten af
den vinge med hvilken det skönas genius kretsat
genom tiden, innan den slutligen framstod fullt
förkroppsligad med namnet – Thorvaldsen.

Men om äfven en flärdens sporre – sin egen ätts
glorifierande – varit den negativa driffjädern,
synes ock det ironiska ödet här hafva velat grundligt
hämna sig på byggherren, då det lät hans skapelse
blifva blott "ett lik med ögonhålor tomma", hvilket
i sådant skick ett sekel re’n stirrat mot

hans bild på Fredriksplatsen – och vidare: de
uppståndna "Carraras slumrande skatter" hamna i ett
enklare tempel, "Mästaren och de tolf" sprida sin
glans öfver Vårfrukyrkan [2], och som till parad för
hyddans son stå konungens bronsbild och tempelruinens
marmor när genom Amalienborgs palats och bort öfver
Fredriksplatsen frambrusar Thorvaldsens triumftåg
[3].

*



Vid åskådandet af Marmorkyrkans ruin stå klart
för vårt öga skaldens ord i sagan om det ordnande
förståndet, den gode Ormus, som skänkte de hvita
blomsterknopparne purpursafter, på det de med
desto större skönhet skulle spricka ut i blommor
med röda schatteringar ... men "då sprang om natten
vid stjernornas glans" – o ödets ironi! – "ett väsen
förbi dem, snabb som ett spöke, ej syntes gestalten,
blott tänder och läppar i form af en skrattares
mun ... växttrådarne isades, den af Ormus gifna
purpursaften skiftade färg, flera fina fibrer i
blomman sprängdes, och den förvandlade saften sprack
ut i strimmor utan ordning... Om morgonen, om blomman
besågs, häpnade betraktaren! Ormus’ föreskrift stod
väl ej till finnandes – men skön var rosen – i dessa
sina oväntade strimmor så ädelt skön – så (med all
sin bäfvan) evigt och underbart skön, att betraktaren
icke kunde uttömma sig i nog beskådning" –, och

ehuru det skimrande templet aldrig nådde sin
bestämmelse och alldeles saknar sin väldiga marmordôm,
så hvälfver sig i stället himlens höga blå deröfver;
och om vi taga plats inom ruinens murar, under
det skuggorna blifva allt längre och längre och
den stupande solen kläder konung Fredriks stod
i guld och purpur, eller när denne öfvergjutes
af månens silfverskir och "de blå gemaken" öfver
vårt hufvud tändt "silfverlamporna i taken" och
vi då blicka ut genom den stora hufvudingångens
högresta hvalf, hvilket sluter sig som ram – en
triumfbåge lik – kring ryttarstoden der ute på
Fredriksplatsen, då – med ett leende, men i vemod
– erfara vi också en känsla så underbart skön,
att templet i all sin tillämnade glans ej skulle
mäktat öfverstråla hvad som nu är blott en ruin.

Svante.

Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen.

Saga af W. Med illustrationer af Gustave Doré.
[4]

Det var en gång en konung och en drottning, som voro
både rika och mäktiga och saknade ingenting, utan hade
allt hvad de önskade sig, utom en enda sak. Riket var
stort, ägodelarne stora, folket undergifvet och allt
gick paret väl i händer. En sorg hade det likväl och
den var också stor: de hade icke några barn. Förgäfves
rådfrågades lärda och olärda, spåmän, trollqvinnor
och féer – ingen visste råd eller bot.

Omsider, efter långt om länge, fick drottningen
ändtligen en liten prinsessa. Nu ställdes till ett
ståtligt dop på slottet, hvartill alla de sju féerna
inbjödos. Den tiden brukade féerna gifva faddergåfvor,
så att ett sådant litet kungabarn redan i dopet
erhöll till skänks allt hvad andra små barn nu för
tiden måste förvärfva och arbeta sig till.

Efter dopet gick man, såsom brukligt var och är,
till bords. Festsalen var det grannaste man kunde se,
smyckad


[1] Jardins ritning visar i grundplanen ett grekiskt
kors, hvars armar utspringa från en cirkelrund
kärna. Denna höjer sig med fönsterrader i tvenne
etager. Korsets armar bilda åt tvenne hvarandra
motsatta sidor partier med trappuppgångar och sluta
öfverst med ett lägre torn. Utspringande med en rad
af sex kolonner, bildar hvar och en af de tvenne
öfriga hvarandra motstående korsarmarne peristiler
i grekisk tempelkarakter. Dessa utgöra sålunda
byggnadens sjelfva hufvudfaçader. Den ena façaden
(synlig på den meddelade illustrationen öfver ruinens
nuvarande utseende) är vänd åt Norgesgatan. Den
skulle, som ofvan blifvit antydt, i förening med
den kolonnuppburna, öfver centralpartiet sig resande
dristiga kupolen (högre än något af Köpenhamns öfriga
kyrktorn), hvilken öfverst bär en "lykta", som i sin
ordning slutar med äpple och kors (symboliken med
cirkel och kors i byggnadens grundform återfinna vi
sålunda i det kupolen afslutande emblem: Evas äpple
och Christi kors), bilda slutfonden för Fredriksgatans
perspektiv.
[2] Se uppsatsen "Vårfrukyrkan i
Köpenhamn" i Sv. Familj-Journalen, 10:de bandet, sid. 25, 44 och
139.
[3] Då Thorvaldsen efter sitt långvariga vistande
i Italien slutligen, 1838, hemkom för att bosätta
sig i fosterlandet, mottogs han af hufvudstadens
befolkning med ett entusiastiskt jubel. Frånspännande
hästarne från hans vagn, drogs sedan "Konstens Konge"
af folkmassan, som tog vägen genom Amalienborgs
"fridlysta" område, hvarest den spärrande gardesvakten
alldeles sprängdes, i triumf till den festligt
smyckade boning som skulle mottaga honom. En dansk
författare yttrar sig härom: "Thorvaldsens Triumftog
skred i en stolt og mägtig Jubel förbi ’Kongen af
Guds Naade’.
" Se vidare uppsatsen "Thorvaldsen och hans
Alexandertåg" i Sv. Familj-Journalen, 7:de bandet,
sid. 43.
[4] Såsom många af våra läsare känna, har den berömde
franske författaren Charles Perrault (född 1628, död
1703) efterlemnat, bland annat, en samling sagor,
som han författat och berättat, i första hand för
franska hofvet. Gustave Doré, Frankrikes, att icke
säga verldens, störste tecknare, har illustrerat dessa
sagor på det mästerliga sätt, hvarför han gjort sig
verldsberömd. Det är Dorés illustrationer till en af
dessa sagor, som vi ämna återgifva i denna tidskrift
och af hvilka den första här meddelats; texten, efter
Perraults idé, är af den författarinna, hvilken till
sina öfriga litterära förtjenster senast lagt den, att
hafva riktat vår sagolitteratur med ett originalarbete
af erkändt värde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free