Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. II-IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om hvarandra, de växa samman, de resa sig mot höjden,
så att blicken knappast når deras toppar; de hänga ned
öfver vattenbrynet och vågsvallet. Den vilda drufvan,
trumpetblomstret, koloqvinten slingra sig långs
med trädens rötter, klättra upp för deras grenar,
smyga sig kring deras qvistar ända ut till yttersta
spetsarna, hvarifrån de kasta sig till nästa träd,
bildande tusentals gröna hvalf, tusentals grottor,
tusentals portiker. Stundom bygga dessa slingerväxter
blommande bryggor öfver smärre grenar af floden. Högst
ur den täta, gröna massan reser magnolian sin
orörliga kägla med hvita rosor i toppen, och vid
hennes sida, den enda som vågar täfla med henne,
utbreder palmen sin lätta solfjäder för vinden. På
venstra stranden råda stillhet och tystnad, här åter
idel rörelse, ett oupphörligt sorl. Fågelnäbbar hacka
mot trädens stammar, gröna papegojor med gul nacke,
purpurfläckade grönspickar, eldfärgade domherrar
klänga i grenarne; colibri gnistra bland jasminer,
tulpaner, stockrosor, och fågelfängarormen hänger
hväsande ned från skogens götiska hvalf, såsom vore
äfven den en lian. En obestämd suckan, ett sakta
mummel, ett mildt dufvokutter uppfyller ödemarken
med en vild men ljuf harmoni. Spelar då en lifvande
vind genom dessa trakter, gungar af och an alla
dessa fladdrande väsen, blandar om hvarandra dessa
massor af färger, af grönt och hvitt, af azur och
purpurrödt, förenar till en enda dessa skilda röster,
då förnimmer ögat så sällsamma företeelser, då hör
örat ett så underbart ljud från urskogens djupa bröst,
att det är lika omöjligt att beskrifva som omöjligt
att fatta detta för hvar och en, som icke sjelf besökt
dessa nejder i deras ursprungliga tillstånd.
År 1725 ankom till Louisiana en fransman vid namn
René, drifven från sitt fädernesland af lidelser
och olyckor. Han for upp för Mississippi till
natches-indianernes område och bad att blifva upptagen
som krigare i denna stam. Natcheserne vördade främst
ibland sig den gamle Chaktas, en vis i vildmarken,
en patriark i urskogen. Både den Nya och den Gamla
verlden kunde förtälja om Chaktas’ olyckor och
lidanden. Kastad af ödet till Frankrikes kuster
och genom en grym orättvisa kedjad vid galererna i
Marseille, hade han omsider återfått friheten, blifvit
kallad till Ludvig XIV:s hof, bevittnat de festliga
tillställningarna i Versailles’ praktfulla salar och
parker, samtalat med den europeiska civilisationens
mest ryktbare män, och slutligen återvändt till sitt
hemlands ödemarker, dit han medförde sin bepröfvade
dygd och en kärleksfull känsla för det folk, hvars
gäst han en gång varit. Nu var han blind, som den
gamle Ossian, och ledsagades vanligen, såsom denne, af
en ung flicka, Chaktas upptog René till sin fosterson
och gaf honom en hustru, indianskan Celuta.
Kort tid derefter rustade sig natcheserne till
bäfverjagt. Chaktas blir, ehuru blind, vald
till företagets ledare. Man anställer böner och
offer. Stammens trollkarlar rådfråga drömmarne;
den helgade hundens kött spisas. Slutligen beger
man sig i väg. René är med. Gynnade af stoppvatten,
ila pirogerna upp för Mississippi och in på Ohios
bädd. Kentuckys praktfulla vildmarker utbreda sig för
den förvånade fransmannens blickar. Det är månljus
höstnatt. Natcheserne sofva på bottnen af sina
farkoster, hvilka drifvas framåt af en förlig vind,
som utspänner djurhudsseglen. Endast René och Chaktas
äro vakna. Då ber René den gamle förtälja honom sin
lefnads öden. Gubben samtycker härtill.
Härmed slutas prologen. Lokalen för tilldragelserna
i Atala är målad, ramarne för berättelsen äro
tecknade. Nästa afdelning bär namnet Jägarne. Det
är den blinde Chaktas som nu har ordet. Han sitter i
den förnämsta pirogens för, René vid hans sida. Månen
kastar sitt silfverskimmer öfver flod och stränder,
de sofvande indianerne och de framåt glidande
farkosterne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
