- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
38

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXX. Haquin Spegel. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

visserligen i sin renbet och öfvervakades
sorgfälligt, men lagen öfverensstämde ej alldeles
med seden. Kyrkobalken i de gamla lagarne var i
många fall obeqväm, men förblef dock i kraft, med de
inskränkningar som innehöllos i Westerås recess och
flera sednare författningar. Erkebiskop Laurentius
Petri utfärdade fyratio år efter reformationen på
eget bevåg en kyrko-ordning, hvilken strax derefter
stadfästes af regeringen; men den var snarare
en handbok än ett lagverk. Den samma åberopade
dessutom ofta landslagens stadganden, hvarföre den
blef alldeles otillräcklig, sedan Carl IX upphäft
kyrkobalken. I stället för lagen trädde nu seden,
som lätt böjde sig efter omständigheterna, säger
biskop Nordin i sin minnesteckning; ty i de stift,
der biskoparne utfärdade särskilta författningar,
hade dessa vanligen bestånd i utgifvarens lifstid,
men försummades sedan och glömdes. Häraf följde en
allmän kyrklig oreda. Presterna visste hvarken ut
eller in, allmänheten trakasserades och vredgades,
regeringen besvärades dagligen och stundligen med
skäliga och oskäliga klagomål.

Spegel upptäckte snart detta och framställde i samråd
med grefve Lindsköld olägenheterna för konungen,
hvars uppmärksamhet blef väckt derå. Detta var nog för
den kraftige anden, som äfven på detta område grep
redande in och ordnade sedan kyrkans förhållanden
genom sin monumentala Kyrkolag af 1686, hvilken är
hufvudsakligen Spegels verk.

Kallad till pastor af församlingar i Göteborg, Malmö
och Ronneby, utnämdes Spegel till superintendent
öfver Gotlands stift och kyrkoherde i Wisby 1679 och
sammanvigde följande året sin konung och drottning
Ulrika Eleonora på Skottorp i Halland. Det tal till
brudparet, han höll, skildras som perlan i den tidens
andliga vältalighet, och som ett profstycke må
meddelas derur: "När Gud sätter hvar och en konung
uti sitt land och gifver hvarje land sina gränser,
skyddar samma gränser med sin omvårdnad, då fröjda
sig alla innevånarne, då blifver det likasom ljuset
är om morgonen, då solen uppgår bittida utan moln,
och såsom skenet efter regn, hvilket gör att gräset
uppväxer af jorden, ja, det gifver en så däjelig
glans, som när berget Hermon är öfvertäckt med snö
och solens strimmor spela derpå."

Spegel bevistade riksmötet år 1682, hvarunder han gaf
första anledningen till äfven en ny skollag. Kallad
till biskop i Skara år 1686, egnade han sig genast,
med hela den ifver och ihärdighet som utmärkte
honom, åt skolans sak, som är ljusets. Man kan lätt
föreställa sig, hvad mörker som måste hvila öfver ett
vidsträckt och glest bebodt land, der allt meddelande
inskränktes till det muntliga. Huru måste icke
fördomarne frodas i en sådan jordmån! Huru beroende
skulle icke folket der förblifva, då det ej kunde
sjelf ransaka och pröfva, utan nödsakades att gå i de
kunnigares ledband! Huru skulle frihetens oskattbara
goda kunna der bestå i verkligheten, hvad skimmer
den lätt ledda massan än kunde genom hjeltemodiga
handlingar kasta öfver kung och fosterland! Nej, det
var icke nog med, att reformationens män öfverflyttat
böckernas bok till svenskt mål, hon måste äfven
blifva hela nationens egendom. Men huru skulle
det vara möjligt, om nationens flertal icke kunde
tyda hennes bokstäfver, om böckernas bok förblefve
tillsluten med de sju sigillerna? Och kunde icke
folket läsa sin bibel och sjelft ransaka skrifterna,
så skulle reformationen icke vara någon sanning,
ty denna hvilar på Pauli stora och herrliga sats;
»Jag vet, på hvem jag tror!"

Till everdeligt beröm för Spegel länder det derföre,
att han genomdref lagen, att hela svenska allmogen
skulle, vid ansvar för presten om det förbisågs, lära
sig att läsa innantill
. Och derföre kan äfven svensk
man med berättigad stolthet utropa, att ingenstädes
i verlden massan af folket kunnat allmännare
läsa än i Sverige. Det är kanske ock derföre,
som kristendomens grundsanningar under vexlande
tider varit hos svenska folket rotfästa i en sann
fromhet och lefvande gudsfruktan, hvilken stärkt det
i motgångarne. Så länge denna gudsfruktan, hvilken
visar nedifrån upp, består, skall äfven Sverige bestå;
men glömmer dess folk ljuset och sanningen
för villande lockelser och begär efter tomma
njutningar, då skall hemsökelsen blifva svår.

I sträng följd till lagen om folkets allmänna
undervisning stod äfven, att sjelfva lärarnes
ställning blef en annan och bättre. Spegel insåg redan
på sin tid, att man ej får nivellera (utjemna allt)
i andens verld. Öfver folkundervisningen måste stå
en annan och högre: den vetenskapliga bildningen,
hvilken sjelf befruktar den förra, på samma gång den
är dess blomma. Spegel fordrade af den anledning
förhöjda kunskaper hos dem, som skulle sköta
läroverken, i enlighet hvarmed den förut nämda nya
skollagen bestämdes och utfärdades såsom gällande
för hela riket.

Under det Spegel sålunda från alla sidor öppnade
genom lagstadganden vägen för ljuset, utbredde han det
samma äfven sjelf genom sina skrifter. Hans verksamhet
häri var likväl störst och mest fruktbringande genom
hans för sin tid mästerliga redaktion af psalmboken
(1695). Spegel innehar obestridligen primatet inom
den psalmskola, af hvilken nämde psalmbok utgick:
han hade dock sådana medtäflare på det området som
Ollon, Arrhenius, Svedberg, De la Gardie, Brask,
Ausius m. fl., hvilka alla namn våra läsare så
väl känna ifrån psalmboken. "Spegels psalmer äro
oöfverträffade, sällan upphunna", säger Wieselgren i
sin redogörelse för kyrkans sköna litteratur. "Intet
harposlag synes tillkommet för effektens skull. Allt
är den medvetslösaste skönhet. Man tycker sig knappt
höra tonerna, som omsusa de himmelska idéerna, men
är viss, att de höras i himmelen. Det 17:de seklets
poetiska ande, from liksom sjelfva dess hjelteande,
uppfattades af Spegel och den skola, som uppblomstrade
omkring honom, på ett sätt, som alltid skall kasta
ljus öfver svenska karakteren, detta allvarligt glada,
detta hoppfullt dystra lynne, som är, liksom Valans
sång i vår äldsta myt, en förklang till kristendomen,
en naturreligiositet, som utgör grundtonen både i vår
sköna litteratur och i vår sköna historia." Äfven
då han öfversätter, är han så rik på nya tankar
och sköna uttryck af den äldre psalmens tankar,
att han väl tål att ställas bredvid den skald, han
öfversätter. Hvem erinrar sig icke t. ex. hans under
n:o 460 i vår psalmbok förekommande öfversättning af
Davids 42:dra psalm, hvars början lyder:

        Såsom hjorten träget längtar
        Efter friska källans flod,
        Alltså ock mitt hjerta trängtar
        Till min Gud, som är så god.
        Själen törstar innerlig,
        Herre! Herre! efter dig.
        När skall det dig dock behaga
        Mig in i din glädje taga?

Stor som psalmist, var Spegel deremot ganska tarflig
i annan diktning. Om hans bekanta arbete "Guds Verk
och Hvila", såväl som om "Det tillslutna Paradiset"
och "Det återvunna Paradiset", kan med rätta gälla
Atterboms uttryck, att de äro "digra och öfver
måttan långsläpiga". Hammarsköld upplyser dock,
att det förstnämda arbetet är en fri öfversättning
af den danske diktaren Arreboes »Verdens Förste Uges
Sex Dages præctige og mægtige Gærninger», hvilket
poem för öfrigt är en öfversättning af fransmannen
Du Bartas’ "La Première Semaine", som återigen är en
imitation efter den grekiske munken Georgii Pisides’
"Hexaëmeron". Så är det med de litterära lånen. Men
hans företal till detta verk är dock af honom sjelf,
och det är kanske det bästa af allt. Högstämda tankar
om poesiens betydelse få der ett formrent uttryck,
såsom då han säger: "Ja! ingen vill eller kan vägra
poesien sitt rätta beröm, utan den, som är så vrång
och afvog, att han ej kan lida, det der är sommar uti
året och ungdom uti menniskans lefverne ... Alla
nationer, som hafva älskat dygd, hafva jemväl älskat
poesien. Huru högt götarne hafva skattat sina skalder,
huru hjerteliga de kunde fröjdas och uppmanas utaf
ett drottqväde, och huru sämliga de belönte den,
som uti dylika snilleverk var en konstnär, det betyga
nogsamt våra sagor och gamla skrifter. När romarne
hörde Virgilii verser uppläsas, då stodo de alla upp,
så många som voro tillstädes, och ärade den fattige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free