Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Skrattkonserten vid Siikajoki. Historisk skiss. J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skrattkonserten vid Siikajoki.
Historisk skiss.
Det var tidigt på morgonen den 18
April 1808. Kölden var mycket stark och
från den molnfria himmelen glänste ännu
stjernehären så mildt ocn förlåtande ned
på jorden, på det land, der tusentals
menniskor kämpade med hvarandra i nästan daglig
kamp. Det hvita snötäcket, som låg utbredt öfver
Hertas glödande hjerta, gnistrade af millioner
diamanter, flygtiga som de lätta flingor, hvilka
föllo ned ur molnen; på trädens grenar hängde de
skäraste fransar och elfvarnes isspegel syntes
som försilfrad af det klara stjernljuset, hvilket
efter hand aftog, när morgonrodnaden höjde upp sin
blekröda hjessa i öster. Det var så lugnt, att man
kunde höra istapparnes fall från de låga pörtenas
tak. Men denna högtidliga och vemodiga tystnad stördes
snart. Doft som en annalkande åska rullade ett ljud
söder ifrån mot Siikajokielfvens strand och bortdog
i de nordliga skogarne. Det efterföljdes snart af ett
annat, och när stjernornas glans förbleknat och de
första solstrålarne började titta upp öfver de östra
skogstopparne, blef den stela vintertaflan lifligare.
Från Salo närmade sig den finska hären, som kort förut
vid Pyhajoki drabbat ihop med ryssarne, och söder
om de mörka bataljonerna svärmade deras fiender,
öfvermodiga och hånande. Hvad skulle väl dessa
bepröfvade män tänka när de hörde de hårda tillmälen,
som kommo dem till del; huru djupt skulle det icke
gräma dem, som lemnat fädernehemmen för att kämpa för
sitt land, när det icke förunnades dem att på allvar
bjuda sina motståndare spetsen! Tusentals qväfda eder,
harmfulla utrop och heta tårar på de grofva kinderna
vittnade tillfyllest om den anda, som var rådande
inom den här, som fördes af mannen »med två hakor
och ett öga, och af hjerta knappt en hälft».
*
Solen hade nyss gått upp och för hennes kyssar
upplöste sig trädens fransar småningom i klara
droppar, som bildade djupa gröppor i snötäcket;
istapparne smälte och de gnistrande diamanterna
försvunno.
På vintervägen, som leder fram till Gerttula
gästgifvaregård, belägen strax söder om Siikajoki
kyrka, redo tvenne i sina kappor tätt insvepta
officerare i skarpt traf. De små kosackhästarne,
byten från Pyhajokiaffären, klippte med öronen och
gnäggade högljudt hvarje gång de fingo syn på någon
individ af deras slägte. Oaktadt de dröpo af svett,
kunde det icke märkas att de ledo af trötthet, så
snabbt ilade de fram, pådrifna af ryttarnes sporrar.
»Fördömda marsch», mumlade den ene af ryttarne och
ryckte häftigt till på tyglarne, »det här ta’r väl
aldrig slut! Men hvarföre är du så tyst, broder»,
fortfor han och styrde springaren tätt intill
kamraten, »på hela vägen har jag knappt kunnat
aftvinga dig ett enda ord. Du som annars är den
gladaste af oss, du är nu stum som en förnaglad
kanon.»
Den tilltalade upplyfte långsamt det mot bröstet
nedsjunkna hufvudet och slog kappkragen tillbaka,
hvarigenom hans manliga och intelligenta ansigte blef
synligt helt och hållet, betraktade kamraten några
ögonblick, liksom ville han för sig sjelf upprepa
hans fråga, och sade derpå med allvarlig stämma:
»Väl är det, att jag hålles för den gladaste af
er. Deri har jag min fröjd. Men säg mig om dessa
jättesprång mot norden äro att skratta åt? Låt oss
stanna och slåss, och du skall få se, att jag får
mitt humör igen.»
»Ditt skäl är godt, broder Hertzen», svarade den
andre. »Jag litar på Adlercreutz; han skall nog
öfvertala Klingspor att stanna här.»
»Klingspor», eftersade von Hertzen, i det hans anlete
mörknade. »Med godo ger han icke sitt tillstånd
dertill.»
»Han måste göra det.»
Ett tviflande leende syntes på von Hertzens läppar
då han svarade:
»Hvem tvingar honom, tror du, Ridderstråle? Väl
är det sant, att Adlercreutz såsom chef för
generalstaben har mycket att säga, och jag vet äfven
att han skall göra hvad han förmår, ty ett nyländskt
hjerta klappar i hans bröst, men hvad kunna hans
ord uträtta, om fältmarskalken anser det förenligt
med sina instruktioner att fortsätta reträtten ända
upp till ishafvet! Må han gå dit», fortsatte talaren
häftigare och hans ögon blixtrade, »jag stannar vid
Siikajoki och mina män göra så med. Vi ha gått långt
nog redan, tycker jag, och mitt beslut är att bli
qvar här. Förr dör jag än gör bekantskap med den ännu
kallare norden. Det är mitt sista ord.»
»Och det är en mans ord», sade Ridderstråle, i det
han räckte vännen sin hand. »Jag följer dig.»
»J döden?»
»Ja, i döden.»
De båda vännerna talade icke mera utan sprängde
under tystnad in i Siikajoki kyrkby, som hvimlade
af finnar. Trossen, som redan kommit fram, höll
på att föras öfver till norra stranden, för att så
mycket fortare kunna sättas i säkerhet i händelse af
anfall. Det ena regementet efter det andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0037.html
