- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
46

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ättestupan och "Hästevads Stenar" vid Halleberg. Utkast af Claës Joh. Ljungström. - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. II-IV.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sålunda först befolkade. – Sådana delar äro också
nejderna invid de höga bergen, der, såsom ännu i dag,
ängderna voro fagrast och behagligast, äfvensom,
så snart jord började odlas, man fann att jordmånen
var bördigast.

Häraf skälet till de på sådana ställen talrika
fornlemningarne af grafkamrar, hällegrafvar, kummel,
ättehögar, minnesstenar, domareringar och slutligen
runstenar.

Att i trakten af Trollhättan, detta af ålder
i och vid Göta elf bekanta ställe, skola finnas
åtskilliga sådana fornlemningar faller sig sålunda
helt naturligt. De träffas också talrika i den
nejden. Vid Tunhems prestgård äro ättehögar och
stensättningar nära intill foten af Hunneberg, vid
egendomen Nygård, äfven i bergets närhet, och vid
Forstena-slägtens gamla stamgård äro flera ättehögar.

Den vackraste stensättningen i orten är dock den,
som finnes vid foten af Halleberg belägen utmed så väl
allmänna landsvägen som jernvägen emellan Wenersborg
och Herrljunga, och hvilken vanligen kallas Hästevads
stenar
, hvilket namn är taget efter den närbelägna
gården Hästevadet.

Denna stensättning, som finnes på en öfver den
omgifvande marken föga upphöjd samt till toppen
utjemnad ättehög, som likväl nu mera synes högre,
än den i verkligheten varit, derigenom att
den blifvit kringgräfd för erhållande af grus
vid Uddevalla-Wenersborg-Herrljunga-jernvägens
framdragande härstädes, är alldeles rund och har en
diameter af trettio alnar. Dess omkrets är sålunda
nittio alnar, och stenarne, åtta till antalet, stå
lika långt, nämligen något öfver tolf alnar ifrån
hvarandra. Dessa stenar äro synbarligen tagna från det
närbelägna Halleberg, ty de bestå af samma materia,
som bergets öfre och mäktigaste lager, nämligen
trapp.

Den sydligaste stenen, hvilken står så nära
jernvägen, hvilken här har en djup »skärning», att
en undermurning måst göras på det kullens sida med
stenen icke måtte utfalla på vägen, är fem och en half
fot hög, och följer man sedan stensättningen härifrån
rättsols, befinnas de öfrige hafva den resp. höjden
af åtta, sex, sju, sex, sex, åtta, sju fot. Den
nordostliga stenen är en sju fot bred och slät häll,
ofvanifrån och nedigenom itu, men sammansatt med fyra
jernkrampor, af hvilka de tre nedre bortkommit genom
sådana, som icke förmått skilja mellan mitt och ditt.

Å denna stenhäll är inhuggen en inskription,
som vittnar om fornforskningens ståndpunkt och
aktningen för våra fornminnen för mer än hundra
år sedan. Skriften, må, för att aflägga detta
vittnesbörd, här anföras. Den lyder:

UPPÅ KONUNG
ADOLPH FREDRIKS
OCH DROTTNING
LOVISA ULRICAS
BEFALLNING NÄR DE DEN 8 AUGUSTI 1754
BESÅGO DETTA STÄLLET
BLEF DENNE DÅ KULLFALLNE STE
NEN UPPREST AF LÄNETS
HÖFDINGE GREF
ADOLPH MÖRNER.

Någon annan inskrift har ingen af dessa stenar, för
såvidt man icke gifver akt på en mängd i mossan på
dem ritade namnteckningar.

Trettio alnar öster om denna med minnesstenar
planterade hög är en annan äfven af trettio alnars
diameter. Denna är dock i toppen illa tilltygad,
endera af skattgräfvare eller – kanske af
jernvägsarbetare.

Norr och nordost härifrån, på ungefär ett hundra
alnars närmaste afstånd, resa sig de lodräta
klippväggarne af Halleberg, och här är, enligt sägen,
Hallebergs Ättestupa. Dock må nämnas, att lika höga
branter finnas på flera ställen af berget, såsom
synes, ehvad man färdas på lands- eller jernvägen,
hvilka gå nästan parallelt med hvarandra genom den
dalgång, som här är emellan Hunne- och Halleberg, och
hvilken synbarligen i urtiden uppkommit derigenom,
att vid någon jordrevolution Halleberg remnat af
ifrån Hunneberg.

Den ifrågavarande ättestupan, »Hälleklint» kallad,
är nära nittio alnar hög från bergraset derunder till
öfversta kanten. Sjelfva bergraset, hvari de utför
ättestupan sig fordomdags nedkastande ofelbart måste
hafva blifvit krossade emot de hvassa och kantiga
stenarne, har en höjd lodrätt taget af omkring tjugu
alnar.

Nedanför ättestupan är uti rak linie emellan denna
och ättehögarne en liten oval dam af fyratio alnars
längd och tjugu alnars bredd, som bär namnet Odens
dam
och som nästan aldrig uttorkar. Sägnen är att här
tvåddes liken efter dem, som sökande Wallhall gåfvo
sig utför ättestupan.

Utsigten redan från ättehögarne, men ännu mera från
ättestupans klint, helst åt sydvest utöfver Karteneds
och Sandgärdets egendomar dels framåt Nygård utmed
Hunnebergs branter, dels öfver slätten åt Rånnum
och Göta elf samt Trollhättan, på hvars vestra sida
skogbeklädda bergkammar te sig, är hänförande för den,
som har ett för det sköna i skapelsen öppet sinne.

Ur Chateaubriands Atala.

Af Emil von Qvanten.

II.

Chateaubriand inleder sin berättelse med en så
kallad prolog.

Det var på den tiden, då Frankrike ägde
vidsträckta besittningar i Norra Amerika, från
Labradors isiga kuster till Mexikanska vikens varma
böljor. Bland väldiga strömmar, som bevattna detta
vidsträckta område, är Mississippi väldigast och
mest majestätisk. Den genomflyter under sitt nedra
lopp en underbart skön nejd, som Förenta Staternas
invånare kalla det nya Eden och som fransmännen gifvit
det vackra namnet Louisiana. När orkanen nedbryter
hela sträckor af skogsbrynen utmed floden, stupa
de lösryckta trädstammarne om hvarandra. Hvad det
lider, kittas de samman af strandens gyttja; lianer
hopkedja dem, och blomplantor, hvilka alltid äro till
reds att slå rot, der en smula jordmån bildar sig,
fullborda sammanbindningsverket. När vinterregnen
nedstörta och floden sväller, simma dessa jätteflottar
ut i strömdraget. Gripna af detta, drifva de sedan
långsamt ned till Mexikanska viken, der de fastna på
någon sandbank och såmedelst öka den stora flodens
delta. Behaget går dock alltid i jemnbredd med det
praktfullt storartade i dessa naturscenerier. I
lugnvattnet under strandbäddarne flyta små rörliga
öar af pistier och näckblad, hvilkas gula blommor höja
sig som flaggor. Gröna ormar, blåa hägrar, rosenröda
flamingos och unga, spräckliga krokodiler slå sig ofta
ned på dessa blommande farkoster, och hela sällskapet,
fåglarne med sina glänsande vingar utbredda som segel,
hamnar i all sämja i någon undangömd, stilla vik.

Sjelfva stränderna framte det mest egendomliga
skådespel.

På venstra stranden utbreda sig oöfverskådliga
savanner. Det är ett haf af böljande grönska,
som slutligen tyckes uppgå och försvinna i himlens
azur. På dessa ändlösa betesmarker kringirra vilda
bufflar i skaror af tusental. Stundom ses en åldrig
buffeloxe klyfva flodens böljor och slå sig ned
till hvila i det höga gräset på en af öarne. Med sin
breda panna, sitt raggiga skägg, fullt af dy, kan
han tagas för flodguden sjelf, som blickar belåten
omkring sig och glädes öfver sina vågors mäktighet,
sina stränders ymnighet och prakt.

Den högra stranden bildar en sällsam motsats till
den venstra. I dälder och på kullar växa här träd
af alla slags former, af alla slags färger, med alla
slags dofter. De blandas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:58:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free