- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
26

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunglig sekter Pipperlings rese- och kärleksäventyr. Skiss af Jo. Jo.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

huru skulle då lagrarne räcka till för de
ärofulla bragderna? Det fysiska modet är den
ena gåfvan af försynen, det moraliska modet
den andra. Jag besitter det moraliska, då jag
har mod att i så många vittnens närvaro
förklara mig icke vara någon hjelte.’

"Alla förklaringar äro här öfverflödiga!" hånade
Napoleon Pipper lings gäster, i det de
tömde sina glas för sin värds moraliska mod.

"Det är alltid en lycka att vara förstådd af sina
vänner", suckade kunglig sekter Pipperling, med ett
leende som skulle föreställa sjelfironi. "Men vidare
i historien, mina herrar!

"Trots skymningen sågo
vi snart huru vårt lokomotiv pustande uppkastade
hela moln af yrsnö på ömse sidor om snöplogen,
som blifvit förspänd. Vi tyckte oss vara om bord
å en ångbåt, som plöjde de skummande vågorna i
någon ström. Plötsligen stannade vi under en på
en gång väldig och ändå mjuk knuff, som kastade
samtlige passagerarne i hvarandras armar. Jag kom
med mina läppar rakt på min vackra okändas näsa.

"’Ber om ursäkt’, stammade jag. ’Det är inte jag
utan ödet, som bestämmer öfver mina handlingar.’

"’Man kan bära sig sämre åt, när man är ödets
lekboll, skrattade min sköna och torkade sin
näsa. Samtliga de öfriga passagerarne vexlade också
ursäkter under mycken munterhet när den första
häpnaden var öfverstånden.

"Bantåget backade nu för att taga bättre fart emot
snöberget.

"’Det är kanske bäst att göra öfverenskommelse om
nästa anfallspunkt, till ledning för försvaret’,
skämtade min reskamrat och satte skalkaktigt sin
muff för ansigtet.

"Jag kände att jag rodnade, mina herrar, ty jag har
mig veterligen aldrig varit närgången mot damer.

"Puff! Duff! Duff! Jag kom i knäet på
min sköna och borrade min haka in i
hennes blonda chevelyr. Lampan i kupéen
slocknade af lufttrycket och vi voro i
fullkomligt mörker. Ännu en gång bad jag om
ursäkt och kraflade mig tillbaka på min plats.

"’Jag tror att vi ä’ lefvande begrafna’, pustade jag.

"’Då ä’ vi mycket oroliga lik’,
skämtade min sköna, ’Sk’a vi ha’ flera sådana
här gymnastiska scener, ber jag att få byta plats,
för att i min ordning bli’ den öfverfallande.’

"O, hvad jag afundades min sköldmö hennes fysiska mod.

"Efter några minuters ängslig förbidan kom
en konduktör och tände vår slocknade lampa på
samma gång han släckte sista gnistan af vårt
hopp att komma fram till vårt nattqvarter.

"’Vi sitta fastkilade i en drifva!’ var det lakoniska
svaret han afgaf på dussintals oroliga frågor.

"’Det här kan bli’ en ryslig natt!’ suckade jag. ’Och
tänk om något annat tåg kommer och kör på oss!’

"’Då bli’ vi ännu bättre fastkilade!’ skalkades min
sköldmö, i det hon härmade konduktörens stämma.

"Hon tvingade mig att skratta midt under min
hjerteängslan. ’Jag har visst råkat ut för någon glad
aktris’, tänkte jag.

"’Om förlåtelse, min hulda reskamrat’, började jag
mitt inqvisitionsförhör. ’Bor ni här i orten?’

"’Jag har bara två stationer till mitt hem, men i
afton kunde det lika gerna vara tio.’

"Vårt samtal afbröts af några svärjande passagerare,
som grälade med konduktören, och som gåfvo sig af
i snödrifvorna, för att söka herberge i närmaste
bondgård.

"Reskamraterna började samtala om den stundande
svåra natten, och en och annan ordade till och med
något om hungersnöd och hungersdöd. Det började
qvälja mig, ty jag tyckte mig redan ha’ smakat på
lampoljan, såsom det enda födoämne i vaggon’en,
om jag undantager mina medpassagerare.

"’Vore vi nu
kannibaler och menniskoätare, så tänkte vi redan på
att proviantera’, hviskade min sköldmö, i det hon gaf
mig en skämtsam, förtrolig blick med hänsyftning på
våra olyckskamrater.

"Jag ryste. Aldrig hade en qvinna vågat skämta så der
karlavulet i min närvaro. Ovilkorligen drog jag mig
tillbaka i mitt vagnshörn. Den sköna tycktes road af
min oro.

"’De magraste äro nu de lyckligaste’, hviskade hon
med ett skalkaktigt leende.

"Jag började känna mig just som litet lycklig,
ty min restulubb utgjorde mina egentliga
kroppsdimensioner. Å andra sidan förvånade jag
mig öfver denna frispråkighet hos en ung dam, som
omöjligen kunde räkna mer än nitton eller tjugu år.

"’Reser ni ofta ensam, min nådiga?’ sporde jag efter
en stunds tystnad.

"’Jag har slägtingar som skyddsvakt både då jag
embarkerar och debarkerar. Dessutom färdas jag
för det mesta i damkupéen. För öfrigt är jag inte
alltid lika språksam som i dag. Jag kan vara tyst,
otillgänglig och tvär, som andra fruntimmer, men små
missöden göra alltid mitt sinne muntert!’

"Hon framhviskade denna förklaring, medan våra
reskamrater lifligt ordade om huru man skulle kunna
anskaffa någon mat åt dem, som mest hungrade. Sedan
hon talat till slut, drog hon sig tillbaka i sitt
soffhörn, fällde sin slöja och antog en min af
värdighet, som klädde henne alldeles ofantligt såsom
motsats till den förra ysterheten.

"Jag upptäckte ett par tindrande ljus på något afstånd
från vår snögraf.

"’Känner ni till den här trakten, min nådiga?’ frågade jag.

"Min nådiga gaf mig en nådig, jakande nick, men
svarade intet. Förmodligen hade hon genomskådat mig,
läst i mina tankar som i en spegel, och funnit att
hon såsom opresenterad ung dam varit för mycket liflig
i sina yttranden.

"’Ack, den som vore der borta der de vänliga ljusen
tindra så inbjudande!’ suckade jag, i det jag fejade
fönsterrutan fri från is.

"Min hulda okända kastade en spejande blick ut öfver
trakten, tog noga sigte på trädtopparne och förklarade
derefter att de båda ljusen sannolikt brunno hos
nämdeman Sven Larsson på Elfklinten. Men vägen dit
öfver skogsbackar, åkrar och gärden var visst nära
en half fjerdings väg.

"’Dock, jag känner till en gångstig längs
gärdesgårdarne’, fortsatte min sköldmö. ’Klockan är
bara nio på aftonen, månen går snart upp, yrvädret
tycks ha’ saktat sig. Jag har lust att ta’ mitt
nattqvarter hos de vänliga menniskorna.’ Hon såg ännu
en gång på sin klocka och vinkade åt konduktören att
släppa henne ut.

"Denne bockade sig, smålog som åt en bekant, men
afstyrkte den vådliga promenaden. Reskamraterna
uppstämde en korus af varningar åt den unga damen.

"’För allt i verlden! Ni kan bli’ insnöad’, utbrast
jag, ’och sluta ert lif i en drifva.’

"’Då blir jag åtminstone ensam i min graf, skämtade
hon. ’Här inne kan jag bli’ vittne till ännu hemskare
scener.’ Hon framhviskade de sista orden till mig
allena, men med en stämma, som liknade hvad man på
teatern kallar ’en röst ur ett hvalf’.

"Jag förstod hennes skalkaktiga skämt, ty när jag
speglade mig i mig sjelf, fann jag att jag för henne
uppträdt som ... som ... som ..."

"En som inte gör anspråk på att kallas hjelte",
sufflerade en af Napoleon Pipperlings gäster och
belackare.

Men den artige värden låtsade ingenting höra, utan
fortsatte:

"Trots alla våra snart sagdt handgripliga protester,
hoppade den raska flickan skrattande ur vagnen,
tog sin lilla resehandsäck och anförtrodde ett
hattfodral åt konduktörens vård. Hon trippade af,
balanserande på den tilltrampade kanten af jernbanan,
och snart såg jag henne vika af öfver en liten spång
uppåt skogsbacken.

"’Hvem var den unga modiga damen?’ sporde jag
konduktören, medan jag sträckte min hals så långt
som möjligt utom vagnsdörren.

"’En rask och hurtig flicka här i bygden’, svarade
konduktören, men afbröts af ett ångestskri och ett
strax derpå följande klingande skratt. Jag såg min
sköldmö försvinna under drifvorna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free