- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
19

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska porträttgrupper. Publicister. Första serien. -d- - När det snögar. E. S-dt. - Konsthistoriskt. Jernarbeten från svenska medeltiden. Aug. Sohlman.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

arbetarnes – fråga. Blef först medarbetare
i Dagligt Allehanda, sedan tidningsredaktör
i Örebro och ingick år 1851 i Aftonbladets
redaktion. I Sept. 1852 öfvertog han Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning. Ifrigt kämpande
för representationsförändringen, har Hedlund efter
den sammas genomförande egnat sina krafter
hufvudsakligast åt lösningen af försvarsfrågan samt åt den
gamla nordiska andans pånyttfödelse i språk, tankar
och seder. Han har företagit resor till utlandet,
under hvilka han särskilt studerat arbetarefrågan i
Frankrike och försvarssystemet i Schweiz. Den del
han såsom kommunalman tagit i de arbeten, hvilka
gjort Göteborg till en mönsterstad, torde i allmänhet
vara bekanta. Äfven har han deltagit i de tre första
riksdagarna efter representationens ombildning.

Fredrik Wilhelm Dalman är född d. 26 Augusti 1801 på
Fledingstorp i Kalmar län. Efter att i Lund hafva
tagit hofrätts- och kansli-examen, ingick Dalman i
embetsverken i Stockholm samt blef 1824 medarbetare
i Allmänna Journalen. Sedan ingick han i Dagligt
Allehandas redaktion samt började 1830 utgifva
tidskriften Mimer, i hvilken han framlade flera
hufvudgrunder för en ny representationsordning, hvilka
sedermera upptagits samt tillämpats på nuvarande
riksdagsordning. Var under åren 1833–47 redaktör af
Dagligt Allehanda och 1849–50 af Aftonposten. Sedan
har han ej sjelf stått i spetsen för någon tidning;
men ännu förekommer ej någon vigtigare samhällsfråga,
som ej – synnerligast i Stockholms Dagblad eller i Nya
Dagligt Allehanda – belyses af den nu öfver 70-årige,
framstående publicist, som igenkännes på signaturen
–lm–.

Carl Fredrik Bergstedt föddes i Lillkyrka socken i
Nerike d. 24 Juli 1817. Efter vidsträckta studier och
aflagda kunskapsprof, blef Bergstedt 1842 vid Upsala
universitet docent i grekiska litteraturen. Efter
att hafva varit medarbetare i tidskriften Frey
samt utgifvit Tidskrift för Litteratur, blef han,
sedan L. J. Hierta 1851 försålt förlagsrätten till
Aftonbladet åt bl. a. Bergstedt, från och med
1852 års början hufvudredaktör för denna tidning,
hvilken befattning han skötte till utgången af
1855, då han, i följd af enskilta förhållanden,
lemnade tidningen. Sedan han under loppet af
flera år egnat sig åt jordbruk och bergsaffärer,
inträdde Bergstedt, med nya representationsskickets
början, å nyo på den politiska arenan. Han
har såsom ledamot för Östergötland i Första
kammaren tagit liflig del i senaste årens
riksdagsförhandlingar, var en af redaktörerna
i tidningen Stockholms-Posten och utgifver,
efter nämda tidnings upphörande, veckoskriften
Samtiden. Bergstedts skriftställareskap är för den
ytlige betraktaren må hända något protevsartadt, men
den, som noga följt det samma, har lätt märkt den röda
tråden deri: framhållandet af hemmet såsom statens
grundval, och i följd deraf England såsom mönster
för vårt eget land, i stället för det hitintills i
allt, så ondt som godt, efterapade Frankrike. Detta
grunddrag i Bergstedts litterära verksamhet förtjenar
framhållas, till och med framför hans pennas uddighet
och elegans, med hänsyn till hvilka egenskaper han
eljest anses såsom en bland de främste, om ej den
främste, af våra nu lefvande och verkande publicister.

–d–

När det snögar.

Om ni den glädjen mig i dag ej neken,
Jag sjunga vill en sång om väderleken.
Visst är det ljuft, då det är varmt och soligt,
Men snögar det, så är det också roligt.

När solen gassar mer än hon behöfver,
Och sommarn, gudbevars! vill ligga öfver
Med gök som gal och liten bäck som spelar,
Har vintern också sina små fördelar.

Väl tjusas man om sommarn många gånger
Af lärkans drill och trastens ömma sånger.
Men tänk om vintern! Innan man vet ordet,
Kan man kramsfågel ha på smörgåsbordet.

Om det är ljuft i skogens sommartempel
Att larfva kring, hvad sägs om, till exempel,
En vintertripp i varma renskinnsfällen
Vid bjellrors klang, som eko ger i fjällen!

Vårt segel fylls, då sommarvindar sjunga:
Det är så skönt från våg till våg att gunga.
Är det ej lika skönt att fara vida
Från brant till brant uppå en refflad skida?

Om sommarn tumla vi i vilda sporten:
Det är en jagt utaf den fina sorten.
Om vintern stålskodd far man som på vingar
Med blixtens fart utöfver is som klingar.

Hvar tid har sitt behag. Natur! förlåt oss,
Om vi ej tycka, att det duger åt oss.
Den saken kan man likväl bäst sentera,
Om man är klädd och född och mätt med mera.

Nu snögar det. Ja Gudskelof! Och detta
Är just hvad jag har velat er berätta.
Se’n detta skett och vädret rör mig föga,
Så tiger jag – och låter det få snöga.

E. S-dt.

Konsthistoriskt.

Jernarbeten från svenska medeltiden.

I hög grad glädjande är det lifligare deltagande,
som studiet af vår medeltids arkeologi och
konsthistoria på sista tiden börjat röna. Vi
vilja hoppas, att det icke beror på ett flygtigt mod
eller en lust för efterhärmning af hvad som i detta
hänseende äger rum hos andra kulturfolk, utan i en
starkare känsla för det nationela, i ett verkligt
lefvande intresse för vår historia och för allt hvad
som står i samband med historieforskningen. Man torde
nämligen börja allt klarare inse, att historien icke
äger några vigtigare, mera klart och tydligt talande
minnesmärken än de, som hafva bibehållit sig i sten
och metall, i målning eller arkitektur.

Medeltidskonstens blomstringstid hade det gemensamt
med den antika konstens, att den utvecklade en
rikedom af ornamentala former icke blott på de stora
arkitektoniska verken,
utan äfven på smärre och mera underordnade
föremål. Byggnadskonsten var den stora
läromästarinnan, vid hvars hand de öfriga då mera
underordnade konsterna leddes och utvecklade
sig. I samma mån som byggnadskonsten utvecklade
sig började äfven andra konstgrenar förete en
högre blomstring. Skönhetssinnet, som anslogs af de
stora arkitektoniska verken och de dem tillhörande
prydnaderna af skulptur och måleri, vände sig
äfven åt andra områden och uppenbarade sig ock i
de små elfenbenskulpturerna, i miniaturmålningen,
i guldsmedskonsten – ja, till och med i smidda
jernarbeten. Konstsmaken vände sig äfven till de
ringaste saker, för att genom ett ornament eller
genom en behaglig form liksom trycka på dem en prägel
af deltagande eller hängifvenhet för det sköna. Så
förstod den äfven att ofta behandla det sega,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free