- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
23

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinterqvällen. August K. - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vinterqvällen.

Rastlöst springarn ilar
Genom mörka skogen;
Öfver fält och sjöar
Går den snabba färd.
Vinterqvällens klara
Myriader stjernor
Sända milda strålar
Från en högre verld.

Norrskenslågan flammar
I ett brokigt färgspel:
Norra polens helsning,
Ännu oförstådd.
Öfver frusna vågen
Isen lagt sin spegel,
Månen strör deröfver
Rikt sin silfversådd.

Och åt bleka drifvan
Glindrande kristaller,
Frusna vinterblommor,
Gifva färg och prakt.
Vida öfver skogens
Jättelika furor
Vintergatan, stjernströdd,
Ligger stolt på vakt.

Frustande och yster,
Snabbe springarn ilar;
Hemåt, hemåt bär det
Raskt i senan qväll.
Dallrande en stråle
Utaf ljus sig bryter
Genom frusna rutan
I mitt trefna tjäll.

Herrligt glittrar frosten
Ifrån mjuka drifvan;
Herrligt skimrar strålen
Ifrån stjernströdd pell;
Men långt mera herrligt
Ler ett djupblått öga,
Som välkommen helsar
Mig i vinterqväll.

August K.

Ur Chateaubriands Atala.

Af Emil von Qvanten.

I.

Menniskorna hafva i alla tider, ända till våra dagar,
delat sig i två hufvudgrupper, af hvilka än den
ena, än den andra haft öfverhand. Den ena betraktar lifvet
på jorden som en kort dröm, ur hvilken vi väckas
i döden, för att förflyttas till Elysium eller
Tartarus, till en evig himmel eller till ett lika
evigt helvete. Värdet af jordiska förhållanden är
för den samma endast inbillning, en rök, en dunst och
intet mer. Den andra gruppen anser åter detta lifvet,
med dess fröjder och qval, såsom den enda verklighet,
menniskan blifvit beskärd, och riktar derföre med
skarp uppmärksamhet sina bemödanden på att draga
så stor vinning deraf som möjligt. Hvardera har
haft, såsom vi tro, sitt berättigande, sin kallelse
att fylla i vårt slägtes utveckling, om än också
ingenderas uppfattning, när tiden kommen är, visar
sig vara den uteslutande riktiga.

Den sednare gruppen utöfvade, såsom bekant är,
öfverväldigande inflytande under förra seklet,
det s. k. upplysningens tidehvarf. Den uppenbarade
religionen bekämpades, orättvisorna i samhället,
sådant detta historiskt utvecklat sig, ådagalades,
menniskans allmänna rättigheter proklamerades. Å andra
sidan erkände man slutligen ingen annan verklighet än
sinnenas; verldsstyrelsen liksom menniskoförnuftet
förklarades utgöra endast en mekaniskt verksam
kraft. Då vaknade en ny reaktion, den ideala
uppfattningen återfick sin makt, den förstnämda
gruppen växte hastigt till i betydenhet och antal och
störtade slutligen det adertonde seklets filosofiska
och politiska läror. Själs- och odödlighets-tro,
legitimitet och autoritetsprincip segrade öfver
Europas upprörda folkstammar.

Bland dem, som gingo i spetsen för denna märkvärdiga
reaktion, intager Chateaubriand
[1] ett lysande
rum. Begåfvad, orolig, äfventyrslysten, öfvergaf han
till en början Gamla verlden, för att i Nordamerikas
unga samhälle och urskogar söka tillfredsställelse
för sin heta känsla, sin eldiga fantasi. Återkommen
till Europa, utgaf han, 1802, sitt ryktbara arbete
Génie du christianisme ou les beautés de la religion
chrétienne
, i hvilket han modigt drog i härnad för
kristna religionens, enkannerligen katolicismens,
förfallna anseende. Hufvudskälet – i Chateaubriands
mening – hvarföre menskligheten borde återvända
till katolicismen, är det, att hon är – så
skön. Försvaret förefaller nu mera barnsligt, i vissa
afseenden till och med osmakligt, men så stor var
då för tiden mensklighetens törst efter det högre
troslifvets förseglade källor, att Chateaubriands
bok gaf anstöten till ett vidtomfattande omslag i
religiös riktning.

Genom den skönhetslampa, hvarmed Chateaubriand
belyste den gamla religionens former, upptäckte han
emellertid äfven Atala, den kristna indianska flickan
på Mississippis yppiga stränder. Denna upptäckt
har man att tacka för en af skönlitteraturens mest
glänsande perlor. Atala utgör slutepisoden i "Génie
du christianisme", men offentliggjordes redan ett par
år innan hufvudverket blef synligt. Chateaubriand var
då nyss återkommen från London till Paris, der han
lefde på de obetydliga inkomster, smärre litterära
artiklar kunde förskaffa honom. Samma dag Atala
utgick i bokhandeln, tillbragte han middagen och
qvällen i sällskap med en vän på ett litet café vid
Champs Elysées och yttrade derunder upprepade gånger:
"Antingen är jag i morgon en obetydlig stackare,
eller stiger mitt rykte till skyarne"
[2]. Det
sednare inträffade. Atala vann ofantlig framgång och
har sedermera ständigt upplefvat nya upplagor, under
det att den religionsfilosofiska delen af "Génie du
christianisme" länge sedan upphört att läsas. Atala är
ett konstverk; detta enda ord förklarar dess bestående
värde.

Vi skola i följande häften återgifva några drag
ur Chateaubriands sköna dikt i samband med en del
af Gustave Dorés berömda illustrationer till den
samma. Sällan torde två mästare på skilda konstområden
så lyckligt harmoniera och samverka med hvarandra
som här är fallet. Det är på hvardera sidan samma
fantasiens rikedom, samma värme och smältande
skärhet i stämningen, samma yppiga och dock rena
behag i stilen. Doré kunde näppeligen undgå att
illustrera Atala. För vår del frukta vi blott, att
allt för mycket af den poetiska skildringens doft
och egendomlighet kommer att gå förloradt under
våra händer. Atala är icke lätt att öfversätta;
ännu svårare är den att öfverflytta i sammandrag på
ett annat språk. Det är ungefär som att taga en grå
miniatur-fotografi af en färgglänsande oljemålning.



[1] Francois-Auguste, vicomte de Chateaubriand, föddes
i Bretagne 1769, samma år som Napoleon I. Fäktade,
efter återkomsten från Amerika, i emigranthären,
flyttade till England och återvände till Frankrike
efter den 18 Brumaire. Emigrerade för andra gången när
Napoleon lät skjuta hertigen af Enghien. Återvände med
Bourbonerne, var upprepade gånger minister; kämpade
i pairskammaren mot jesuiterne, men drog sig 1830,
efter Julirevolutionen, tillbaka från det politiska
lifvet. Han dog den 4 Juli 1848.
[2] Villemain, M. de Chateaubriand, sa vie,
ses écrits, son influence littéraire et politique
sur son temps
, Paris 1858.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free