Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om räfven. Gubben Noach. - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXX. Haquin Spegel. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förargliga korsning af hans planer fann gubben snart:
der stod nämligen mellan ett par strandtufvor en
rödpelsad räf, och som aldrig ännu en andgumma sett
en räf utan att simma till strand och öfverösa honom
med ovett, så skulle naturligtvis också nu mickel
få lära sig veta, hvars andas barn han var. Men hur
andgumman gestikulerade framför sin dödsfiende,
så hände det sig, att räfven tog ett skutt – och
vips hade han bortsnappat en af de unga och oerfarna
medlemmarne af den lefnadsglada andfamiljen. Men ej
nöjd med detta kap, gjorde mickel ännu ett språng
och med samma framgång. Vid denna ömkliga syn greps
vår fiskargubbes hjerta af medlidande: han halade
ljudlöst sin farkost genom vassen, kom inom skotthåll,
lade åt ögat och – pang! – der låg nu andungstjufven
med benen i vädret ... Gubbens glädje öfver sitt
lyckade skott vilja vi ej söka skildra. Han skulle ju,
utom mickel sjelf, få ett par präktiga andungar alldeles
på köpet, något som väl sällan händer. Men glädjen blef,
tyvärr, ej af lång varaktighet.
Ty det begaf sig, att, innan gubben hunnit föra ekan
i land, en annan räf framrusade och grep en af de af
kamraten nyss dödade andungarne, derefter skyndsamt
begifvande sig mot en närbelägen skogsdunge. Detta
var nu redan i och för sig förargligt nog, men hvad
säger väl läsaren, när han får höra, att den mickel,
som vi nyss sett ligga i själtåget, också reste sig,
tog den andra andungen mellan tänderna och – lemnade
skytten i sitt värde.
Ja, om denna, fast otroliga, men fullt sannfärdiga
historia må nu läsaren säga, hvad han behagar. Men
för den, som icke tviflar, bevisar dock vår lilla
berättelse nyttan af att vara om sig här i verlden.
Gubben Noach.
Ett fosterländskt Bildergalleri.
XXX.
Ännu i dag ljuda i våra tempel den gamles
psalmer, och söndag efter söndag uppstämmes hymnen
till Herran:
Att tjena dig en dag
För mig har mer behag,
Än all den fröjd och ära,
Som verlden kan beskära.
Det hus jag sällast aktar,
Der man ditt ord betraktar.
Du är min sol i köld,
I strid är du min sköld,
Min tro kan du upptända,
Allt ondt ifrån mig vända,
Mig nåd och ära gifva
Och låta salig blifva.
För »Svenska Familj-Journalen», som blifvit folkets
egendom, är det en pligt att i sitt galleri af
fosterländska män intaga bilden af honom, hvars
psalmdiktning så ofta och så gerna hvilar på
millioners läppar, liksom dess fromma innehåll
i andaktsstunden hugsvalat och läskat månget i
verklighetens öken tvinande och törstande hjerta och
sinne.
Haquin (Håkan) Spegel tillhörde en småländsk familj,
som fastän icke adlig likväl räknade sina anor ifrån
Carl VIII Knutssons tid. Dess mera framträdande män
voro i allmänhet prester, tills slutligen Daniel
Håkansson Spegel blef köpman. Han gifte sig år 1644
med en för religionsskäl från Tyskland flyktad
köpmans dotter, Margaretha Fischer, med hvilken han
följande året flyttade till Ronneby, der hon den 14
Juni 1645 gaf lifvet åt Haquin. Barnet fick ej länge
behålla sina föräldrar, utan måste tidigt vandra in
i Småland för att få skydd hos fränder. Gossen fann
sådant jemte god undervisning och skickades vid 13 års
ålder till Lunds trivialskola. Fyra år derefter, eller
1662, blef han student, men begaf sig genast till
akademien i Greifswald samt vidare till Wittenberg
och Leipzig, hvarpå han år 1664 sågs i Köpenhamn
bevista de teologiska föreläsningarne.
 |
Haquin Spegel. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
