Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt lands sjelfförsvar. Carlow. - Kyrkförhöret. Anderson-Edenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infallande fiende. Men denna armé ägde bakom sig
en reserv af en hel mängd äldre årsklasser, alla
bestående af krigsbildadt manskap.
Den allmänna värnepligtens styrka och det kraftiga
försvar som derpå kan grundas ligger således ingalunda
i uppbådandet af massor utaf den manliga befolkningen,
som landet dessutom icke skulle kunna underhålla,
utan i den trygghet, hvari ett land kan lefva, när
främmande makter veta att föga för dem skulle vara
vunnet genom att slå den första arméen, utan att
denna skulle snart åter kunna uppträda, förstärkt
med manskap ur de äldre årsklasserna, hvilka alla
bestodo af utbildade soldater.
Vi böra ej heller glömma, att kriget är att betrakta
som en stor affär. Ingen makt företager nämligen ett
anfall mot en annan makt, utan att förut beräkna,
huruvida de fördelar, som genom segern kunna vinnas,
stå i något rimligt förhållande till de offer, som
med företaget äro förenade.
Ju mera ett folk således inrättar sitt försvar derpå,
att de offer fienden måste underkasta sig blifva
alldeles för stora i förhållande till de fördelar
han kan vinna, desto mera säkerhet skall detta folk
också äga att icke blifva utsatt för anfall. Detta är
så mycket mera förhållandet hvad oss beträffar, som
ett anfall på vårt land alltid måste vara åtföljdt
af en landstigning. Utom det äfventyrliga i ett dylikt
företag, när det skall utföras mot ett land, som är
beredt att emottaga det, äro landstigningar i och
för sig förenade med oerhörda kostnader till följd
af den ofantliga massa transportfartyg, hvaröfver
den anfallande makten måste förfoga, för att kunna
på en gång kasta en någorlunda aktningsbjudande
styrka i land. Man behöfver endast betänka, att en
armé på 30,000 man skulle behöfva medföra omkring
8,000 hästar, med föda åt dessa för flere dagar, för
att inse hvilken mängd fartyg härtill är behöflig
och de kostnader, som den anfallande skulle blifva
underkastad.
Vi hoppas att våra läsare häraf skola kunna finna,
att om vi med allvar trygga vårt försvar på den
allmänna värnepligtens grund, detta försvar bör blifva
så starkt, att ingen makt skulle vara i stånd att
underkufva oss.
Ma vi således upphöra med detta om misströstan
vittnande tal, som icke är ovanligt att få höra,
eller att vi ej skulle kunna försvara oss emot våra
mäktiga grannar.
Ett folk, som misströstar om att kunna försvara sig,
är redan till hälften underkufvadt, liksom ett folk,
som är så försjunket i veklighet, att det icke
vill underkasta sig de uppoffringar af personlig
beqvämlighet, som ett försvar, bygdt på allmän
värnepligt, fordrar, icke heller är värdigt friheten.
Carlow.
Kyrkförhöret.
(En gammal historia i ny form.)
(Med illustration å föreg. sida efter en tafla af Tidemand.}
Den gamle skolmästarn har i dag, må ni tro, en af
sina hedersdagar. Han får nämligen uppträda så godt
som en prest; han får hålla det utlysta förhöret,
eftersom den riktiga presten i socknen blifvit sjuk.
Ingen större orättvisa kunde man begå, än om man
hyste den misstanken om skolmästarn, att han icke till
fullo uppskattade hela betydelsen af den värdighet,
som tillfället lagt i hans händer. En kronofogde,
som med sin mäktiga tanke stödjer och omsluter ett
helt fögderi, en biskop, som blifvit korad till ett
helt stifts andliga föresyn, att icke säga försyn,
en konung på sin tron, hvilken skall tänka för ett
helt folk och har till pligt att göra det lyckligt,
– ingen af dessa matadorer har någonsin varit så
genomträngd af sitt kalls ansvar eller af tanken på
det vördnadsvärda i dess representants uppträdande,
som skolmästarn var i samma ögonblick, han med
en imperators hållning och en segerherres stolta
blick inträdde i den lilla landtkyrkan och de der
tillstädeskomna församlingsborna helsande reste sig
upp.
Skolmästarn var en barsk, gammaldags herre, som
naturen gifvit ett yttre, mera passande för en
man som exercerar rekryter, än för en som skall
undervisa barn. Tiden hade emellertid nu på honom
visat vanans makt och lagt på hans hufvud en tung
börda af hopsummerade år, och detta jemte det trägna
och kraftuttömmande arbetet i skolans tjenst
hade brutit hans förra spänstighet och gifvit hans
rörelser en cirklad omständlighet och hans tal en
långsläpighet, att icke säga gudsnådlighet, som är så
vanlig hos kyrkans och skolans tjenare i åtskilliga
landsorter. Som en karlakarl hade han dock skött sin
skola, uppehållit tukt och ordning derstädes med hela
obevekligheten af en väl hopbunden och kraftigt svängd
karbas, och han åtnjöt nu på gamla dagar ett anseende,
med hvilket ingen annan af hans yrkesbröder i stiftet
kunde mäta sitt.
Han nickade till höger och venster åt den vördsamma
och högtidsklädda församlingen, hland hvilken de
flesta en gång i tiden stått inför honom och med
darrande röst läst upp sin katekeslexa. Der var
nämdemans i Grinda och gästgifvarns och kyrkovärdens
i Hagby, der voro rotens flesta storbönder, och flera
af småfolket, torparne och backstugusittarne, också,
alla bekymrade föräldrar till söner, hvilka ifrigt
legat i krig med långkatekesens konstiga frågor och
ännu konstigare
svar och nu skulle visa om de någonting lärt och
ingenting glömt – och der var framförallt Per Johan
i Berga, en lång linhårig skoslitare, vid hvars åsyn
skolmästarns allvarliga uppsyn blef ännu allvarligare
och hans styfva hållning ännu styfvare.
Per Johan var nämligen hans skolas största
sorgebarn. Han hade talat förstånd med honom;
han hade med en ovanligt tålmodig vänlighet sökt
insmugla katekesens och bibliskans innehåll i hans
otillgängliga hjerna; han hade, trött af dessa
fåfänga försök, pröfvat metoden att »låta honom
sitta på baklexa»; han hade i vredesmod slitit ut
åtskilliga björktoppar på honom. Men allt var Per
Johan oföränderligen den samme, under alla metoders
skiften lika tröglärd och minnesslö. – »Din skalle
är som en gryta full med gröt», utbrast skolmästaren
slutligen alldeles utom sig och lät honom lemna
skolan med det muntliga betyget: »du går dummare
härifrån än du kom hit, din döddansare!» - hvilket
Per Johan tog mycket lugnt och egnade med lust och
lif, och ingalunda på ett bakvändt sätt, sina växande
krafter åt skötseln af fadrens hemman.
Det var tre, fyra år sedan Per Johan lemnade
skolan. Sedan dess hade han hunnit växa minst ett
hufvud öfver den smula läsförstånd, han förut ägt. Det
såg ut som om naturen i honom ville visa huru en kropp
kan växa och utveckla sig, medan själen fortfarande
förblir ett lindebarn. Per Johan kände detta med sig
sjelf och han kände skolmästarn – han kände ganska
väl igen de flydda dagars svidande minnen, som med
den gamle skolmästarns framträdande plötsligt väcktes
och drogo förbi hans själs ögon – och detta var icke
egnadt att skapa någon ordning i det kaos, som tanken
på läsning alltid väckte i hans stackars hufvud.
Förhöret började allvarligt, på vanligt
sätt. Skolmästarns tunga steg mot kyrkans trägolf
höllo takten med och ökade om möjligt enformigheten af
de frågor han gaf och de utläggningar af bibelspråk,
hvari han med en gammal dykares säkerhet fördjupade
sig. Allt som han vandrade fram och tillbaka på stora
gången sneglade han dock emellanåt på Per Johan – det
var klart att hans tankar hemligt voro sysselsatta
med denne; klart äfven att han sökte gifva dem en
annan riktning, ehuru detta ej lyckades.
Slutligen såg han honom i hvitögat. Per Johan reste
sig upp och det svartnade för hans ögon. Han såg att
hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
