Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 36 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om räfven. Gubben Noach.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Något om räfven.

Bland de hundartade rofdjuren intager
vanliga räfven (Canis Vulpes, Lin.)
ett särdeles framstående rum, förnämligast
genom den utomordentliga slughet och list, vordna
ett ordspråk, det förutseende och den beundransvärda
skarpsinnighet, som röja sig i alla hans
företag, och man skulle kunna fylla volymer med
bevis på dessa hans egenskaper. Öppet och ärligt
spel ingår deremot aldrig i hans föreställnings-
och handlingssätt; "ändamålet helgar medlen" synes
vara räfvens enda, aldrig glömda valspråk.

Sitt tillhåll väljer räfven helst i bebodda trakter,
der skogsbackar, vattendrag och mindre slätter
förekomma. Om dagen döljer han sig sorgfälligt i
något buskage eller dylikt. Han tager sig då gerna
en tupplur, men hans sömn är så lätt, att det minsta
knäpp eller kny väcker honom. Först i skymningen beger
han sig ut på jagt, under iakttagande likväl af de
största försigtighetsmått. I kanten af skogsbrynet
spejar och vädrar han först både länge och betänksamt,
innan han vågar taga några steg framåt. Säger honom
icke då syn, hörsel eller lukt, att någon fara är på
färde, känner han sig väl litet tryggare, ehuru alla
hans rörelser visa, att han är fullkomligt beredd
på alla eventualiteter. Han känner sig "sugande"
på qvällsqvisten och skulle gerna vilja hafva en
portion gåsstek, höns eller något annat läckert,
som han väl vet finnes der uppe vid gårdarne, men –
han var ju der i går
och blef då helt snöpligt afvisad af en
påpasslig gårdvar. En ungorre skulle väl också smaka,
men skogsfåglarne hafva redan tagit nattqvist. Några
änder snattra visserligen der nere i viken, men dessa
har han, af skäl dem vi ej känna, beslutat spara
till ett annat tillfälle, då han äfven tänker hugga
sig en gädda (det torde vara bekant, att räfven äfven
är en god fiskare). Deremot misstänker han nu starkt,
att någon enfaldig hare betar der ute på rågfältet,
och han beslutar sig för att söka lista sig till
jösse. Under vägen till råggärdet lyckas han nappa
till sig en förbisurrande torndyfvel, en intet
ondt anande sork eller en råtta, men
allt detta är likväl endast att betrakta som
smörgåsbord. Hufvudrätten för aftonen skall blifva
harstek, det har han nu en gång för alla föresatt
sig.

Räfven på lur.

I denna, vi hade så när sagt lofliga afsigt smyger
alltså mickel mot sitt föresatta mål, som till en
början är stängslet omkring gärdet. Ankommen dit,
kikar han i smyg genom
gärdslet och finner till sin synnerliga
tillfredsställelse, att jösse verkligen anländt. Nu
skulle han visserligen kunna, krypande i diket,
smyga sig på sitt offer, men efter vinden är gynnsam,
(räfven jagar alltid mot vinden) beslutar han sig
att vänta vid det hål i gärdslet, der jösse hoppat
igenom, och hvilken väg denne säkerligen äfven kommer
att begagna på återfärden. Allt går precis efter
uträkning – och jössarnes talrika slägte räknar
snart en individ mindre.

Hade Familj-Journalens utgifvare unnat oss större
utrymme för behandling af vårt ämne, skulle vi ännu
hafva mycket att säga om räfven och hans ekonomi;
men då så ej är händelsen – troligen till läsarens
innerliga tillfredsställelse – nödgas vi nu sluta,
tillåtande oss dock att, innan vi sätta punkt, berätta
en liten, men desto mer sannfärdig räfhistoria.

En vacker sommarafton satt en gammal helsingegubbe i
sin bräckliga ekstock och metade småfisk i vassbrynet
af en liten vacker insjö. Gubben var väl vida
skickligare fiskare än jägare, men hade dock "till
förekommande af
all säkerhet" en gammal hagelskrälla med sig i
farkosten – det fanns ju gräsandkullar i sjön,
och ingen vet ju så noga, hvar haren har sin gång,
som ordspråket säger. Också fick gubben snart sigte
på en andkull, som fryntligt snattrande närmade sig
den vasshult, bakom hvilken han befann sig. Med
fru mor i spetsen och intet ondt anande kom hela
familjen allt närmare, och gubben var redan fullt
säker på ett vackert skott, då till hans stora harm
det simmande herrskapet ändrade kurs och styrde rätt
på land. Orsaken till denna plötsliga och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>