Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen. Saga af W. Med illustrationer af Gustave Doré. - Svenska porträttgrupper. Publicister. Första serien. -d-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som den var med guldkronor, kristaller och gyllene
stakar, som skeno som sol, måne och stjernor; bordet
var fullsatt af silfverfat med allehanda kosteliga
rätter, och dryckeshornen gnistrade af rubiner,
diamanter och äkta perlor.
Alla de sju féerna hade fått hvar sitt skrin med hvar
sin sked, knif och gaffel, fullsatta af ädla stenar.
Då nu alla sutto till bords och voro glada, trädde
plötsligt en gammal fé öfver tröskeln, den åttonde
féen, som man hade förgätit att bjuda till barndopet,
emedan man, sanningen att säga, rent af glömt bort
att hon fanns till.
När nu första häpenheten öfver hennes ankomst hunnit
lägga sig, bjöd man henne välkommen och anvisade henne
plats vid bordet; men konungen visste sig intet råd,
eftersom han icke hade något gyllene skrin eller
sölfbordan knif mer än dem han redan bortgifvit till
de sju förstkomna féerna. Man gaf henne sålunda
blott en vanlig sked, knif och gaffel och ursäktade
sig så godt man kunde; men den gamla féen rynkade
sitt ansigte i tusen skrynklor och veck och mumlade
någonting innanför den enda framtanden.
En af de yngre féerna lade märke till detta rynkande
och mumlande, och som hon godt förstod, att den gamla
hade ondt i sinnet, gömde hon sig bakom ett förhänge
på det hon skulle kunna vara till hands och motverka
de elaka planer, som den gamla féen utan tvifvel hade
i sinnet.
Sedan alla stigit upp från bordet började fé-faddrarna
att begåfva den lilla prinsessan. Den första féen
skänkte henne skönhet, den andra klokhet, den tredje
makt och ära, den fjerde lycka, den femte långt lif,
den sjette rikedom, och så kom turen till den gamla
pergamentféen, som satt der och rynkade på näsan och
mumlade bakom framtanden; och förargad och vresig,
som hon var, förutsade hon, att lyckobarnet, oaktadt
alla goda gåfvor, likväl skulle i sitt femtonde år
skada sig på en slända och döden dö.
Vid denna sorgeliga spådom blef det en sådan gråt
och jemmer, att hela slottet genljöd deraf.
Då steg den unga féen fram från sitt gömställe
bakom förhänget. "Lugnen eder!" sade hon, "jag ämnar
icke låta den gamla behålla sista ordet; jag kan
visserligen icke helt och hållet omintetgöra den
elaka spådomen, men jag vet bot och lindring och
så förordnar jag, i kraft af min makt, att vår
lilla prinsessa icke skall dö i sitt femtonde år,
utan endast falla i en hundraårig sömn, hvarur en
underskön konungason i sinom tid skall väcka henne
och lösa förtrollningen."
Nu lät konungen en befallning utgå, att alla
spinnrockar och sländor i hela riket skulle samlas och
å båle brännas, för att icke vålla prinsessan banesår,
och att all spånad vid lifsstraff skulle förbjudas,
ett påbud som till punkt och pricka verkställdes,
– åtminstone var konungen fullt öfvertygad om att
ingen vågade trotsa hans vilja och befallning;
ty efter dessa försigtighetsmått blef både han och
drottningen lugnare och trodde, att de tryggt kunde
företaga deras resa till grannriket.
Prinsessan var nu femton år och det fanns icke så
mycket tråd i riket, att man deraf kunde förfärdiga så
mycket som en handduk. Konungaparet anträdde sålunda
resan utan fruktan och oro.
Under tiden sprang den lilla prinsessan omkring i
slottet trappa upp och trappa ned, besökte alla
rum och alla vindar, – slutligen kom hon i en
tornkammare, der en gammal qvinna satt och spann.
(Forts.)
Svenska porträttgrupper.
Publicister.
Första serien.
Ordets frihet är ett oeftergifligt vilkor för
den andliga samfärdseln menniskorna emellan. Utan
denna samfärdsel, som förmedlas genom litteraturen,
skulle allt ömsesidigt förtroende försvinna, hvilket
endast och allenast beror på den öfvertygelsen,
att den ene vill, kan och bör säga den andre
sanningen. Denna ömsesidiga tro och vilja gör
umgänget ärligt och sammanlefnaden sedlig. Detta
fria meddelande är derföre ett väsendtligt stöd för
hvarje god statsförfattning, en nationernas rättighet,
en mensklighetens allmänna rätt, hvars giltighet lika
litet behöfver bevisas som den satsen, att menniskan
äger rättighet att lefva, att tänka och att tala.
I alla tider har det funnits menniskor, hvilka
haft sig angeläget att förlama menniskoandens
vingar, dels emedan de ärligt trodde att sanningen,
moralen, religionen behöfde skydd och förmynderskap
för att deras välgerningar icke skulle beröfvas
menskligheten, dels emedan de fruktade att deras
på okunnighet och vantro grundade herravälde öfver
sinnena med deraf beroende jordiska fördelar skulle
minskas. Det skulle stå illa till med menskligheten om
dessa sträfvanden att hålla henne tillbaka på hennes
forskningsbana efter ljus och sanning i längden
lyckats, och äfven de, som ännu tala om farliga
sanningar eller om en pligt att bekämpa villfarelser
genom tvång, skulle, om forntiden varit lyckligare
deri än de sjelfva, nödgats undvara en mängd nyttiga
kunskaper.
Tidningsväsendet, denna mäktiga vehikel för det
fria ordet, är en ur odlingens framsteg härrörande
uppfinning af den nyare tiden. Gynnad af uppfinningen
af boktryckerikonsten och af postväsendets införande,
har den periodiska pressen efter hand vunnit en
oöfverskådlig utveckling och ett oöfverskådligt
inflytande. Några historiska data må här meddelas
om uppkomsten af denna "tredje statsmakt", såsom
tidningarna, må hända med någon öfverskattning,
blifvit kallade.
Ordet tidning kommer icke af tid, utan af det gamla
tyska ordet Theidinge eller Theidung (eng. tidings),
händelser, tilldragelser. De hafva sitt ursprung i
Italien. Det krig, som republiken Venedig förde med
sultan Soliman II i Dalmatien,
föranledde, att man i Venedig från år 1563, på ett
särskilt derför bestämdt ställe, höll de nyfikna till
handa de inlupna krigs- och handelsunderrättelserna
i skrifna blad (notizie scritte). Läsafgiften derför
betaltes i ett nu mera icke gångbart mynt, gazzetta,
och denna benämning öfvergick på nyhetsbladen sjelfva
i Italien och Frankrike (gazette). I England visade
sig den första anläggningen till ett tidningsblad,
The English Mercury, 1588, då den spanska armadan
hotade de brittiska kusterna. Trettioåriga kriget
gaf uppkomst åt en egen engelsk "krigs-chronik". De
första egentliga engelska tidningarna äro Public
intelligencer och London gazette af 1665. I Tyskland
uppkommo dylika blad i början af sextonde seklet. De
kallades Relationen samt utgåfvos i början i brefform
och tryckta, dock utan angifvande af tryckningsort
eller nummer. Såsom det första fortlöpande tyska
nyhetsblad känner man: Aviso, Relation oder Zeitung:
was sich begeben oder zugetragen hat in Deutsch- und
Welschland, Spanien und Frankreich etc., in Ost-
und Westindien etc, 1612, tryckt i numererade
blad. Förtjensten af det första utgifvandet af
regelmessiga tidningar tillhör bokhandlaren Emmel
i Frankfurt am Main, hvilken 1615 i nämda stad
började utgifva Frankfurter Journal. Härpå följde
efter hand en mängd nyhetsblad i olika orter och
länder. Frankrikes första regelmessigt utkommande
tidning var Gazette de France, grundlagd 1621;
Sveriges Post- och Inrikes tidningar räkna sina anor
från 1644.
Först med början af franska revolutionen erhöllo
de politiska tidningarna den högre karakter,
hvilken de dittills, då de inskränkt sig till
meddelandet af nyheter, med undantag af de
engelska bladen saknat. Nu, då pressen blifvit
frigjord, ställde sig, i stället för den dittills
föraktade tidningsskrifvaren, genom begåfning,
fosterlandskärlek och ofta genom börd utmärkta män
i spetsen för den samma, tidningarna grupperade sig
efter de politiska partierna och färgerna, de företogo
sig att undersöka folkets offentliga angelägenheter,
nationalförsamlingens debatter, upptecknade genom
snabbskrifvare, meddelades i dem och berömdes eller
klandrades efter den ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
