Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsthistoriskt. Jernarbeten från svenska medeltiden. Aug. Sohlman. - En Göteborgsbild. Fr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omberget och är byggd af täljsten från detta berg.
Den har utan tvifvel en betydlig ålder, men
traditionen vill veta, att kyrkodörren skall
vara ännu äldre, i det den skulle härröra från en
borg uppe på berget, efter hvars förstöring dörren
skulle blifvit flyttad till kyrkan. Vare härmed
huru som helst, så är denna dörr säkerligen
mycket gammal. Stilen i dess ornering är
rent romanisk och tyckes hänvisa på 1200-talet;
ehuru visserligen bör anmärkas, att den romaniska
stilens inflytande bibehöll sig längre, än eljest,
uti smideskonstens verk, emedan man här ogerna och med
en viss motsträfvighet uppgaf den traditionela
ornamentiken och endast långsamt och med svårighet
tillegnade sig gotikens geometriska former.
Vid en blick på detta i hög grad karakteristiska
arbete, finner man lätt smideskonstnärens intention
och ser väl det dubbla ändamål, som han velat uppnå,
nämligen på en gång fasthet och prydlighet. Han har
dock icke, såsom vanligen i dylika fall äger rum,
inskränkt sig till att utveckla ett system af grenar
och blommor; han har äfven velat lemna åtskilliga
bildliga framställningar, till en del af kyrkligt
symbolisk natur, hvilket i sjelfva verket gör det
mindre troligt, att dörren tillförene hört till en
verldslig byggnad.
I det högra fältet af dörrens nedra del ser man en
framställning af S:t Göran såsom segervinnare öfver
draken. Detta helgon är ett bland dem, som allra
oftast förekomma i våra inhemska bildverk från
medeltiden. Sverige var också ett bland de flere
länder, som betraktade S:t Göran såsom mera speciel
skyddspatron. I det venstra fältet der bredvid finner
man en symbolisk framställning af synd, fördömelse
och frälsning. Längst bort i hörnet är en antydning
om syndens upphof: det förbjudna trädet och ormen vid dess fot.
Vid sidan deraf står djefvulen i den traditionela
satyrgestalten och väpnad med en väldig eldskyffel,
gripande i håret en figur, som skall beteckna den
till fördömelse hemfallna syndasjälen. Högre upp
synes en annan figur, betecknande menniskan, som
annammat frälsningen och, hållande trons lilja i
sin hand, lyfter sig till högre regioner. I dörrens
öfversta fält finner man en bild ur lifvet. Der
synes nämligen en jagtscen. Man skulle visserligen
äfven kunna tillägga denna framställning en symbolisk
karakter; men vi anse detta vara onödigt och något
hårdraget. Det enda helgon, som plägar framställas
såsom jägare, är S:t Germain de l’Auxerre, och vi
tro icke, att man här kunnat hafva för afsigt att
framställa denne helige franske biskop. Figuren är
för öfrigt klädd i hjelm, hvilket häntyder på en
riddersman eller krigare. Han håller jagthornet
för sin mun. Hans jagtfalk flyger framför honom
och hans hundar förfölja en hjort. Man var under
medeltiden alls icke ängslig för att med de heliga
och allvarligt religiösa bilderna blanda andra som
voro af mera profan natur. Man betraktade kyrkorna
såsom det enda fältet för bildlig framställning,
snart sagdt som stora bildböcker för menige man,
i hvilka allt som sysselsatte fantasien kunde få
gestalt. Det är derföre icke heller underligt, om i
en tid, då man älskade jagten så högt och denna ansågs
såsom någonting skönt och ridderligt, äfven jagtscener
kunde få plats bland de kyrkliga bildverken.
Teckningen är tagen år 1856; men vi förmoda och
hoppas, att den i hög grad märkliga kyrkodörren
äfven nu befinner sig på sin plats och att den
framgent kommer att bevaras från förstöring.
Aug. Sohlman.
En Göteborgsbild.
Förr, då ett adeligt sköldemärke ansågs och äfven i
många fall var det högsta en medlem i samhället
kunde uppnå, fanns ett ordspråk, hvilket, från att
ursprungligen hafva varit det vackra mottot kring
den franska hertigliga slägten de Léwis’ vapen,
blef en förpligtelse för alla länders ridderskap:
noblesse oblige, adelskap gifver förbindelse.
I våra dagar försvinner det första ståndet allt
mer och mer, sköldarna hänga nu snart endast
damhöljda minnen från fordna tider, och vår tids
adelskap uppkommer ej genom förfädrens förtjenster,
utan genom den på grund af sparsamhet och arbete
uppnådda oberoende samhällsställningen och i följd
deraf samhällsinflytandet. Det gamla ordspråket kan
nu förändras till: richesse oblige, rikedom gifver
förbindelse.
Vi behöfva ej upprepa det kända förhållandet, att
i ingen stad i vårt land den ofvan nämda sentensen
mera storartadt efterföljts och ännu efterföljes,
än i Göteborg. Denna stads utvecklingshistoria
är uppfylld af namnen på dess rikaste medborgare,
hvilka efterlemnat storartade inrättningar till likars
understöd och hjelp och till eget everdeligt minne.
Bland dessa minnen strålar som ett af de klaraste –
Niclas Sahlgrens.
En son af Göteborg, lefde och verkade Niclas Sahlgren
der, der samlade han, genom outtröttligt arbete och
lyckade spekulationer, en storartad förmögenhet, och
der blifver ock hans minne beståndande. Men det är ej
hos den stora handelsstadens rastlöst verkande och
sträfvande befolkning namnet Sahlgren företrädesvis
namnes, det är från sjuklingars läppar det hoppfullt
framhviskas, i tillfrisknades tacksamma hjertan det
gifver genljud.
Hvem har ej hört talas om Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg!
Genom testamente af den 8 December 1772 skänkte
direktören Niclas Sahlgren flera egendomar i Halland
till någon samhällsnyttig inrättning i Göteborg. Han
bestämde dock ej definitivt, att denna inrättning
skulle blifva ett sjukhus. Testamentet gaf rättighet
att, om man så ville, äfven använda det gifna till
inrättandet af ett enkhus eller ett arbetshus eller
dylikt. Efter Sahlgrens död beslöts utsätta ett
allmänt täflingsämne öfver huru hans disposition bäst
skulle egna sig till "stadens behof och belägenhet". I
den belönade täflingsskriften – författad af dåvarande politiborgmästaren
i Göteborg, Daniel Pettersson – förordades inrättandet
af ett större sjukhus, hvilket ock blef vederbörandes
beslut. Fonden ansågs dock ej ännu tillräckligt stor
för det föreslagna ändamålet, hvarföre man måste
vänta med sjukhusets öppnande till i Mars 1782. Dess
första lokal var i ett inköpt hus i hörnet af Östra
Hamn- och Sillgatorna. Sjukhuset hade i början
tio frisängar, och i synnerhet lades an på, att det
skulle blifva gagneligt för de obemedlade klasserna:
så stadgades, att alla, som träffades af hastiga
olyckshändelser, vare sig hemma eller ute, kunde
genast föras till sjukhuset; barnaföderskor mottogos
der till vård utan att ens behöfva visa prestbetyg;
fattiga, som ej behöfde intagas på sjukhuset, utan
hade sjukskötsel i eget hem, kunde dock fritt rådfråga
läkarne på sjukhuset och äfven derstädes erhålla fria
medikamenter. Förste föreståndare och läkare var den i
flera afseenden mycket bekante doktor Per Dubb. Under
tidernas lopp erhöll denna välgörenhetsinrättning
en mängd donationer, ett par – Gibsonska och
Borgenströmska – ganska betydliga. Emellertid blef
sjukhuset för trångt för den allt mer sig ökande
staden, och år 1848 lades grunden till ett nytt, vid
Vallgrafven, efter ritning af arkitekten, löjtnant
W. v. Gegerfelt. Sju år derefter öppnade Allmänna
och Sahlgrenska sjukhuset – såsom dess benämning nu
blef – sin port för lidande och kränka. Sammanlagda
kostnaden för byggandet af detta sjukhus hade uppgått
till 375,000 rdr.
Byggnaden bildar en half oval af tre våningars höjd. I
andra och tredje våningarne äro sexton sjuksalar samt
åtta enskilta sjukrum och fyra badrum; äfvenledes äro
i dessa våningar förlagda direktionens samlingsrum,
biblioteket, en sal för gudstjensts hållande,
lokaler för två läkare samt för sjuksköterskor
m. m. Bottenvåningen upptages af boställsrum, kök,
tvättrum, obduktionssal m. m. Alla sjukrummen äro
försedda med så väl kakelugnar som värmeledningsrör.
Sahlgrenska sjukhuset, ett storartadt vittnesbörd
om kristlig kärlek och barmhertighet, utgör ock med
sin liffulla omgifning af träd och vattenspeglar ett
af de förnämsta partierna i det vackra och välbyggda
Göteborg.
Fr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
