- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
29

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunglig sekter Pipperlings rese- och kärleksäventyr. Skiss af Jo. Jo.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvars hårdhet inte ens kunde uppmjukas af den
dyrbaraste sjuppskinnspels. Ni hör, mina herrar
kamrater – att jag litet emellan begagnar uttrycket
’mig veterligt’. Det kommer sig deraf, att jag en
enda gång i Upsala råkade ut för fader Bacchi arga
list, och hvad den qvällen och den natten hände mig,
vet jag – mig veterligt – inte det ringaste.

"Efter en eller två timmars försök att tänka på
böljande sädesfält, gungande vågor, m. m., allt
sådant, som tjenar att framlocka sömnens gudom, låg
jag stilla och stirrade på det klara månskenet,
som nästan gjorde natten till dag. Der ute i
slöjdkammaren hörde jag mina smålänningars afskyvärda
brummstimmen; der inne hos min skyddsgudinna var
allting tyst som grafven. Jag hade dragit af mig mina
jättestöflar och befann mig i nämdemannens strumpläst,
medan jag då och då egnade en sorglig tanke åt min
stora kappsäck, som innehöll hela min gaderob och
mina toalettartiklar, men som kanske nu var på god
väg till Malmö, i fall bantåget lyckats komma lös
från sina snöbojor.

"Plötsligen greps jag af en oemotståndlig lust
att kasta en spejande blick på min sköna der inne
på hyllan. Jag smög mig upp, böjde undan en
flik af schalen och – o Venus Anadyomene! –
höll jag på att utropa, om besagde Venus varit
klädd i fullständig reshabit. Ja, mina herrar,
– mig veterligt – har jag aldrig sett en
täckare qvinnouppenbarelse.

"Från skafferiets fönster göt fullmånen ett förklaradt
sken öfver den slumrande flickan. Hennes blonda
lockar voro lösta ur sina bojor och svallade som
en guldflod kring hennes kinder, hvilkas kanske
allt för friska rodnad af Lunas glans var förbytt
till en magisk blekhet. Den lilla munnen var
halföppen och himlaljuset återstudsade från de
glänsande tandperlorna. De små hvita händerna
lågo sammanknäppta liksom till bön öfver hennes
bröst, som häfde sig i lugna vågor, och öfver hela
anletet spelade ett oskuldsfullt småleende.
Mig veterligt hade jag aldrig tillförene sett en
sådan lefvande tafla.

"Till hufvudkudde hade hon sin lilla resehandsäck,
hvars blankpolerade messingsplåt lyste som en
stjerna i månljuset. Jag kunde tydligen se att några
bokstäfver voro graverade på plåten, men afståndet
tillät mig inte att urskilja hvad de betydde. Jag
kände mig så underligt varm om hjertat. Jag tyckte
tydligen att den första kärleken morgnade sig som
en liten pilt i mitt bröst och började gnugga sig i
ögonen. I mitt minne genomgick jag alla eftermiddagens
händelser och särskilt mitt förtviflade läge i diket,
ur hvilket hon ju tydligen var min räddarinna. Med
ett ord, tacksamheten blandade sig med min
beundran, och jag var nära att knäfalla under min
hänförelse. Då, mina herrar, uppfångade mina öron
dessa vederstyggliga pinsamma toner, som i hela mitt
lif varit min fasa, dessa den lyckliga sömnens
segertoner spelade på en sorts domsbasun. En iskall
dusch föll öfver min späda, nyfödda kärlekskänsla. –
Ack, mina herrar, – min huldgudinna – törs jag väl
uttala det gemena ordet – min huldgudinna – snarkade.

"Mig veterligt hade jag aldrig hört något fruntimmer
snarka förr. Jag hade antagit att denna ohyggliga
vana var ett prerogativ endast för skapelsens otäcka
herrar.

"Jag befann mig midt emellan tvenne eldar.
Der ute råmade mina smålänningar, här inne
jamade min räddande engel. Nedslagen och
torterad i mina musikaliska öron, ämnade jag
just krypa tillbaka till min sjuppskinnspels, då
den glänsande messingsplåten ännu en gång
stack mig i ögat. Nyfikenheten började
öfvermanna min grannlagenhetskänsla och de
högljudda försäkringarne från den huldas mun om den
mest prosaiska och bastanta sömn gjorde mig
trygg för en öfverraskning. Jag kröp fram på knä
till hennes egendomliga sofplats, framtog min lorgnett
och började stafva ihop namnet på messingsplåten.

"Men, mina ärade herrar och kamrater! –
Dömmen sjelfva om Napoleon Pipperlings grandiosa
öfverraskning. – Jag läste tydligen namnet – Clara
Torstensson.

"Clara Torstensson! utropade jag ovilkorligt med
halfhög röst – min egen syssling, målet för min resa!

"Dock, mitt utrop måste ha’ inskränkt sig till bara
namnet, ty vid dess ljud vaknade plötsligt den hulda
sofverskan och lyfte förvirrad sitt täcka hufvud, utan
att likväl upptäcka mig nedom sina fötter. Jag gjorde
en tyst men rask manöver för att draga mig tillbaka,
men – ehuru annars en temmeligen elastisk dansör,
tycktes jag under hela denna resa blifvit begåfvad
med klumpfot, – jag trasslade in mig i den skotska
schalen, drog ned den från sitt fäste och låg der nu
insvept som en kyckling i ett äggskal.

"’Min Gud! Hvad är det!’ utropade den sköna förskräckt
och reste sig upp. ’Har någon ropat mitt namn?’

"Olyckan gör oss merendels fyndiga, mina herrar,
och jag framstönade ett sakta: ’Förlåt, förlåt! Det
är bara jag! Jag föll under sömnen ned från min kista
och snärjde in mig i er schal. Jag skall strax ordna
allt på nytt och sedan lägga mig på golfvet.’

"’Jag trodde det skulle vara slut med missödena för
i dag’, halfgäspade min sköna syssling, som utan
att veta det sjelf bekräftat riktigheten af sitt
namn. ’God natt! Fall nu bara inte ned från golfvet.’

"Så sömnig hon var, kunde hon dock inte låta bli att
skämta.

"Men den som nu mera inte fick en tanke på sömn,
mina herrar, det var jag. Tusende minnen af mitt
egendomliga äfventyr förföljde mig, och jag såg å nyo
den fängslande synen af den täcka slumrerskan. Jag
började att pigga upp min efter duschen nyss
något dufnade kärlek. Jag började reflektera öfver
qvinnokönets berättigande att få snarka lika väl som
mannen, och jag förvånade mig öfver att denna fråga
inte diskuterats på riksdagarne i sammanhang med de
öfriga om qvinnoemancipationen. Ja, jag riktigt
längtade att få höra något mera af denna sömnens
underbara musik, som nyss väckt min fasa, för att
i tid vänja mitt ömtåliga öra vid dessa missljud,
som dock måla harmonien mellan själ och kropp. Jag
lyssnade, men allt var tyst inne hos Clara, det
var bara mina outtröttliga smålänningar der ute,
som oupphörligen ’drogo timmerstockar’ – såsom det
heter på skolpojkspråket.

"Skulle jag fortsätta mitt incognito eller
inte? Skulle jag uppträda hos Claras pappa som
bokhållare eller friare? – Dessa frågor höllo
mig vaken ännu ett par timmar, tills jag var
fast besluten att uppträda som friare. Denna
tanke jemte den att jag befann mig så nära mitt
lefnadsmål och min lefnadslycka gjorde mig varm,
ja, glödande varm. Mig veterligt hade jag aldrig
tillförene kännt någonting dylikt i mitt unga
ungkarlsbröst. Och under denna behagliga hjertevärme –
hvad gjorde jag, mina herrar? Jo, tröttad af kroppens
ansträngningar och själens strider – somnade jag i
min sjuppskinnstulubb.

*



"Efter några timmars djup sömn, men som jag vill
hoppas – och mig veterligt – utan snarkningar, väcktes
jag af min välvillige värd, som höll i sin hand min
på spisen torkade fotbeklädnad.

"’Hur kan nämdeman ha’ ett dike, som är så rysligt
djupt?’ sporde jag yrvaken.

"’Hå, det behöfs nog vid höst- och vårflödet, för
att hålla styr på en liten skogssjö der uppe på
höjden. Den vill nog in på mina åkrar ändå, om jag
inte höll tummen på ögat på’n.’

"Jag hörde nu ett muntert hojtande utanför, hästars
gnäggning och klang af bjellror.

"’Nu gäller det att vara ferm i dona!’ menade
nämdemannen. ’Stationsspektorn har skickat åkdon
efter paschaserarna, det stoppade tåget blef
loss helt tidigt i morgse, men ett annat väntar vid
närmsta station. Här ä’ lif och lefverne på min gård
måntro. Snöplogarne ha’ tidigt på morgon varit ute
på alla vägar och stigar, och föret ä’ klingande.’

"Jag skyndade mig in i helgdagsstugan, som var
öfverfull af gäster, hvilka slukade i sig kaffe ur
både koppar, fat och glas. Min huldgudinna stod der
blomstrande röd bland de andra och drack sitt kaffe
ur en liten gräddsnipa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free