Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunglig sekter Pipperlings rese- och kärleksäventyr. Skiss af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"’God morgon, herr sjusofvare!’ skrattade hon. ’Ni
har visst varit utsatt för något naturunder i natt. Ni
hade fallit från golfvet upp på kistan utan att märka
det.’
"’Ja, vänta du mig, lilla yrhätta’, tänkte jag,
och armbågade mig fram till kaffepannan, ’bara
vi komma i kupéen skall jag spela komedi med dig,
min ärade fröken syssling.’
"Hennes skälmska min, de klara strålande ögonen, den
friska hyn, de ringlande lockarna, som smögo sig fram
under den lilla koketta reshatten, – allt gjorde henne
förtjusande. Jag kände att jag började bli’ kär upp
öfver öronen, och i min förlägenhet doppade jag min
handske i stället för min kringla i kaffekoppen. Jag
var alldeles fast besluten att fria genast vid min
framkomst till Ringbonäs.
"’Paschagesarne te’ jernvägen!’ skreko ett par
raska bonddrängar, mina dragare från föregående
qvällen. ’Allt klart! De’ ska gå som chas!’
"Samtliga jernvägsresenärerna skyndade sig att taga
plats i skrindorna.
"Min flamma stod der lugn och trygg. Jag följde
naturligtvis hennes exempel.
"’Ja, nu skiljas våra vägar!’ förklarade den sköna.
"’Hvad vill det säga? Ska’ ni inte hem till’ – Ringbonäs
– höll jag på att säga, men hejdade mig.
"’Hem till mitt hem? Jo visst. Der ute står mitt
åkdon, med min fars raska hästar. Vi fara en genväg,
som lär vara plogad, och jag kommer då förr hem än
med jernvägen. Min fästman visades hit från stationen,
för att hämta mig.’
"’Fäst–fäst–man!’ stammade jag och höll på att tappa
min kaffekopp i golfvet.
"’Ska’ herren som låg i diket med eller inte?’ sporde
i det samma den ena af mina dragare.
"’Fäst–fäst–’, upprepade jag alldeles
tillintetgjord.
"’Jaså, herrn stannar qvar’, replikerade skjutsaren
och rusade ut till sina hästar.
"’Men ska’ ni inte ned till jernvägsstation? Ni
försummar er’, uppmanade min omtänksamma sköna.
"’Fäst–man! Är ni förlofvad, Clara?’ var hela mitt
svar.
"’Clara?’ upprepade min syssling med stora ögon.
"Men i detta ögonblick inträdde en högrest, vacker
ungman, till utseendet militär. Han hade piska i
handen och ropade i dörren åt en bondpojke att hålla
säkert i hästarna.
"När han kom närmare igenkände vi samtidigt
hvarandra.
"’Nej, se på Napoleon Pipperling! Hur i all verlden
har du blåst hit?’
"’Ottokar Hörner!’ utropade jag. ’Mjuka tjenare,
min herr broder!’
"’Jag får presentera kunglig sekter Pipperling,
en studentkamrat, för min lilla rara fästmö, fröken
Clara Torstensson. Men vänta lite! Är ni inte slägt
med slägten.’
"’Sysslingar!’ stammade jag och kände att jag rodnade
öfver hjessan ända ned i nacken.
"’Nej, men så lustigt! Napoleon
Pip–Pipperling!’ skrattade Clara. ’Jag har af min
far hört så många historier om hans pappa, det sirliga
hofrättsrådet.’
"’Åh, han är sjelf lika sirlig. Han nyttjar alltid
hvit väst, och krås i bröstet. Ser du, Clara, han är
ju en riktig sprätthök.’
"Men, mina herrar, sprätthökens tunga hade blifvit
alldeles förlamad, och fästmannen, den ståtlige
löjtnanten, hade lagt sig som en stor bautasten öfver
mitt beklämda bröst. Till min heder vill jag dock
nämna att jag icke egnade en enda tanke åt de fyra
eller fem hundra tusen riksdaler som samtidigt gledo
ur min plånbok genom förlusten af arfvet efter morbror
Mårten. Jag tänkte endast på min förlorade lycka.
"’Ingen under att jag kände sådant deltagande för min
olyckskamrat’, skämtade Clara, medan hon lutade sitt
hufvud mot den högreste fästmannens skuldra. ’Det
var ju bara outvecklad slägtkärlek.’
"’Nå, nu kommer du med oss till Ringbonäs!’ utropade
min vän löjtnanten, ’ty bantåget har du försummat. Men
som vår lilla släda blott har plats för två, och jag
inte törs anförtro de ystra hästarne åt dina
skrifvarefingrar, så får du hålla till godo med en
plats på hundsvotten, kära Nappe!’
"Ordet ’hundsvotten’ kändes liksom en dödsstöt åt min
sargade unga kärlek. Jag, kunglig sekter Pipperling,
ledamot af Amaranten och Innocensen, sitta på
hundsvotten bakom ett ideal, som egentligen borde
vara mitt, men som nu annekterats från de hyggliga
civila af de brutala militärerna. Nej, det var för
mycket. Och hvad skulle jag på Ringbonäs att göra
bland obekanta slägtingar, nu när min komedi redan
var utspelad? Jag framhostade några ursäkter, diktade
några angelägna affärer i Norrköping, och snattrade
något om stränga tjenstepligter i Stockholm.
"’Men då får du vänta här eller på stationen till
eftermiddagståget klockan 4, kära Nappe! Det blir
dig allt långa timmar.’
"’Åh, jag har god lektyr med mig, och dessutom ämnar
jag lefva på angenäma reseminnen’, hviskade jag med
en Abelardsblick åt min förlorade Heloisa.
"’Men hur visste kusin Napoleon, – ty sysslingar ä’ ju
så godt som kusiner, – att jag hette Clara?’ sporde
min huldgudinna.
"’Ert visitkort glänser ju i messing på den der
handsäcken’, suckade jag.
"’Ja, men den gömde jag hela tiden undan så väl.’
"’Kärleken – slägtkärleken är skarpsynt!’ suckade jag
och doppade ännu en gång min handske i kaffekoppen.
"Clara svarade med ett af sina förtjusande barnsliga
skratt, räckte mig sin venstra hand och gaf armen åt
sin fästman. ’Kusin Nappe kommer väl till Ringbonäs,
om inte förr så på mitt bröllop i sommar, och blir
bekant med far och mor. Vi behöfva någon stockholmare
för att förgylla upp vår landtliga sällskapskrets.’
"Jag framstammade några förlägna ’tackar ödmjukast’,
som i öfversättning betydde: ’aldrig i tid och
evighet’, och följde det lyckliga paret till
slädan. Det gick en kall vindkåre öfver ryggen
på mig, då Ottokar lyfte upp sin fästmö lätt som
om hon varit en fjäder och satte henne ned i
björnskinnsfällen. ’Nå, lilla Nappe, ännu vinkar
hundsvotten. Eller vill du köra, så sitter jag bak
en bit tills vi stjälpa.’
"Jag tackade med ett fånigt leende, kastade en
sönderslitande blick på min förlorade lycka,
ryggade ett par steg och satte mig, tack vare min
långa olyckstulubb, under afskedshelsningen midt
i en stor snödrifva. En klingande skrattduo från
det öfversälla paret hväste som Tartarens ormar i
mina öron. De vilda hästarne satte af i sporrstreck,
och jag blef sittande i drifvan under djupa tankar
på allt, som passerat under mitt korta kärleksrus.
"’Ska’ det vara en liten morgonsnapps i
vinterkylan?’ sporde min värd med ett godmodigt
leende. ’Matvarorna ä’ nästan slut, men lite dryckjom
ha’ vi ännu qvar.’
"Hvad tycker ni, mina herrar, jag var så tankspridd,
att jag mekaniskt sväljde den afskyvärda supen.
"Jag försökte läsa bort de långa timmarne i den
temmeligen trefliga gästkammare, till hvilken
jag nu blef inbjuden såsom den sista af de
våldsgästande, men jag somnade, tack vare den gemena
supen, och vaknade ej, förr än mitt
vänliga värdfolk bjöd mig på lungmos och ölsupa.
"Med hvilka känslor jag sökte förtära min idylliska
middag, kan en daglig gäst som jag på hotel Rydberg
bäst begripa. Ändtligen slog befrielsens timma. Jag
ville liqvidera min skuld till min gästfria värd,
men han vägrade att mottaga någon sorts betalning.
I stället smög jag, medan husmodren sökte göra sig
blind, en silfverspecie i småbarnens sparbössa.
"Jag återvände med blödande hjerta till Stockholm, och
först nu på hemfärden gaf jag mig tid att öfverräkna
förlusten af de fyra eller fem hundra tusen, med
hvilka morbror Mårten sökt vinka mig inom Hymens
landamären. Dock, mina herrar, kärlekens gud gjorde
rätt, han straffade den, som ville gifta sig af lutter
snikenhet.
"Och med denna sens moral – såsom en varning åt hvar
och en af mina åhörare – afslutar jag min olyckliga
kärlekshistoria."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
