- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
28

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunglig sekter Pipperlings rese- och kärleksäventyr. Skiss af Jo. Jo.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med en hisskran! Yrvädret har gudskelof upphört,
så att ni inte behöfver frukta att bli öfversnöad!’

"’Räddande engel! Hur ska’ jag nånsin kunna tacka
er!’ utropade jag med så mycken pathos som mina
genomvåta fötter och ben kunde förläna åt min
stämma.

"’Åh det går an både på vers och prosa. Ni har
god tid att fundera på den saken, tills hjelpen
hinner hit. Mitt mandelbröd är alldeles färskt
och bakadt för ett par timmar sedan af min kusin.
Smaklig måltid! Adjö!’

"Och muntert gnolande på studentsången: ’Vintern
rasat ut från våra fjellar’ – vadade den raska
skönheten öfver knäna höljd i snö den af henne
kända gångstigen framåt till de tindrande ljusen,
medan hennes olycklige kavaljer förgäfves arbetade
i drifvorna, för att å dikets slippriga väggar
finna fäste för hand eller fot. Tvärtom lönades mina
ansträngningar med att jag ännu djupare klef ned mig
i dikets dybotten. Slutligen förlorade jag jemnvigten
och ramlade baklänges i den djupa drifvan, i hvilken
jag uttröttad förblef halfliggande. Jag svepte om mig
min olyckstulubb, som nu var ganska angenäm alt ha’,
och begynte med strykande aptit mumsandet på mitt
ganska stora mandelbröd. Ja, jag glömde under den
läckra supéen till och med mitt obehagliga fotbad
och började med filosofiskt lugn mina mig i mitt
tragikomiska missöde.

"Men när mandelbrödet var slut, – ack, mina herrar –
då hägrade för min fantasi bilden af min trefliga
sängkammare der inne med den sköna mjuka breda sängen
och min varma tekopp med sina tillbehör af smör,
ägg, ost och kött, för att inte tala om den kalla
kycklingen. O, jag förbannade – utan svordomar – den
stund jag gaf mig ut på friarefärd, och jag fördömde
mitt Harpagonsbegär efter morbror Mårtens förmögenhet,
då jag kunde lefva rikligt och anständigt på min
egen.

*



"Den halfva eller hela timman jag tillbringade
i denna ömkliga belägenhet föreföll mig längre än
en natt i Tartaren, och oupphörligen tyckte jag mig
höra vargarnes tjut och känna deras sträfva tungor
undersöka min läckerbit till lekamen. – Jag skulle
ha’ önskat att den varit en verklig ’synål’ i denna
stund, och att min fantasi varit ’enögd’ som den,
i stället för att den nu såg med tusende ögon.

"Ändtligen anlände ett par bonddrängar med
en kälke, lastad med bräder, stänger och tåg.
Man hade rustat sig som för att draga en
småländsk slagtoxe upp ur djupet, i stället för
kunglig sekter Napoleon Pipperling, en af de finaste
dansörer, som någonsin anfört en cotillon på
Innocensen. Icke utan mycken svårighet lyckades
det mig att, understödd af tåg och stänger, komma
upp för den fyra eller fem alnar höga dikesbranten,
och väl uppkommen, kastade jag mig under löfte
om hederliga drickspengar på kälken. Mina båda
tvåbenta dragare fortskaffade mig pustande fram
till nämdemansherberget, men upplyste mig
under vägen om att huset redan var öfverfullt af
jernvägspassagerare och landsvägsresande, som sökt en
tillflykt der inne mot ovädret. Drängar och pigor
hade lemnat alla sina bäddar och tillbringade
natten i ladugården. Mina dragare tröstade mig
med den hugnesamma reflexionen, att en halmkärfve
bland kreaturen dock är vida bättre sofplats, än
ett dike fullt med snö och lervatten. Jag rår
inte för det, mina herrar, men å nyo hägrade min
sängkammare der inne i alla regnbågens tjusande
färger för min inbillning, och jag svor en dyr
ed på att fröken Clara Torstensson på Ringbonäs en
gång skulle få umgälla alla de vedervärdigheter
jag för hennes skull utstått.

"Den välvillige och gästfrie nämdemannen ref sig
förtviflad i sitt gråsprängda hår vid min åsyn, men
uppletade genast sitt sista par torra ullstrumpor
och ett par grofva smorlädersstöflar åt sin nya
gäst, medan drängarne i förstugan tömde vattnet ur
mina skodon. Jag inbjöds derefter till ett väldigt
grötfat, som utgjorde återstoden af det illa åtgångna
matförrådet, medan min värd skrattande omtalade
att han öfver natten herbergerade inte mindre än
tjugusex personer, hvilka nu till största delen njöto
af sömnens välsignelse. Jag lät mig under tiden den
goda hafregrynsgröten med sin feta mjölk väl bekomma
och sträckte mina ben framför brasan i
slöjdkammaren, kring hvars väggar redan snarkade en
insnöad karavan af småländska bonddrängar. Efter
slutad supé reste jag mig upp och beskådade mina
högeligen komiska ben. Jag är icke fetlagd, mina
herrar, och med mina åtsittande Kædingska underkläder
tog sig mina jättelika odalmannafötter särdeles
originelt ut. Men hvad gjorde detta inför en sådan
publik, som trakterade mig med den afskyvärdaste
musik jag känner, dessa själens belåtelseuttryck
under sömnen, hvilka fått det expressiva namnet –
snarkningar.

"Midt under mina sjelf betraktelser och funderingar
öfver huruvida inte en sängplats i ladugården vore
att föredraga framför en dylik bland smålänningarne,
öppnades en liten dörr på glänt och min räddande engel
visade sig i dörrspringan. Nämdemannen hade gått ut
för att se om sitt folkuppfyllda hem, och för att
spana om man öfverallt handskades varsamt med elden.

"Min sköna sköldmö upphof ett af sina hjertligaste
skratt då hon upptäckte min komiska figur och liksom
läste mina tankar rörande nattherberget.

"’Jag bor i ett skafferi utan mat, men med många
tomma fat’, – upplyste hon skämtande – ’och har
min sängplats på en bred hylla nära baksidan af
spisen. Jag tänker ligga varmt och sofva skönt. Här
inne är en sorts afplankning, som man kan göra
fullständig med min stora schal, och på golfvet nära
den här dörren står en lång kista, på hvilken man kan
sofva ganska illa. Våra gemensamma tragiska öden ha’
gjort oss nästan till gamla bekanta, och under sådana
här äfventyr får man understundom begå oerhörda brott
mot konvenansen. Som en ridderlig stockholmare skulle
ni aldrig vågat tänka på något sådant, men som en
okonstlad bondflicka inbjuder jag er att ligga i
min antichambre, så vida ni inte föredrar det här
gemensamhetsfängelset eller ladugården.’

"Jag kände att jag rodnade, ty jag hade aldrig
mig veterligt – tillförene blifvit inbjuden till
sofplats hos ett obekant ungt fruntimmer. Men också
min skyddsgudinna rodnade ända upp till hårfästet,
då hon såg min förlägenhet.

"’Nej, håll, jag ångrar min tanklöshet’, utbrast
hon med en stämma alldeles olik den muntra
skämtarinnans. ’Ni får nu tänka för er sjelf, min
herre, jag har haft alldeles för mycket omtanka om
er.’ Med dessa ord ämnade hon stänga dörren.

"’Men tillåt åtminstone att jag presenterar min
ringa person i utbyte mot äran att få veta ert namn,
min räddande engel’, hviskade jag och grep fatt i
hennes dörr likt en drunknande, som famlar efter en
räddningsplanka.

"’Jag önskar att vi fortfarande må förblifva obekanta
med hvarandra, min herre. Vi råkas sannolikt aldrig
mera i lifvet, och om ni berättar vårt reseäfventyr,
så har ni åtminstone inte mitt namn att gyckla med
inför edra många vänner.’

"Hon yttrade dessa ord med en ton af skygghet och
allvar, så olik hennes förra karlavulna hurtighet,
att jag kände mig helt varm om hjertat. Med en
vördnadsfull bugning svarade jag: ’Hur kan ni
misskänna mig så grymt? Hellre må jag i evighet
lefva i okunnighet om ert namn än en enda minut
lemna det till spillo åt ogrannlaga vänner. Som
ett bevis på att jag är värd ert dyrbara förtroende
så låt mig ligga som en trogen gårdvar utanför ert
sofgemak. Jag sveper in mig i min tulubb på kistan
och tager till hufvudkudde min lilla handsäck, i
hvilken jag beklagligen blott inpackat reslektyr,
men inga toalettartiklar, såsom ni kan se – af min
vidunderliga fotbeklädnad. Af miskund befria mig från
mina plågoandar här ute.’

"Min ömkliga min återkallade hennes glada leende och
hon beviljade min bön med förklaringen, att hon sjelf
var ett inhyseshjon och således inte kunde bestämma
gränslinjen för ett annat. Hon hängde derefter upp
sin stora skotska schal såsom en tältvägg mellan
oss, och jag arrangerade mig på bästa sätt i hennes
antichambre på den långa kistan.

"Efter ett vänligt utbyte af ’god natt’, sökte vi hvar
och en på sitt håll vår tröst för dagens vedermödor
i Morphei armar. – Men – ack, mina herrar – jag hade
aldrig – mig veterligt – förut legat på en gammal
målad kista,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free