- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
47

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. II-IV.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om hvarandra, de växa samman, de resa sig mot höjden,
så att blicken knappast når deras toppar; de hänga ned
öfver vattenbrynet och vågsvallet. Den vilda drufvan,
trumpetblomstret, koloqvinten slingra sig långs
med trädens rötter, klättra upp för deras grenar,
smyga sig kring deras qvistar ända ut till yttersta
spetsarna, hvarifrån de kasta sig till nästa träd,
bildande tusentals gröna hvalf, tusentals grottor,
tusentals portiker. Stundom bygga dessa slingerväxter
blommande bryggor öfver smärre grenar af floden. Högst
ur den täta, gröna massan reser magnolian sin
orörliga kägla med hvita rosor i toppen, och vid
hennes sida, den enda som vågar täfla med henne,
utbreder palmen sin lätta solfjäder för vinden. På
venstra stranden råda stillhet och tystnad, här åter
idel rörelse, ett oupphörligt sorl. Fågelnäbbar hacka
mot trädens stammar, gröna papegojor med gul nacke,
purpurfläckade grönspickar, eldfärgade domherrar
klänga i grenarne; colibri gnistra bland jasminer,
tulpaner, stockrosor, och fågelfängarormen hänger
hväsande ned från skogens götiska hvalf, såsom vore
äfven den en lian. En obestämd suckan, ett sakta
mummel, ett mildt dufvokutter uppfyller ödemarken
med en vild men ljuf harmoni. Spelar då en lifvande
vind genom dessa trakter, gungar af och an alla
dessa fladdrande väsen, blandar om hvarandra dessa
massor af färger, af grönt och hvitt, af azur och
purpurrödt, förenar till en enda dessa skilda röster,
då förnimmer ögat så sällsamma företeelser, då hör
örat ett så underbart ljud från urskogens djupa bröst,
att det är lika omöjligt att beskrifva som omöjligt
att fatta detta för hvar och en, som icke sjelf besökt
dessa nejder i deras ursprungliga tillstånd.

År 1725 ankom till Louisiana en fransman vid namn
René, drifven från sitt fädernesland af lidelser
och olyckor. Han for upp för Mississippi till
natches-indianernes område och bad att blifva upptagen
som krigare i denna stam. Natcheserne vördade främst
ibland sig den gamle Chaktas, en vis i vildmarken,
en patriark i urskogen. Både den Nya och den Gamla
verlden kunde förtälja om Chaktas’ olyckor och
lidanden. Kastad af ödet till Frankrikes kuster
och genom en grym orättvisa kedjad vid galererna i
Marseille, hade han omsider återfått friheten, blifvit
kallad till Ludvig XIV:s hof, bevittnat de festliga
tillställningarna i Versailles’ praktfulla salar och
parker, samtalat med den europeiska civilisationens
mest ryktbare män, och slutligen återvändt till sitt
hemlands ödemarker, dit han medförde sin bepröfvade
dygd och en kärleksfull känsla för det folk, hvars
gäst han en gång varit. Nu var han blind, som den
gamle Ossian, och ledsagades vanligen, såsom denne, af
en ung flicka, Chaktas upptog René till sin fosterson
och gaf honom en hustru, indianskan Celuta.

Kort tid derefter rustade sig natcheserne till
bäfverjagt. Chaktas blir, ehuru blind, vald
till företagets ledare. Man anställer böner och
offer. Stammens trollkarlar rådfråga drömmarne;
den helgade hundens kött spisas. Slutligen beger
man sig i väg. René är med. Gynnade af stoppvatten,
ila pirogerna upp för Mississippi och in på Ohios
bädd. Kentuckys praktfulla vildmarker utbreda sig för
den förvånade fransmannens blickar. Det är månljus
höstnatt. Natcheserne sofva på bottnen af sina
farkoster, hvilka drifvas framåt af en förlig vind,
som utspänner djurhudsseglen. Endast René och Chaktas
äro vakna. Då ber René den gamle förtälja honom sin
lefnads öden. Gubben samtycker härtill.

Härmed slutas prologen. Lokalen för tilldragelserna
i Atala är målad, ramarne för berättelsen äro
tecknade. Nästa afdelning bär namnet Jägarne. Det
är den blinde Chaktas som nu har ordet. Han sitter i
den förnämsta pirogens för, René vid hans sida. Månen
kastar sitt silfverskimmer öfver flod och stränder,
de sofvande indianerne och de framåt glidande
farkosterne.

*



III.

Min son, så började den gamle indianen, det är en
underbar ödets skickelse som fört oss båda tillsamman,
dig, den civiliserade mannen, som gjort dig vilde,
mig, vilden, som den
Store Anden – jag vet icke för hvilket ändamål – har
velat civilisera. Hvem af oss båda, du eller jag, mest
vunnit eller förlorat härpå, det kan afgöras endast
af Andarne, bland hvilka den ringaste besitter mera
visdom än alla jordens menniskor tillsammanlagdt.

Det blir vid nästinstundande blomstermånads skifte
sju gånger tio snötider och tre till[1], sedan min
moder födde mig. Spaniorerne hade då nyligen slagit
sig ned i Pensacola, men i Louisiana bodde ännu
ingen hvit man. Jag hade knappt hunnit räkna sjutton
löffällningstider, då jag tågade med min fader,
krigaren Outalissi, mot muskogulerne, en mäktig stam
i Florida. Spaniorerne voro våra förbundne och striden
försiggick på en af Alabamaflodens armar. Krigsguden,
Areskoui, gynnade oss icke. Fienden segrade. Min
fader föll och jag sjelf blef två gånger sårad. Med
nöd undkom jag till den spanska staden S:t Augustin.

Här rörde min ungdom en åldrig kastilianare, vid
namn Lopes. Han tog mig till sitt hem, der han
lefde ogift tillsammans med sin syster. Båda visade
mig ädelmodig ömhet, gåfvo mig vård, uppfostran och
undervisning i alla slags ämnen. Sedan jag tillbragt
trettio månskiften i S:t Augustin, kände jag leda
vid stadslifvet.

En morgon inställde jag mig hos Lopes, iklädd min
indiandrägt, med pil och båge i handen. Jag kastade
mig gråtande till hans fötter. Han förstod mig. Han
föreställde mig de faror jag ville gå till mötes,
i det jag utsatte mig för att falla i muskogulernes
händer. Men då han öfvertygades om omöjligheten att
förmå mig stanna, utropade han, i det han tryckte
mig i sin famn:

Gå, naturens barn! Återtåg det oberoende lif, som
Lopes icke vill beröfva dig. Vore jag yngre, skulle
jag sjelf ledsaga dig till ödemarken, från hvilken
äfven jag har dyra minnen. När du åter befinner
dig i dina skogar, tänk då någon gång på den gamle
Spanioren, och på det du må bli kärleksfull mot dina
medmenniskor, erinra dig, att den första erfarenhet,
du rönte hos andra, var gästfrihet.

Vi skildes åt under högljudda snyftningar.

Det dröjde icke länge innan Lopes’ förutsägelse
gick i fullbordan. Min oerfarenhet vilseledde mig i
skogarne och jag uppfångades af en trupp muskoguler
och siminoler. På min klädedrägt och mina prydnader
igenkände man mig som en natches. Man fängslade
mig. Simaghan, truppens anförare, ville veta mitt
namn, och jag svarade:

Jag heter Chaktas, son till Outalissi, son till
Miskou, hvilka båda hafva eröfrat flere än hundrade
skalper från de muskoguliske hjeltarne.

Simaghan sade till mig:

Chaktas, son till Outalissi, son till Miskou, gläd
dig, du skall brännas i den stora byn.

Jag svarade:

Jag gläder mig! Och så uppstämde jag en dödssång.

Så fånge jag var, kunde jag under de första
dagarne icke låta bli att beundra mina fiender:
så lätt var deras gång, så glädtigt och förnöjsamt
deras anletsuttryck, så öppet och redbart hela deras
väsende. Qvinnorna, som åtföljde truppen, visade mig,
för min ungdoms skull, en täck nyfikenhet och ett
vänligt medlidande. De buro till mig kokosnötens mjölk
att dricka, lönnens socker och maisens kaka att äta,
snäckor att pryda mig med och mjuk mossa att hvila
på. De skämtade med mig och började att gråta, när
de erinrade sig att jag skulle brännas.

En natt, då muskogulerne uppslagit sitt läger
vid kanten af en skog, vakade jag ensam framför
stockelden. Nära intill halfslumrade jägaren, hvilken
man anförtrott att vakta mig. Då hör jag plötsligt
ett frasande i gräset. En halft beslöjad qvinna
sätter sig vid min sida. Hennes ögon äro fyllda af
tårar; ett litet krucifix af guld blänker på hennes
barm. Dragen äro skönt regelbundna. De uttrycka
på en gång himmelsk renhet och lidelsefull ömhet,
ljufvaste behag och djupt svårmod, hvilkas förenade
makt är oemotståndlig. [2]



[1] D. v. s.
sjuttiotre år.
[2] Se illustrationen i förra häftet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free