- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
34

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrattkonserten vid Siikajoki. Historisk skiss. J. O. Åberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

marscherade in i byn, der de trötta soldaterna fingo söka
den hvila de så väl behöfde. Alla hus voro öfverfulla,
till och med kyrkan togs i anspråk. Öfverallt
herrskade en förvirring utan like.

*



Middagstimman hade inbrutit, kölden hade mildrats
betydligt, men ännu var det kallt nog att inom några
minuter förvandla de friska blodströmmarne till
stelnade klumpar på de hvita drifvorna. Slaget
vid Siikajoki hade börjat; det första tillfället
att hämnas ett långt återtågs skymfer och lidanden
hade ändtligen gifvits finnarne genom Adlercreutz’
öfvertalningsförmåga. Vid kyrkan, prestgården,
der doktor Carp bodde, vid Gerttula, på elfven och
i skogarne slogs man ursinnigt. Här gällde det
för Rajewski att fullfölja sin halfva seger, för
Adlercreutz att vinna sin första. Insatsen var stor,
ty Finland och dess här stodo på spel.

På norra stranden af Siikajokielfven och midt emot
kyrkan var Nylands jägarbataljon församlad. Den
beredde sig nu till strid. Högre upp på stranden stod
löjtnant Herzelius, af soldaterna vanligtvis kallad
"meidän valkonen» (vår hvite) derföre att han red
en hvit häst, och skickade med sina Helsvigskanoner
den ena varma helsningen efter den andra till de vid
kyrkan stående ryska bataljonerna. Nylänningarne
kunde för den skull temmeligen ostörda bereda sig
till blodsarbetet.

Framför bataljonen var en liten plats afröjd, och
der hade officerarne församlat sig. På en trumma,
som stod midt i laget, skönjdes flaskor och krus,
mycket anlitade.

Främst bland alla stod von Hertzen och på hans höga
panna syntes nu icke mera det fordna bekymmersamma
molnet; hans blick var fri och det var med en
viss stolthet som han yttrade sig om de vidtagna
åtgärderna. Sedan han afhandlat dessa, motsagt och
blifvit motsagd, grep han med en viss ifver ett af
krusen och satte det till sina läppar, i det han
sade:

"Vill ni hålla ett vad, att jag utan svärdsslag skall
få ryssarne att retirera?"

Officerarne betraktade hvarandra med förvåning, men
von Hertzen fortfor, i det hans vanliga godmodiga
och skälmaktiga leende spelade kring hans läppar:

"Jag står vid hvad jag sagt. Om en rysk kår anfaller
mig, skall jag få honom att retirera utan skottvexling
och bajonettanfall."

"Du är nu vid godt lynne, broder", sade Ridderstråle,
"men ditt skämt går för långt."

"Går det för långt", utropade von Hertzen och sänkte
kruset. "Tror ni att jag talar bredvid munnen?"

"Nej, men ...»

"Vill ni gå in på vadet eller ej?"

"Men sättet, sättet!» utropade flera officerare. "Säg
oss det?"

"Nej, pass; det blir min hemlighet. Nå, hålla ni,
eller inte?"

"Vi hålla!" utropade alla med en mun, och Ridderstråle
slutade med dessa ord:

"Och vi komma äfven att kräfva dig, ty säkert är,
att du förlorar."

Ett godt leende spelade kring von Hertzens läppar, och
han skulle just svara, då en af officerarne inföll:

»Hvad blir då vadet?"

"En bål punsch efter striden!" utbrast Ridderstråle.

"Ja, en bål punsch", eftersade von Hertzen och drog
värjan.

"Topp, det vare sagdt. Feg den som sviker i striden
eller vadet!"

Talaren fick knappt sista ordet ur munnen, då en
rysk haubitskula kom hvinande mellan von Hertzen och
Ridderstråle, krossade flaskorna, krusen och trumman
och hvirflade upp ett helt moln af snö.

"Nu är tiden inne", ropade von Hertzen. "Ryssen sjelf
har brådtom att förlora vadet. Till vapen, kamrater!"

Några minuter derefter bröt von Hertzens bataljon
under skydd af Herzelii kanoner ned på isen, på samma
gång som en rysk trupp närmade sig söder ifrån. Von
Hertzen sjelf gick i spetsen, och ehuru kulorna
hveno kring hans öron som surrande bin, låg ännu hans
skälmaktiga leende qvar på läpparne.

*



"Intet skott förrän jag befaller!" skrek von Hertzen,
då han såg att mången tapper buss gjorde sig redo att
skjuta. "Vi behöfva nog spara på krutet och kulorna."

Hans befallning åtlyddes. Icke en hviskning hördes
från hans bussar, icke ett enda skott föll.

Nedkommen på elfven gjorde truppen halt. Rundt omkring
den var striden i full gång. Vid elfvens mynning
försökte kosackerna att kringgå finnarnes ställning
genom att rida ut på det isbelagda hafvet, och längs
södra stranden hotade de med sina eldgap och mörka
bataljoner de anryckande. I samma ögonblick som von
Hertzen ryckte ned på isen befallde Adlercreutz allmän
stormning. Förbi de tappra nylänningarne stormade den
ena truppen efter den andra under jublande hurrarop,
kosackerna vräktes tillbaka, och midt i det hetaste
kulregnet syntes Adlercreutz och Döbeln, eldande
de trötta krigarne till mannabragder. Ännu stod
von Hertzen stilla; den ryska truppen hade redan
hunnit ned på isen; nylänningarne kunde tydligt se
moskoviternas ansigten och det kliade i fingrarne på
dem att icke få sända fienden sin helsning.

"Hur går det med vadet? Kom ihåg punschbålen",
skämtade Ridderstråle och stötte von Hertzen i
sidan. "Den kan väl behöfvas i aftonens köld."

Samma leende som tillförene spelade på von Hertzens
läppar, då han svarade:

"Skämta bäst du vill; jag skall nog vinna min
bal. Gif akt!" kommenderade han derpå och stack in
värjan i sidan.

Ryssarne voro blott på några få stegs afstånd, och de
syntes tvehågsne om de skulle gå längre eller icke, ty
nylänningarnes hållning rent af förbluffade dem. För
att vinna större terräng gjorde de en svängning
åt höger, så att de kommo att stå öga mot öga med
nylänningarne. Äfven dessa voro förvånade öfver sin
befälhafvares lugn och kunde omöjligt begripa hvarthän
detta fixerande skulle leda; de sågo ryssarne lägga
gevären till ögat och bereda sig till anfall, och
ändå stod von Hertzen sluten som en marmorbild. De
ryska officerarnes kommandoord hördes tydligt mellan
salfvorna från de öfriga kämpande afdelningarne,
det afgörande ögonblicket var nu inne.

Von Hertzen kastade en skälmaktig blick på
Ridderstråle och sina öfriga kamrater, såg "länge och
väl på ryssarnes tvungna rörelser och kommenderade
derpå med en lugn och ljudelig stämma, som hördes
till hvarje man i bataljonen:

"Gevär på axeln, gif akt att skratta!" [1]

I ett nu flögo alla gevären till den befallda platsen,
och officerare och soldater, hvilka nu började att
inse von Hertzens plan, gåfvo till ett så skallande
gapskratt, att den ryska truppen genast inställde sin
verksamhet. Hvarje man skrattade med full hals, men
den, som skrattade mest, det var von Hertzen. Aldrig
förut hade en anryckande fiende blifvit så mottagen,
och derföre blef också verkan just den som von
Hertzen hade beräknat, ty innan bataljonen hade
skrattat ut, voro ryssarne, som trodde sig ha begått
ett manöverfel, på reträtt. Kulor och bajonetter
hade de väntat sig, och i stället mottogos de med
det friskaste och gladaste skratt man kunde tänka
sig. Intet under då, att de blefvo så förbluffade.

"Hurra, bålen är min!" skrek von Hertzen, när
den sista skrattsalfvan förklingat, och om jag
inte stupar, skall jag dricka ur den i Siikajoki
prestgård. Tappadt, min käre Ridderstråle!"

Och innan Ridderstråle hann yttra ett enda ord, drog
von Hertzen värjan, svängde den öfver hufvudet och
skrek:

"Fäll bajonett, gå på!"


[1] Historiskt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free