Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunglig sekter Pipperlings rese- och kärleksäventyr. Skiss af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag rusade upp, jag kände all min blod strömma till
mitt hjerta. Jag kände mig riktigt modig.
"’Inte farligt!’ lugnade oss konduktören. ’Der är hon
uppe igen. Hon hoppade för tidigt ned från spången och
kom i diket. Går an, hon känner vägen öfverallt här
i trakten och är raskare än mången kruka till karl.’
"Men i nästa ögonblick hade jag samlat allt mitt pick
och pack, utom min kappsäck, som jag rekommenderade i
konduktörens vård, och hoppade full af karlavulenhet
ned från vaggon’en. Jag ropade ett halloh! åt min
sköldmö och skyndade så fort min oviga restulubb
och snödrifvorna det tilläto åt samma håll der hon
försvunnit.
"’Skrik som en korp om herrn behöfver hjelp’, varnade
min välvillige jernvägstjensteman, ’ty vi få väl
allt vaka här kanske hela natten.’
"’Halloh! Halloh!’ ropade jag uppåt skogsbacken.
"’Hvad står på?’ svarade en hurtig qvinnostämma.
"Månljuset började genombryta de tunga snömolnen,
och snart upptäckte jag min hulda reskamrat stående
på en kullfallen trädstubbe.
"’Tillåter ni att jag gör er sällskap bort till
nämdemannen?’ sporde jag pustande, medan jag midt
under min fråga stupade ikull på båda knäna och
fördjupade mig ända upp till hakan i en snödrifva.
"’Jag har så mycket att bära på förut’, skalkades
min sköna. ’Dessutom, min herre, den sorts bekantskap
man gör som reskamrat i en vaggon, berättigar en inte
att vara följeslagare åt hvarann en vinternatt i en
skogsbacke. Jag anhåller att få gå min väg allena,
och vädjar som en aktningsvärd ung flicka till er
ridderlighet som en aktningsvärd ungherre.’
"’Och ni vädjar inte förgäfves!’ svarade jag med en
bugning, som skulle ha’ varit värdig en ledamot af
Amaranten, om inte min välsignade tulubb kommit mina
ben att ännu en gång snubbla. Jag borrade min näsa
djupt ned i snön helt nära den huldas fötter.
"Ett klingande skratt belönade min artighet.
"’Ni helsar allt för orientaliskt’, skämtade min
sköldmö. ’Men följ nu mina fotspår och tag fram er
revolver i fall vi få se några vargar. Min lilla
handsäck är mitt enda vapen.’
"Min följeslagerska letade sig fram med mycken
klokhet mellan buskarne och höll sig så mycket som
möjligt på de bara fläckar, hvilka stormvinden sopade
fria för snö. Jag följde henne pustande, då och då
egnande en allvarsam tanke åt vargarne, hvilka jag
skulle förjaga med den revolver, som satt hängande på
min sängkammarvägg i Stockholm. Dock, vete himlen
hvarifrån jag fick denna underliga känsla af mod
och tillförsigt, som jag aldrig kännt hvarken förr
eller se’n. Jag tyckte mig nästan vara af försynen
sänd som den unga flickans beskyddare.
"’Hu då! Hvad var det, som prasslade der i
buskarne!’ ropade min skyddsling och tvärstannade.
"’Hu då!’ upprepade jag så lifligt att tulubben gled
af mina axlar.
"’Hvad såg <I>ni</i> då?’ sporde min sköna, i det hon hastigt
vände sig om.
"’Er förskräckelse!’ svarade jag.
"’Det kan man kalla liflig sympati’, skämtade hon
med sin förra hurtiga ton. ’Det var bara ett par
nattfåglar, som jag störde i sin hvila. Ni är bestämdt
mycket nervös, min herre.’
"’Ja, om dermed menas att ha’ fina nerver’,
replikerade jag med liten smula spets i orden. ’Jag
är icke militär eller dagakarl, och har inte vänjt
hvarken mina muskler eller nerver vid några
grofsysslor.’
"’Får jag äran göra edra muskler uppmärksamma på
att deras ägare tappat sin tulubb’, gycklade min
sköldmö. ’Ni gjorde nästan klokast i att gömma
det der obeqväma plagget här under buskarne tills
i morgon, ty när vi ska’ fram öfver åkrarna har ni
börda nog ändå.’
"Jag hade en öfverrock ofvanpå min bonjour,
kroppsrörelsen hade dessutom gjort mig så varm,
att jag ej märkte
huru min sjuppskinnstulubb gjort sig oberoende af
sin ägare. Jag tog upp mitt ’obeqväma plagg’
från marken och öfverräknade den rundliga summa
det nyligen kostat mig. Min sparsamhetskänsla
förbjöd mig att anförtro min klenod åt en
granrisbuske. Stillatigande följde jag min
vägviserska, hvilken lätt som en hind hoppade från
tufva till tufva, medan jag sjelf, lunsig som en
björn, föga gjorde skäl för äretiteln ’synålen’,
hvarmed mina herrar kamrater stundom hedra mig."
Kunglig sekter Pipperlings gäster mumlade en artig ursäkt
i korus och fyllde på nytt sina glas, medan deras
värd smuttade så fint på sin ananaspunsch, som om
han varit en dam vid hofvet.
"Gifve Gud, mina herrar", fortfor Napoleon,
"att jag följt min kloka följeslagerskas råd och
afhändt mig den elemenskade tulubben. Den var
nära att kosta mig mitt unga lif, mina allrabästa
herrar och kamrater.
"Sedan vi lyckligen öfvervandrat skogsbacken kommo vi
ned till ett djupt dike, som skilde den från
åkrarne framför oss. ’Här gäller det att kunna
hoppa!’ utropade min amason, i det hon uppletade
en stor sten till trampolin och utpekade en annan
mindre till fotfäste nedanför på andra sidan. Det
Leucadiska språnget föreföll mig så der omkring
tre alnar.
"Den raska tösen slungade sin handsäck och sin skotska
schal öfver diket, och hoppade derefter
vig som en ekorre på den anvisade stenen.
"’Nu är det värsta öfver!’ utropade hon frimodigt. ’Nu
ha’ vi en säker gångstig att vada oss fram på och
nu är det bara ett par bösshåll fram till nämdemans
stuga. Tag nu af er tulubben och kasta den till
mig. Säkert stöd för foten, dugtig ansats och så är
ni här.’
"’Hvad är det, som pollrar der nere i djupet?’ frågade
jag med oro.
"’En liten skogsrännil under snödrifvorna, men nu
är den knappast alnsdjup en gång. Slunga nu öfver
tulubben!’
"’Nej, jag har den hellre på mig, annars
faller han kanske i vattnet. Jag skörtar upp den
öfver knäna och är väl ingen klumpfot heller.’ Med
dessa djerfva ord lyftade jag mitt olycksplagg så
högt jag det förmådde, tog en väldig ansats, och –
befann mig på botten af det djupa diket.
"Jag stod i lervatten ända upp till knäna, medan hela
min öfriga lekamen var alldeles inbäddad i snö. Med
yttersta nöd lyckades jag hålla mitt hufvud ofvan
drifvorna.
"Hela mitt hjeltemod hade tagit vatten öfver knäna
liksom jag sjelf. Försakande alla anspråk på att
vara min huldgudinnas beskyddare, anropade jag
henne med jemmerlig stämma om hjelp.
"’Den välsignade tulubben!’ klagade hon och vände
sig rådlös omkring på sin sten.
"’Och ingen menniska till hjelp i
hela trakten. Hjelp!
Hör hit!’ ropade hon för första gången med
verkligt qvinlig ångest i sin stämma.
"’Hjelp! Hjelp!’ vrålade jag, i det jag förgäfves sökte
krafla mig upp för de branta snöhöljda dikesväggarne
och lika förgäfves göra mig qvitt mitt olycksplagg,
i hvilket mina bottforbeklädda fötter voro
intrasslade.
"Men ohörd af någon hjelpare förklingade
den enda duett
jag – mig veterligt – sjungit tillsammans med
något fruntimmer.
"Min raska reskamrat fördjupade sig
ända till midjan i
snödrifvan ofvan dikeskanten och sammanvecklade
sin schal till en sorts räddningståg åt sin ömklige
kavaljer. Men förgäfves fattade jag i schalens
andra ända. Min tyngd skulle endast ha’ dragit
min räddande engel ned i min afgrund.
"’Ni får hålla modet uppe på bästa sätt, medan jag
ensam vandrar fram till gården efter hjelp. Det
går an, det år ju ingen lifsfara, och ett obehag,
som man af envishet sjelf förskaffat sig, får
man anse som ett rättvist straff af himlen. Adjö
på en stund! Se här ett mandelbröd, resten af min
resematsäck – jag låter det glida ned till er
genom schalen såsom transportkanal. Passa på nu
der nere! Så der ja, det gick då lyckligt. Svep nu
in er i er kära tulubb, och gör er enkla supé så
länge, tills jag hinner skicka några drängar hit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
